Kalla mig gnällig

Alltså, ja, jo, det är vitt, det är vackert. Men det är mars! Alltså mars som ska vara vårmånad. Och jag må vara petig och fyrkantig och väldigt mycket inom-boxen-tänkande, men vår för mig, då ska det börja spira lite smått, det ska komma små ljumma vindpustar mot ens rynkiga kind. Det ska inte snöa timme ut och timme in och framför allt inte när det är vår grannes skottningsvecka; hon är 87 och då ska man värkeligen inte behöva skotta så det gör maken och jag.

Häromkvällen när jag promenerade med Loppan föll snön sakta i såna där stora fluffiga flingor som jag visualiserade att jag skulle vandra genom när vi varit och köpt gran vid domkyrkan... men det var då det, i december. Nu är det som bekant inte december och granen, som vi släpade hem genom regnvåta kullerstensgator, är sedan länge totalt avbarrad.

Loppan är ambivalent. Å ena sidan är det rätt så kul med snön ändå, och man kan hitta frysta harlortar som uppenbarligen är en delikatess. Å andra sidan så envisas folk med det där eländiga vägsaltet. Så hon är kluven i frågan kan man säga.

Men vi traskar runt och tänker vårliga tankar om att plocka fram utemöblerna som nu framlever ett dystert liv under en blå presenning, jag drömmer om penséer och så småningom pelargoner och om att tvätta balkongskyddet. Ja det där sista, det kanske jag inte drömmer så ihärdigt om, men det blir ju bra när det är gjort tänker jag ändå.

Fast så länge så får jag väl ändå avnjuta blicken av favoritträdet i vinterskrud, Corylus Colurna, eller  Turkhassel för er som inte ohämmat rasslar av er latinska namn på träd lite spontant en torsdag. Det gör i och för sig inte jag heller, men jag fotograferade av namnskylten på trädet. Det är det som är fördelen med att ha sina favoritträd i botaniska trädgården. Man kan stoltsera med avfotograferad kunskap.