Post påsk

Påsken är över. För en gångs skull har jag plockat ner pyntet i tid, inte minsta lilla (artificiella) påskfjäder finns att se. Påskgodiset är ett minne blott, ja om man inte kollar runt magen förstås. Det blev en något lugnare påsk än vad vi hade tänkt oss kanske, men inte dum alls!

Det blev ingen Konstrunda vare sig på långfredagen eller påskafton som det blivit under senare år, men vi upptäckte tjusningen med att åka på annandag påsk, då var det betydligt färre besökare så man behövde inte vässa armbågarna för att komma fram och titta på konstverken. Nu blev det en väldigt liten konstrunda, ja man kan faktiskt stryka det där med "runda". Vi besökte ett (1, ETT såsom i singular) ställe, nämligen Landskrona konsthall. Då får man lite av varje och dessutom ligger konsthallen så fint vid Citadellet, inbäddat i grönska. Lite som ett mycket litet, men naggande gott, Louisiana.

Vi gick in och beskådade konsten och var nog överlag något tveksamma, men det kan ju ha varit den överståndna febern och och knäuslingen som gjorde att man var lite avigt inställd. Jag hittade dock ett verk som jag omedelbart kände en själarnas sympati med. En tant som skådar efter röda ballonger, det slog an en sträng. Ännu bättre hade det ju varit om det var en hundballong, men man kan inte få allt.

När vi hade tittat på alla konstverken kände jag ett sug, ett sug efter bulle! - Nu går vi och fikar, sa jag till maken, och han var inte alls avogt inställd. I all synnerhet som vi kunde sitta där i solen och titta på Citadellet. I ärlighetens namn gick bullarna inte upp mot de som man kan köpa på Broder Jakobs stenugnsbageri här i Lund, men utsikten, den gick inte av för hackor.

Hundsaker har ju också inträffat; det har varit avslutningstävlingar i såväl nosework som agility. Och i nosework, ja där visade Zoya var skåpet ska stå och hade alla rätt! Gammal är äldst (och bäst) och det känns ju skönt nu när man själv inte är så där pinfärskt ung längre. Vi firade med att fika i Linnebjer. Syrran och jag fick muffins, vovvarna fick nöja sig med att titta längtansfullt på.

Igår var det avslutning på agilityn, och jag var tveksam till att åka dit med tanke på att vi inte kunnat vara med på några gånger (ständigt detta j#!&%! knä), men det är ju ändå tråkigt att inte kunna träffa våra träningskompisar, så jag lindade in mig i neoprenstöd och åkte iväg ändå. Loppan, ja hon var så inihoppsan sugen på att skutta och dessutom sugen på korv, så hon for som en projektil över banan medan jag gick bredvid i sansat tempo och mest bara sa "hopp" och "genom" och annat som ska till. Det gick inte fort, men Loppan kompenserade det som matte saknade i fart genom att göra fyrfotahopp med dubbelpik genom hela banan - och när vi var klara så hade vi godkänt på alla hinder utom ett, och det blev vi bäst i gruppen på eftersom tiden turligt nog inte räknades. Nu gjorde vi bara ett lopp eftersom jag tänkte att det nog var bra att spara på ömmande extremiteter, men i alla fall. Vi höstade in priset och åkte hem i triumf. Tänk vilka duktiga hundar vi har, syrran och jag!

Vädret, ja det ska man väl också orda lite om - och vilket väder det har varit hela påsken! Nu har vi sett en hel del av det inifrån, men vi har faktiskt också begått årets grillpremiär och det är onekligen en härlig känsla att sitta där och känna hur man bondar med sin inre stenåldersmänniska som varit ute och bankat ner en mammut och sen tillagar den över öppen eld. Nu är det ganska snålt med mammutar i närområdet, så det fick bli fläskkarré från affären och det gick precis lika bra.

När vi inte varit ute, ja då har vi varit inne (nähä!), till exempel i pysselrummet. Maken har numera döpt om det till Rekordrummet eftersom det är där han sitter och läser sina gamla Rekordmagasinet från 40-talet, men själv pysslar jag med tyg och tråd och sånt, så vi har varit lika nöjda båda två.

På annandagen, ja då var det inte bara konst som gällde, ånej. Då blev de klara i all sin påskfärgade glans, påskstrumporna! Nu är det kanske inte läge för ylle på fossingarna direkt, men vänta bara, rätt vad det är så behöver man värma sig om fötterna igen, och då är jag beredd! Det är väl bäst att jag stickar något par till maken också, men jag får ju erkänna att sticka i lila och gult och grönt och randigt, ja det känns mer lustfyllt än mörkblått. Eller grått. Undrar om han märker om jag byter färg? Hmm...