Äntligen stod snickaren i källarlokalen

Maken är på många sätt en mycket hjälpsam make. Han kånkar kassar, han säger "fint!" när jag visar upp mitt senaste stickalster, han berömmer min matlagning, han har överseende med mitt behov av att köpa ett eller annat djur med jämna mellanrum. Nu har han varit behjälplig med bloggen också! "Jag har en rubrik till dig", sa han. "Du som är inne på Selma Lagerlöf, du kan ju använda samma citat en gång till, återanvändning är ju så inne nuförtiden" fortsatte han.

Därav rubriken.

Ovanstående make har ju en svaghet för att samla på sig böcker, det tror jag nog att jag har nämnt? Gärna verk i 14 band med gedigen tyngd dessutom. Själv har jag ju också en viss svaghet för att samla på mig garn och tyg. Ja handväskor också, om vi nu ska vara transparanta och ärliga.

Alltså började det bli lite trångt i lägenheten. Vinden? Ja där stod ju redan flera fulla bokhyllor (plus maken samling av Mycket Döda Skalbaggar).

Så hände det sig så, inte att hela världen skulle skattskrivas, men att en av de källarlokaler som finns i vårt hus blev tom och skulle hyras ut.

- Vi hyr den! sa maken som emellanåt har ett synnerligen wild-and-crazy-drag (han gifte sig ju med undertecknad, bara för att ta ett exempel).  - Men snälla vän, vad ska det vara bra för? svarade jag motsträvigt. Fast när jag tänkt efter så insåg ju även jag att herregud, mina symaskiner kan ju flytta ner! Och allt tyg! Och så mycket plats det blir för mer garn då! Jaja, maken kan väl få klämma in en eller annan bokhylla, tänkte jag generöst sedan.

Sedan är det ju det här med snickare... vi har en utomordentlig snickare som hjälpt oss när vi hade huset. Han är bra - och således eftersökt. Och när han har för mycket att göra så gör han sig oanträffbar. "Kanske i december"  fick vi besked. "Eventuellt precis före jul" var nästa besked. Och sen var det tyst. Och tyst. Och tyst. Men i torsdags, då kom han! Så nu är det på gång och det ska faktiskt bli så himla kul att få ett nytt litet pörte att fixa och dona i, att pyssla i, att sy i och klippa och klistra.

Så här ser det ut nu - men förhoppningsvis ser det helt annorlunda ut om några veckor.

Det är nu man får vara lite visionär - tänk en igensatt dörr, lagade väggar, sybord och symaskiner och en liten soffa och bokhyllor och ett nytt golv och ny el och, och, och.... Det kommer att bli bra, det här!

Långsam fredag

Idag har det varit en sån där ganska långsam (men på ett behagligt sätt) fredag; man tvättar lite, man slänger ut lite yllekoftor i snön, man går hundpromenader, man stickar lite, läser lite, dricker eftermiddagskaffe. Inte så mycket action kanske, inte minsta biljakt eller slagsmål, men väldigt behagligt.

Fredagsblommorna är köpta. En citronkaka är bakad och provsmakad och befunnen god. Maken sitter och tindrar belåtet över några vykort han köpt på Tradera och ute börjar det bli mörkt och veckan går mot sitt slut.

Det har varit en bra vecka! Vintern kom och säga vad man vill, men det lyser upp med snön! Loppan och jag har gått snöiga promenader, både inne i Lund och ute i naturen.

 

Vi hittade den perfekta julgranen! Jämn och tät som en riktigt Disney-gran! Minus Pluto och Piff och Puff då. Ja, nu är ju i och för sig julen slut för denna gången, men det kommer ju fler.

- Titta så fin! sa jag till Loppan. - Den granen får det bli till nästa jul!
Loppan såg tveksam ut och undrade om man verkligen bara fick gå ut och hugga sig en gran i Botaniska trädgården? Skulle ingen bli lite småtjurig på en då? Hon har måhända rätt, granen får nog stå kvar där den står - men medge att den hade varit tjusig med massor av kulor och glitter och ljus!

Andra dagar gick vi lugna promenader ute i Kungsmarken med Lisa och hennes matte. Ja, det vill säga, mattarna gick lugna promenader. Lisa och Loppan hade inte tid att vara lugna. Deras uppfattning av en trevlig promenader inbegriper massor av hopp-å-skutt och med dubbla mollbergare i pik.  Sedan snarkade Loppan hela eftermiddagen.

På torsdagen promenerade vi hem till syrran som passade sitt lilla barnbarn och då kunde jag ju inte var sämre utan jag lånade med mig Pyret. Vi åt banan och vi läste Babblar-bok och vi hade en mycket trevlig förmiddag tillsammans innan vi tog barnbarn och gav oss ut på ytterligare en vintrig promenad som var ganska isig - men då är det ju himla praktiskt att ha en vagn att hålla sig i!

Men nu puttrar det en gryta på spisen, jag ska snart köra ner maken i källaren för att hämta upp en flaska vin, och sen blir det nog lite mer kaffe och citronkaka.

Bra vecka, det här.

Det där med tårta, alltså!

Pyret har ju fyllt år! Ett år och det är ju väldigt värt att fira. Hennes pappa fyller år om några dagar, lite fler än ett. Födelsedagståget körde dock runt på en fin 1:a, också fick man lägga till 34 lite sådär i tanken när man gratulerade pappa.

Födelsedagar, då ska man få paket! Och det fick både Pyret och pappa fast mormor var visst försumlig och det hamnade bara ett litet snöre på bild? Men Pyret var lika glad för det. Är det kalas, ja då ska man ju äta tårta, det är nog inskrivet i grundlagen tror jag? Och om det inte är det, så borde det vara det.

Tårtan var mycket fin, det var ett tjusigt samarbete mellan farmor, Grynet och mamma som alla hade gjort sin bit, och i det här fallet, ja där gällde inte det gamla ordspråket om att ju fler kockar desto sämre soppa. Jaja, nu var det ju inte soppa som gällde här, och det tycker jag var bra. Gräddtårta med marsipanrosor, hallon och blåbär, det smäller högre på kalas, det är min fasta övertygelse.

Grynet tyckte att det tog ju en himlans tid innan tårtan kom på bordet, så hon fick minsann hjälpa mamma med kaffet och se till så att det äntligen blev dags!

Sen blev det som i Gösta Berglings Saga, fast Selma, hon skrev ju att "äntligen stod prästen i predikstolen", men byt ut "präst" mot "tårta" och "predikstol" mot "på bordet" så blev det precis i boken.

Pyret inledde med lite banan, det är ju alltid gott. Sen fick hon syn på tårtan!
- Hm.... vad kan detta vara? Månntro? tänkte hon.

Men efter att ha fått smaka så var hon helt på det klara med att tårta, det är fina grejer det! Hurra för tårtan! såg hon ut att tänka.

Och sen lekte vi, körde med bilbana, läste böcker och gjorde allt sånt som man ska göra på kalas. Det var liv i luckan hela tiden!

Loppan gjorde sitt för att bidra till stämningen och någon liten leksak som inte borde befinna sig i närheten av hennes gaddar råkade väl göra det - vissa saker lär hon sig helt enkelt aldrig! Men hon är makalöst snäll och finner sig i att bli klappad med hjälp av duplobitar och lite dragen i pälsen av små barnanävar utan att protestera.

Så småningom var det dags för mat, och vi fick en fabulöst god högrevsgryta med potatismos. Pyret sken upp! Nu var hon på det klara med vad som gällde, när vi bänkade oss runt bordet allihop och den blommiga tallriken kom fram, ja då skulle hon ju såklart få tårta igen! "Bra sak, det där med födelsedagskalas!" såg man att Pyret tänkte för sig själv.

Men vad nu då? POTATISMOS?!?! Vad var det för fusk?
Pyret påtalade med emfas att det var T-Å-R-T-A hon ville ha, komma där med mosad potatis när man förväntar sig grädde och hallon och blåbär, vad är det för sätt? Upprörande, minst sagt.

Och sen var det dags för pyjamas och välling och sen somnade Pyret snabbt och gott och inte drömde hon om potatismos, det är jag säker på. Nej jag tror hon drömde om födelsedagståg och tårta.

Dags att fira!

Åh, det finns så mycket att fira! Att maken ryckte ut till historisk undsättning i förra inlägget t.ex.

Eller att Pyret, som tillbringat några timmar hos oss medan hennes pappa ställde iordning inför morgondagens tårtkalas (ja jag vet! Tårta igen! Hurra!!!) gick själv. Utan att lockas och pockas utan bara för att hon kände för det, liksom.

Och inte nog med det, flickebarnet staplar också! Playdoh-burkar ovanpå varandra och detta är uppenbarligen en konst som ska visas upp när man är 18  månader, och Pyret, ja hon är ju bara 12 månader och 18 dagar. Oj vad mormor blev stolt då! - Dah! sa Pyret och verkade nöjd själv.

 

Sen gick vi på promenad i det kyliga vintervädret. - Titta på den jättegamla kyrkan! sa jag när vi skulle gå förbi Domkyrkan. Fast jag får väl säga att Pyret var måttligt intresserad... men hon var nog uttröttad av att stapla saker och gå omkring tänker jag.

Men framför allt ska det firas att jag nu är en tvättäkta pensionär, inte en wannabe-pancho. Nix! Idag fick jag min första pensionsutbetalning och är inte det värt att firas med den flaska vi köpte 2010 när vi var på Chateau Pommard i Bourgogne där vi firade vår 30-åriga bröllopsdag, så vet då inte jag vad som är värt att firas. Vi köpte flaskan för att ha vid ett särskilt tillfälle och nu, nu inträffar detta!

I skrivande stund står vinet på luftning, den franska potatisgratängen ligger och böjer franska verb i ugnen, rådjurssteken steks, päronhalvorna är inkokta och väntar på gelefyllning och vinsåsen ska snart göras. Så nu får det vara färdigbloggat, här ska firas pensionsutbetalning!

Utfllykter

Somliga får åka på garnmässa i Danmark, till exempel. Inte jag dock, vilket kan bero på att jag inte hade tid då förra helgen, med födelsedagsmiddag för den lokale Maken och allt. Eller också kan det bero på att det bara var en mässa för återförsäljare och företag? Så nä, den utflykten var inte jag på, däremot var min Elspeth cardigan där för att visa ett stickat plagg i West Yorkshire Spinners The Croft, Shetland Tweed, så med lite god vilja kan man ju ändå säga att jag var där, lite grann i alla fall?

Jag lånade alltså ut koftan till Tant Hulda. Hon var nämligen på mässan eftersom hon säljer mängder av synnerligen ha-begärliga garner i sin butik. Och som tack för detta fick jag mycket generöst en härva av West Yorkshire Spinners Exquisite, som verkligen är just det, utsökt alltså! Det ska bli något alldeles speciellt av detta tänker jag.

Garnet, ja det är nystat nu, tack var min garnvinda och nystmaskin. Jag tror att Grynet hade blivit lite förvånad, i hennes värld där är garnvindan och nystmaskinen något som mormor har bara för att man ska snurra på det, att man kan göra garnnystan också tror jag hon hade tyckt varit coolt! (Gryent är ett mycket cool barn). Även Pyret har börjat stå på tå och vrida på handtaget till nystmaskinen. Jag hyser alltså gott hopp om den garnrelaterade tillväxten i familjen!

Men när jag nu inte fick åka till Danmark så har jag i alla fall ränt Skåne runt med Loppan på promenader. Ibland var det i snö där vi fräste fram och letade mullvadar eller möjligen sorkar? Ja för att klargöra; undertecknad fräste inte direkt utan promenerade i civiliserad takt medan terriern for fram som en skottspole när hon inte stod där och lyssnade och letade; typ "jag vet att du är där, kom fram!!!" Mullvadar och sorkar är nog klokare än man kan tro, för ingen kom fram. Detta tror jag dock inte direkt gjorde Loppan nedstämd,  hon tänker nog alltid att Vänta du bara, nästa gång tar jag dig!

Dan därpå var snön borta, men man kan promenera ändå, vilket vi gjorde i 2,5 timme på Kungsmarken, nu när den ändå var stängd för golfare och inga skidåkare kunde vara där heller. Då hade vi sällskap av Spexa och Swisha (ja deras matte också för all del, för nog för att de är smarta och begåvade hundar, men köra bilen dit själv, det kan de inte). Vi klättrade över stättor och håll på att ramla i ån och beskådade resterna av den gamla biskopsborgen från 1100-talet (? Maken, Hilfe!)

Sen åkte vi hem och vissa snarkade på fotpallen resten av dagen (det är tröttande att vara kulturell sorkjagare) och andra läste och stickade.

Så vissa åker till Danmark, andra går på hundpromenad - det är bra det med!

Ännu mera tårtkalas!

Den Förträfflige Maken har fyllt år. Fler än tre, som man skulle kunna förledas till att tro om man räknar ljusen på tårtan. En liten ledtråd kan man få om jag nämner att som årets födelsedagsskrålande valde jag att sjunga "damdidadamda, damdidadam, when you're 64, tamdadamdadam, didididi dadadadadam" osv, och det var kanske lite lite av Beatles text som jag kom ihåg, men det väsentliga var med i alla fall och maken var mycket nöjd med att få både frukosten serverad på sängen och födelsedagspaket, sa han.

Dagen till ära hade vi bjudit Grynet och Pyret på tårtkalas och de dök upp med Dottern och Svärsonen i släptåg och vi hade en mycket trevlig eftermiddag. Pyret, hon gick! På egna små knubbiga ben och utan att hålla någon i pekfingret. Det jublade vi alla storligen åt! Grynet, hon trädde alldeles själv pärlhalsband och det jublade vi också åt, såklart.

Dagen till ära hade jag också blåst ballonger, är'e kalas, så är det. Även om mormor håller på att spränga ett blodkärl eller två, maken till motsträviga ballonger att blåsas upp.

På kvällen var det dags att följa en fin gammal tradition, nämligen att gå på vad som måste vara Lunds bästa restaurang, nämligen Mat och Destillat. Det är tredje året i rad vi knallar dit när maken fyller år, och det kommer att bli fler, det är jag helt säker på. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Det finns inga bilder från själva middagen förutom de cocktails vi inledde med. När man hamnar i mat-nirvana så kan man faktiskt inte hålla på och fippla med sin mobil för att ta bilder, då ägnar man sig åt att bara njuta av maten och sällskapet och tänka att man har det väldigt bra!

I tidningen hade vi läst att de som äger restaurangen snart ska öppna en typ pub eller bar, eller mindre restaurang eller något åt det hållet längre ner på Södergatan. Det stod att de hade fallit speciellt för de fina kryssvalven.

"Kryssvalv!" sa maken då, det är ju som att spela cirkusmusik för en cirkushäst som bums kastar med manen och börjar steppa runt. Ja fast maken, han kastar ju inte med håret och inte steppar han heller, men kryssvalv, det är ju som skön musik i hans öron. Fast han var misstänksam, det var han. Kryssvalv i ett hus från 1800-talet? Och inte nere i en källare? Kryssvalv, det är ju medeltida, sa maken och såg helt konfunderad ut. Inte vill jag ju ha en konfunderad make, så jag tog ju tillfället i akt att utsätta vår servitör för tredje graden när jag nu hade chansen.

- Hörnu, min gode man, (sa jag), vad menas med kryssvalv, vavava? Är detta rimridåer för att locka fler kunder som har historiska böjelser? Känner ni igen ett kryssvalv, ni har inte förväxlat det med ett dörrvalv? Väl?!

Men mannen hade en fullgod förklaring, tydligen hade huset behövts förstärkas någon gång eftersom det inhyste tunga maskiner på våningen ovanför och då blev det kryssvalv. Inte medeltida, men dock. Allt var uppenbarat, och vi ser fram emot att i april eller så gå och beskåda kryssvalven med egna ögon.

Som synes fick maken flagga på bordet också, födelsedagen till ära! Han fick också välja fritt själv vad han  ville dricka och äta, "det är din dag idag!" sa jag generöst. Kyparen tyckte också att åtminstone två dagar om året får mannen bestämma allt. - Vilken är den andra dagen? undrade maken då, och  kyparen tyckte att Fars Dag, det är väl rimligt att far i huset får sitta i högsätet då. - Jag får aldrig minsta lilla slips på fars dag, sa maken då, och underlät helt orättvist att nämna att båda barnen brukar höra av sig med uppmuntrande tillrop på pappadagen. - Förresten, när är fars dag egentligen? undrade vi allihop, och det visade sig att ingen av oss visste. Men lite längre fram på kvällen kom kyparen tillbaka, han hade googlat och gjort en minneslapp till maken. - Den kan du visa för dina barn! sa han uppmuntrande.

Så nu kan vi alla komma ihåg detta. Den 10 november, således.

Idag är det inte födelsedag. Idag är det en lugn dag som ägnas åt stickning, åt att trimma liten Loppa och gå regniga promenader. Och åt att äta upp resterna av födelsedagstårtan.

Att ha en fil lös

Det måste väl ändå vara bättre än att ha en skruv lös? Tror jag i alla fall. Sen vill jag ju inte påstå att jag inte har en skruv lös också, men i alla fall har filen lossnat och det är jag innerligt tacksam för.

Jag var ju alltså hos min eminente tandläkare i mitten av december för att påbörja den rotfyllning han tyckte var av behovet påkallad. Okej, jag var tveksam, men man begriper ju inte så mycket där man sitter med munnen full av sugar och tamponger och borrar och små speglar och tandläkaren pratar på något som man starkt misstänker är grekiska, den dentala dialekten, så man nickar ju bara lite dystert och säger att jaja då, är det nödvändigt, så är det.

Det gick ju ganska bra ändå, av tre rotkanaler blev två tillbörligen upprensade, men i den tredje stötte han på patrull. Det ville sig liksom inte och rätt vad det var så gick filen av. Nu är, förstår jag, upprensingsfilar för tandrötter av ett tämligen klent och magert släkte som inte alls går att jämföra med en fotfil, bara för att ta ett exempel. Eller med en rejäl fil som man filar sig ut ur en fängelsehåla med, bara för att ta ett annat exempel.

Alltnog och emedan, jag fick alltså fira jul med en avbruten filspets i en av mina tandrötter och det gick ju det med. Jag kan ju dock tänka mig att en viss förvåning utbröt bland eventuella tandtroll - "alltså, men va' e' detta för något? Är det någon som vet?".

Idag var det dags för nästa sejour hos tandläkaren. Det såg jag inte fram emot med tindrande ögon precis, snarare tvärtom. För att inte säga mycket tvärtom. Men efter diverse handpåläggning med ultraljud så skakades den lilla filbiten loss och drog sin kos, saknad av ingen. Särskilt inte mig. "Hurra!" tänkte jag, men jag sa det inte, för som tidigare nämnts så var munnen full av attiraljer och då blir man inte så verbal. Nu kunde man ju tro att man var på god väg mot rotfyllningsnirvana, men nähänä, inte det. Min trevlige tandläkare blängde på röntgenbilden och och muttrade till tandsköterskan att "det ser ju inte ut att vara komplicerat, varför kommer jag inte ner i roten?".

Han macklade och sprutade och filade, och emellanåt frågade han på tandläkares vis "går det bra?". Tja, vad svarar man på det, där man ligger fjättrad i en tandläkarstol med munnen full av mojänger? Man försöker muttra något uppmuntrande, typ "kämpa på! ge dig inte nu!". Och se på sjutton, efter en alldeles för lång tid, i mitt tycke, så var kanalen rensad, en provisorisk fyllning på plats och jag kunde äntligen få stänga munnen igen med utmattade käkar. Så om allt går vägen så kommer rotfyllningen att vara klar den 1 februari, och det ser vi alla fram emot. Säkerligen eventuella bloggläsare också som tänker att "herredumilde, skriva ett helt blogginlägg om en rotfyllning, är hon galen?!"

Nu kunde man ju tycka att det vore på sin plats med en bild av tanden. Men si, det blir det inte för jag tänker mig att det är lite mer tilltalande med en bild på eftermiddagsteet och de muffins som jag bakade för att lugna nerverna efter Kampen Mot Den Illvilliga Filen.

Men ibland blir det rätt i alla fall

Först måste jag nämna att vissa petimetrar i min närhet (för enkelhetens skull kan vi kalla dem Dottern och Maken, typ) har påpekat att hur räknar jag?! Egentligen? I förra inlägget råkade jag visst skriva att 6 av 8 somnade innan vi hunnit ut från Halmstad och jajaja, räknar man 1 make, 1 bloggskriverska, 1 dotter, 1 svärson, 1 Gryn och 1 Pyre så blir det 6. Inte 8. Det inser ju jag med och jag kan väl bara säga att jag har gått i pension, så jag ser lite mer fritt och överskådligt på det där med nummer och antal och sånt. Okej? Kan vi lämna detta nu?

Däremot vill jag ju skryta med något som jag nu upptäckt och som jag däremot INTE hade upptäckt under alla de år jag hade tvenne tonåringar i hemmet. Ja ni vet; ett evigt tjat om att städa upp och röja på rummen så att man slapp att hyra in en isbrytare när man skulle försöka ta sig in på deras rum. Jag kan inte direkt påstå att jag uppnådde några lysande resultat i min städuppfostrargärning. Märkligt nog har båda nu växt upp till vuxna som inte verkar ha några problem med att hålla ordning i sina hem? Nu har ju dottern förvisso två små vesslesnabba pyren som raskt plockar fram leksaker och doningar innan man hinner blinka, men om man nu bortser från dessa små rara ordningssabotörer så är det ordning och reda och städat och undanplockat. Hur nu detta gick till, för detta saliga tillstånd uppnåddes som sagt inte när de bodde hemma.

Felet var, inser jag nu, att vi inte hade hund och att jag alltså inte lärt mig klickerteknik! Huliganen, salig i åminnelse, han lärde sig minsann att plocka upp sina saker. Förvisso hände det väl att han slängde dem i ungefärlig riktning mot lådan och ändå krävde belöning för sin goda vilja, men rätt ofta städade han undan. Dock inte utan klick-å-godis, men det ska jag säga, att hade min f.d. arbetsgivare trott att jag skulle slita och släpa utan lön så hade han blivit gruvligt besviken. Fast det var en utvikelse.

Nu tyckte jag att det var Loppans tur att bli lite ordentligt. Och det tar bara några få träningstillfällen, en klicker, en näve belöningsgodis och tada! Den gröna mojängen städas med stor precision och iver ner i den gröna väska där Loppans leksaker ska ligga.

Jamen är det inte lysande?! Va? Än så länge är det den gröna grejen och möjligen den blå bitmojängen som hon städar upp, en del andra saker tycker hon bara "äh... va..?!" om. Men jag hyser gott hopp!

Hur vi ska lösa det med dammsugning har jag dock inte riktigt klurat ut. Än.