Födelsedagsflickan

Idag är det någon som fyller år! Och inte hur många år som helst, utan just 3 år, vilket är en utomordentlig ålder om man frågar Grynet som ju har samma excellenta ålder.

Och självfallet så inleddes dagen i sol! Klart solen ska skina över världens raraste lilla fyrbenta treåring. Det var inte bara sol, nejdå det var blommor och blader i långa banor på morgonpromenaden. Med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan gnolade jag där vi strosade fram. Loppan såg generad ut, men fann sig i ylandet. Och faktum är att det var inte bara tulipaner, nej även magnolian blommade i bästa födelsedagsstil.

Nog är det något alldeles oerhört tjusigt och storslaget över en magnolia? Och ska jag vara alldeles ärlig är väl kanske inte direkt orden "oerhört tjusig och storslagen" det som direkt faller en på läppen när man skådar Loppan. Men däremot charmig, raggig, supergullig och alldeles alldeles underbar. Precis som en bal på slottet - fast bättre. Bal? När man är trött i knäna och inte gör sig i balklänning och högklackat direkt? Nix, tacka vet jag en promenad med en rar aussie. I fotriktiga skor.

Nu har vi äntligen fått besked från veterinären på blodprovet, och det kan väl hända att jag ringde och påminde en gång. Möjligen två. Fru Tålamod är ju så inte mitt namn. Och alla de grundläggande proverna var bra och det är ju himlans bra! Ett prov har skickats till Tyskland för analys, för att se om de där rycken möjligen kan tyda på epilepsi. Nu tror jag ändå inte det, men vi får väl avvakta och se. Och framförallt hoppas på att det är färdigryckt i vår lilla 3-åring som snart ska ut på promenad i ett Lund som genljuder av valborgsfirande studenter. Och jag tänker mig att allt det här firandet, det är ju faktiskt lite för Loppan också!

Om bullar, getmjölkning, könsroller, utflykter och lite blodbad på det

Ja det var ju en himla tur att jag bakade lite bullar, för vi fick ju fint besök hela lördagen. Först gjorde vi en liten utflykt, till Kulturen. Det gäller att så små kulturella frön så tidigt som möjligt tänkte vi. På Kulturen gör de fina barnutställningar och nu skulle vi leka på Hans och Greta-utställningen. Och det ska jag säga att det är inte lätt att fotografera små barnbarn som slinker runt som hala ålar, men en eller annan stämningsbild blev det i alla fall.

Grynet och Pyret var peppade! Och det fanns ju massor att göra, gå runt med en liten korg till exempel. Eller simma med svanar, det är säkert lika mycket Zen och Yin och Yang och allt det där som att simma med delfiner. Eller så kunde man klappa svanen på huvudet.

Maken satt och beskådade det hela och sen sa han att han fått vatten på sin kvarn i vår eviga diskussion om gener vs miljö när det gäller det där med könsroller - maken och jag, vi diskuterar det mesta med stor frenesi och oftast med skilda åsikter. Märkligt nog tycker maken att han har rätt, när det är jag som oftast (läs: nästan alltid. Eller förresten, man kan stryka "nästan") har det? Måste vara en manlig gen. I alla fall, maken hade suttit och tittat på hur flickorna dansade med svanen så att säga och rätt vad det var kom det en liten gosse som raskt slet bort svanen och slängde den i ett hörn. Strax kom en liten flicka och placerade tillbaka svanen. Samma lille gosse kom sedan fram när Grynet mjölkade geten. - Vill du också mjölka geten, lille vän? undrade jag då, eftersom jag är en god mormorsfigur. - Nä! svarade den lille gossen kortfattat men bestämt och klev sedan fram och dängde till geten. Tja, jag måste ju erkänna att man kan liksom förstå varför de flesta stridisar är just män känns det som. Putin. Trump. Kim Jong Un. Liten gosse på lekutställning. I rest my case. Och håller med maken i det här fallet.

Sen gick vi hem och åt bullar, fast först hade vi ätit lunch på caféet. Grynet har liksom inte riktigt tid med att äta lunch, men Pyret snodde åt sig en del av mormors räkor, alla sina egna plättar och sen stal hon ogenerat en del av Grynets plättar också. Då åt Grynet upp sina plättar.

När vi hade kommit hem gick vi ner i Pysselrummet och Grynet och jag pysslade och gjorde ringar och sydde sömmar och ritade och grejade och hade oss. Mamma och Pyret tog det lite mer soft får man kanske säga.

Jag hade ju minsann pysslat lite själv i förväg; klänningar och tights till flickorna och Grynet blev väldigt nöjd med sin djungelklänning. Och är Grynet nöjd, ja då är mormor nöjd. Så är det bara.

På söndagen, ja då kände jag att nu var det dags att få lite sjöbris i håret. - Vi åker till Saxtorpssjön utropade jag och Loppan var inte avig alls, nejdå. Syrran och Zoya följde också med och vi fick en fin promenad. Och fika. Fika är viktigt och har man nu bakat bullar, ja då är det ju jättefånigt att inte ha en fikapaus. Vissa badade i sjön av fri vilja, andra gjorde det inte. Sen badade jag Loppan en gång till när vi kom hem, men tänk, då tyckte hon inte alls att det var lika kul, även om hon fann sig i det. Dock ruskade hon länge och omsorgsfullt av sig på matte efteråt, så då blev det ju två som blev duschade till priset av en kan man säga.

Idag var det lite mindre roligt för Loppan. För ett tag sedan bloggade jag om hur hon hade en massa ryck i bakbenen när hon skulle sova och nu har det inträffat ett par gånger till på kort tid, så nu var det dags för veterinärbesök. Loppan var lite tveksam, men lät sig tittas i munnen och öronen, bli klämd på magen och tas tempen på. Men allt såg bara bra ut och det visste jag ju redan. Den som sett Loppan fara runt som en skottspole vid Saxtorpssjön, den kunde ju på rak arm inse att här, här var det en hund som njöt av livet! Men varför dessa ryck då? Som gör att ingen får sova, Loppan för att det sprätter i henne och matte för att hon måste ligga på soffan och klappa på sin Loppa.

- Vi får ta ett blodprov, sa veterinären då, och det var väl ungefär där som Loppan tyckte att näe, nu fick det vara nog! Stå stilla och bli stucken i, nä minsann! Hon ryckte bestämt åt sig först det ena frambenet och sedan det andra så att blodkärlen gick sönder och blodet rann. - Nu får matte gå ut, sa den vänliga djurskötaren då och kallade in förstärkning. Så nu vet jag hur papporna kände sig förr när de fick vanka runt i sjukhuskorridorerna medan mammorna födde. Som tur var gick det rätt snabbt ändå, och sen fick jag komma in. Loppan hade fått bandage på bakbenet, fast det gjorde hon processen kort med. Alla sa att hon varit Mycket Tapper och sen fick hon godis. Och sen betalade matte en ganska rejäl mängd pengar, plus ytterligare 59 kr för en leksak. Dels för att blidka den lilla terriern, dels för att hon ju faktiskt fyller hela tre år imorgon!

Nu väntar vi på att veterinären ska höra av sig och meddela vad proverna säger. Helst vill jag ju att de ska påvisa något mycket enkelt som raskt avhjälps och sen är det bra med det.

Min lilla Loppa. Rarast av dem alla och då gör det faktiskt inget att man inte vill stå still när det ska tas blodprov tycker jag.

När man har längtat

Nu har det gått alldeles för länge sedan jag hade barnbarn kring benen. Jag är ju väldigt lyckligt lottad med sånt i vanliga fall, men nu har det varit påsk och flickorna har varit i Småland hos farmor och farfar - och jag får ju i ärlighetens namn erkänna att det bara är rättvist att farmor och farfar får tillfälle till att umgås med barnbarnen. Alldeles lottlös har jag inte varit, för farmor har skickat bilder som stillat det värsta suget.

Idag var det ändå äntligen dags! - Du behöver säkert träna och klippa håret, sa jag menande till svärsonen. - Och då passar det ju bra att jag umgås med Pyret, kom jag sedan på. Och tänk, då insåg svärsonen att jo, det var nog tid att lyfta lite skrot. Alltså hämtade Loppan och jag Pyret, och sen traskade vi hem till syrran.

Det visar sig att Pyret, det är morfars flicka det! Hon staplar klossar i storleksordning både i ökande och minskande skala. Ordning och reda ska det vara! Morfar hade varit tårögd av förtjusning om han hade sett uppvisningen.

Sedan åt hon banan på tvären, ja hon fick ta fingrarna till hjälp för att trycka in det sista. Aldrig kunde man väl tro att så mycket banan kunde rymmas i en liten barnamun!

Syrran och jag, vi drack kaffe och åt rabarberkaka. När Pyret insåg att det serverades kaka påtalade hon att det ville hon minsann också ha! Det är märkligt hur en sån liten person med ett ändå så pass begränsat ordförråd kan vara så himla tydlig. Så visst fick hon smaka lite rabarberkaka, fast det berättar vi inte för föräldrarna. Så välinformerade behöver de ju inte vara menar jag.

När bananen väl var ordentligt intryckt gick vi ut i sommarvärmen. Inte ska man häcka inomhus när solen skiner och allt är grönt och skönt! Vi gungade och åkte rutschkana och grävde i sandlådan, ja det var en fin förmiddag.

Det har ju varit flera fina dagar och Loppan och jag, vi var ute i Skrylle igår bland vitsippor och nyutslagna bokar och mossiga stenar. Tänk så fantastiskt att kunna ta såna promenader och slippa sitta inomhus och blänga på en datorskärm hela dagarna nu när det är så hjärtslitande underbart ute.

Imorgon ska det dock regna, men vad gör det? Imorgon ska vi nämligen träffa både dottern och Grynet och Pyret hela dagen, jo för svärsonen ska på svensexa. Då gäller det att vara förberedd! Bullar till exempel, det är bra att ha.

Men först ska maken och jag gå på jazzklubb ikväll, vi är nämligen inbjudna till jazzklubben Stardust. Det är inte på Montmartre direkt, utan på Lunds nation, men det ska bli trevligt! Medelåldern lär vara hög, men det kan ju vara angenämt att för en gångs skull inte vara de som höjer medelåldern på en tillställning. Fast nu blir det först kaffe och nybakt bulle på balkongen.

Post påsk

Påsken är över. För en gångs skull har jag plockat ner pyntet i tid, inte minsta lilla (artificiella) påskfjäder finns att se. Påskgodiset är ett minne blott, ja om man inte kollar runt magen förstås. Det blev en något lugnare påsk än vad vi hade tänkt oss kanske, men inte dum alls!

Det blev ingen Konstrunda vare sig på långfredagen eller påskafton som det blivit under senare år, men vi upptäckte tjusningen med att åka på annandag påsk, då var det betydligt färre besökare så man behövde inte vässa armbågarna för att komma fram och titta på konstverken. Nu blev det en väldigt liten konstrunda, ja man kan faktiskt stryka det där med "runda". Vi besökte ett (1, ETT såsom i singular) ställe, nämligen Landskrona konsthall. Då får man lite av varje och dessutom ligger konsthallen så fint vid Citadellet, inbäddat i grönska. Lite som ett mycket litet, men naggande gott, Louisiana.

Vi gick in och beskådade konsten och var nog överlag något tveksamma, men det kan ju ha varit den överståndna febern och och knäuslingen som gjorde att man var lite avigt inställd. Jag hittade dock ett verk som jag omedelbart kände en själarnas sympati med. En tant som skådar efter röda ballonger, det slog an en sträng. Ännu bättre hade det ju varit om det var en hundballong, men man kan inte få allt.

När vi hade tittat på alla konstverken kände jag ett sug, ett sug efter bulle! - Nu går vi och fikar, sa jag till maken, och han var inte alls avogt inställd. I all synnerhet som vi kunde sitta där i solen och titta på Citadellet. I ärlighetens namn gick bullarna inte upp mot de som man kan köpa på Broder Jakobs stenugnsbageri här i Lund, men utsikten, den gick inte av för hackor.

Hundsaker har ju också inträffat; det har varit avslutningstävlingar i såväl nosework som agility. Och i nosework, ja där visade Zoya var skåpet ska stå och hade alla rätt! Gammal är äldst (och bäst) och det känns ju skönt nu när man själv inte är så där pinfärskt ung längre. Vi firade med att fika i Linnebjer. Syrran och jag fick muffins, vovvarna fick nöja sig med att titta längtansfullt på.

Igår var det avslutning på agilityn, och jag var tveksam till att åka dit med tanke på att vi inte kunnat vara med på några gånger (ständigt detta j#!&%! knä), men det är ju ändå tråkigt att inte kunna träffa våra träningskompisar, så jag lindade in mig i neoprenstöd och åkte iväg ändå. Loppan, ja hon var så inihoppsan sugen på att skutta och dessutom sugen på korv, så hon for som en projektil över banan medan jag gick bredvid i sansat tempo och mest bara sa "hopp" och "genom" och annat som ska till. Det gick inte fort, men Loppan kompenserade det som matte saknade i fart genom att göra fyrfotahopp med dubbelpik genom hela banan - och när vi var klara så hade vi godkänt på alla hinder utom ett, och det blev vi bäst i gruppen på eftersom tiden turligt nog inte räknades. Nu gjorde vi bara ett lopp eftersom jag tänkte att det nog var bra att spara på ömmande extremiteter, men i alla fall. Vi höstade in priset och åkte hem i triumf. Tänk vilka duktiga hundar vi har, syrran och jag!

Vädret, ja det ska man väl också orda lite om - och vilket väder det har varit hela påsken! Nu har vi sett en hel del av det inifrån, men vi har faktiskt också begått årets grillpremiär och det är onekligen en härlig känsla att sitta där och känna hur man bondar med sin inre stenåldersmänniska som varit ute och bankat ner en mammut och sen tillagar den över öppen eld. Nu är det ganska snålt med mammutar i närområdet, så det fick bli fläskkarré från affären och det gick precis lika bra.

När vi inte varit ute, ja då har vi varit inne (nähä!), till exempel i pysselrummet. Maken har numera döpt om det till Rekordrummet eftersom det är där han sitter och läser sina gamla Rekordmagasinet från 40-talet, men själv pysslar jag med tyg och tråd och sånt, så vi har varit lika nöjda båda två.

På annandagen, ja då var det inte bara konst som gällde, ånej. Då blev de klara i all sin påskfärgade glans, påskstrumporna! Nu är det kanske inte läge för ylle på fossingarna direkt, men vänta bara, rätt vad det är så behöver man värma sig om fötterna igen, och då är jag beredd! Det är väl bäst att jag stickar något par till maken också, men jag får ju erkänna att sticka i lila och gult och grönt och randigt, ja det känns mer lustfyllt än mörkblått. Eller grått. Undrar om han märker om jag byter färg? Hmm...

Påsk

Så blev det plötsligt påsk. Okej, kanske inte så plötsligt, det blir ju påsk varje år även om den på det mest förtjusande anarkistiska sätt hoppar jenka i almanackan. Själva hoppar vi inte så mycket jenka, undertecknad pga av knäna. Ständigt dessa knän!. Maken pga av feber och förkylning. Då blir det mest att i stället för påskgodis äta febernedsättande och värktabletter, men eftersom Loppan vare sig har feber eller vrenskande knän fick påskharen lämna lite godisbitar till henne i stället. I sanningens namn kan det ha varit jag som mutade henne med godis för att få henne att sitta bredvid Det Skrämmande Påskriset. Loppan har nämligen inte glömt skrällen som uppstod när Pyret råkade dra sagda påskris i golvet, så hon betraktar det med en viss skepsis.

Men livet ska ju avnjutas ändå, och det är ju faktiskt rätt lätt att göra när våren, eller snarare försommaren dragit in för fullt över Skåne.

Syrran och jag, vi går på promenader med två hundar som också njuter och som gör lite som de vill. Loppan, för att hon ju är terrier och oftast gör som hon vill ändå (och jag är ju härdad sedan Huliganens dagar), Zoya för att hon med ålderns rätt hör ganska dåligt och därför med gott samvete kan ignorera det där "kom!". Och vad gör det när solen skiner och man ändå kan sätta sig en stund och vila knäna tills fyrbeningarna snusat färdigt?

Andra dagar traskar vi runt i Botan och hoppas på att en döv och gammal ekorre ska missa att här kommer det en leklysten Loppa - än så länge utan framgång, men vem vet? Plötsligt händer det, så sägs det i reklamen och då måste det väl vara sant?

I Botan, där blommar magnoliorna och det är ju så vackert att man blir lite salig och minns den magnoliabuske man själv köpte för dyra pengar och planterade i trädgården, och som prompt dog. Otacksamma buske. Nu, nu kan jag bara spatsera runt och njuta av all blomprakt som någon annan sköter. Fast plötsligt greps jag ändå av en viss odlariver. Svärdottern, som numera är med rejäl uteplats, odlar som vore det arealer av storbondeslag; djungelgurkor och bönor och sallad och allt vad det är, och dottern är inte sämre. Det förodlas och grävs i kökslandet och pratas gurkor och rödbetor.

- Jag vill också! sa jag till maken, som dök upp med näsan från boken om medeltida städer i Flandern och sa "äähhh?". Mer uppmuntran än så behöver jag inte, så jag införskaffade ett sånt där litet minidrivhus och sådde fröer. Zinnior närmare bestämt. Sedan fick jag vänta oerhört länge på att de skulle gro, 1,5 dygn tog det. Prövande för en med mitt tålamod kan jag säga, men kolla nu som det spirar!

Jag kom också på att jag för något år sedan stal några frökapslar av småblommig tagetes i Botan, jag gillar nämligen småblommig tagetes. (Detta måste väl vara preskriberat nu, och om det inte är det så kommer jag att blåneka. "Skulle jag? Stjäla frön? En simpel frötjuv? Aldrig!" kommer jag att säga då och se oskyldig ut.)

Nu funderade jag ju på om de skulle gro, frökapslarna har ju legat i ett skåp i en (obegagnad, vill jag framhålla) bajspåse. Friskt vågat, hälften vunnit! peppade jag mig själv, och kolla! Små, små, taniga tagetesbäbisar, visst är det underbart?

När jag inte går hundpromenad, lagar mat till maken, beundrar mina odlingar, ja då stickar jag. Påskstrumporna till exempel. Eller en liten schal i bomullsgarn att vira runt halsen när det blir för varmt med ylleomslag. Bomull är inte min favoritfiber att sticka i, det är det inte. Men en liten schal, det klarar jag - och se så färgmatchat det blir med Loppan! Vi kommer att bli ett tjusigt par där vi drar fram genom Lund.