När samvetet ömmar

- Jag har visst hamnat långt ner på prioriteringslistan vad gäller hemstickat, konstaterade maken härförleden. Och när jag tänker efter så har det nog varit en eller annan kofta, eller tröja, eller vante, eller schal som liksom pockat på uppmärksamheten. Att sticka små koftor, det går ju så himla mycket fortare än att sticka stora och det är ju förträffligt för en vars tålamod också är åt det kortare hållet.

Det var ju inte så att maken missunnar vare sig Grynet eller Pyret, eller mig för den delen, ulliga beklädnader, det var mer ett krasst konstaterande att det var inte så mycket av yllekaraktär som kommit hans väg på ett bra tag.

Hoppsan. Alltså, när man har en förträfflig make så vill man ju inte missgynna honom, så jag beslöt raskt att sticka något till honom. Men vad? Jag funderade på en fair isletröja? Lite stickade vantar med fårmotiv? En illrandig halsduk? Jag ville ju att han skulle känna sig alldeles oerhört omhuldad när han fick ta emot det aviga-å-rätade.

Fast sen slog det mig. Det är är ju inte fair-islemönstrat som maken vill ha. Han vill inte eller ha mönstrade mössor eller spetsstickade schalar.

Nej, det maken vill ha, det är gråa strumpor och så enfärgade som möjligt.

Sålunda stickar jag nu på ett par alldeles väldigt grå och enfärgade strumpor åt maken. Inte minsta lilla rand stör den gråa perfektionen (den gula tråden ska nämligen bort, bort, bort när hälen stickas, så den är bara ett tillfälligt störmoment. Jag vill bara påpeka detta så ingen ryser i sitt innersta och säger att jamen den  illgula randen, hur e' de med den då? Va?). Nu vill jag ju inte bara skriva om dem, är man en seriös bloggare så ska det vara bilder också. Helst ur lite tjusiga perspektiv.

Jag klättrade upp på en pall för att fånga de enfärgade strumporna och veckans tulpaner ur fågelperspektiv.

- allt för konsten! utropade jag där jag stod och vinglade på pallen med hjärtat i halsgropen. Men sen kom jag på att vadå 'konst', det är ett foto till en väldigt liten blogg och då behöver man inte stå uppspetad på en pall och riskera livet så jag klev ner igen och satte mig i fåtöljen för att greppa stickningen. Då fick jag se Blicken. Den blick som säger; ska du sitta där i fåtöljen alldeles själv och jag ska sitta här på golvet? Va?! Tja, det går ju bra att sticka med en hund i knäet också visar det sig.

Nu blir nog alla nöjda; maken som får ett par grå strumpor vad det lider, Loppan som fick sitta i knäet och jag som numera befinner mig på säker mark igen.

Detta måste firas, kände jag plötsligt och hur firar man det på bästa sätt om inte med att baka citronkaka och chokladkolakakor? Och har man bakat det, ja då faller det sig ju naturligt med en liten fika tycker jag nog. Det tyckte maken också.

Och samvetet, det är numera alldeles oömt, och det känns ju fint får jag säga.