fredag 6 april 2018

Min lilla kompis

Snart fyller hon två år, det är ju inte klokt. Hon har blivit lite lugnare inomhus, medan det fortfarande är full sprätt utomhus, i alla fall när hon får vara så som hundar enligt hennes åsikt ska vara; lös. Lös och fri och med ytor att springa på, då är Loppan som lyckligast. Och en lycklig Loppa, det gör hennes matte innerligt lycklig också.

Inne vill hon gärna ligga i knäet och bli klappad, så matte har lärt sig att simultangosa hund samtidigt som hon stickar som en modern multitaskande matte. Man vill ju inte gärna köra undan en raggfia som ligger och snarkar i ens knä menar jag.

I likhet med hennes innerligt saknade föregångare Huliganen lär Loppan aldrig bli någon tävlingslydnadshund, vilket ju passar bra eftersom matten aldrig lär bli någon tävlingslydnadsmatte. Det är lite "sådan matte sådan hund" över det, vi har samma lite lagom lätt anarkistiska inställning till hur lydig man egentligen behöver vara. Lite lagom normalt vardagshyfs är väl vad vi försöker få till och det går väl sådär lagom bra med en entusiastisk hund som tycker att alla gäster ska tas emot med största möjliga entusiasm och spänstighet, hur ska de annars veta att man blir glad åt att de kommer tänker hon. Jag försöker påtala att ett glatt och vänligt sagt "välkommen!" räcker långt, men det tycker Loppan är snålt och tråkigt.

Nu är det ju inte så att vi inte går på kurs och sånt, det kan man göra även om man aldrig platsar på en tävlingsplats. För tillfället tar vi lite privatlektioner för vår eminenta tränare Lisa, och dessutom går vi på Nosework och tänk, där visar det sig att hur tjohejsig Loppan ändå är, så är hon faktiskt väldigt duktig på det där med att nosa sig fram till lite eukalyptushydrolat. Igår var vi ute på den blåsiga skånska slätten i skymningen och Loppan drog runt som en liten målsökande spruttig missil och markerade hydrolat som om det var hennes mission här i livet. Då blir matte jättestolt och hivar skinkbitar i Loppans gap och det tycker Loppan är en förträfflig reaktion av matte.
Mattes Loppa - det kan vara så att de flesta kommandon rinner av dig som om du vore täckt av teflon, men du är nog den gulligaste hund som tänkas kan!

2 kommentarer :

  1. Det måste vara härligt med en hund-kompis. Jag älskar fotot i nästa inlägg där Loppa sitter och tittar på humlan. Lite som Ferdinand när han sitter med sina blommor. Mvh Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, hon är nog lika snäll som Ferdinand... men något livligare :-)

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.