Påsk

Så blev det plötsligt påsk. Okej, kanske inte så plötsligt, det blir ju påsk varje år även om den på det mest förtjusande anarkistiska sätt hoppar jenka i almanackan. Själva hoppar vi inte så mycket jenka, undertecknad pga av knäna. Ständigt dessa knän!. Maken pga av feber och förkylning. Då blir det mest att i stället för påskgodis äta febernedsättande och värktabletter, men eftersom Loppan vare sig har feber eller vrenskande knän fick påskharen lämna lite godisbitar till henne i stället. I sanningens namn kan det ha varit jag som mutade henne med godis för att få henne att sitta bredvid Det Skrämmande Påskriset. Loppan har nämligen inte glömt skrällen som uppstod när Pyret råkade dra sagda påskris i golvet, så hon betraktar det med en viss skepsis.

Men livet ska ju avnjutas ändå, och det är ju faktiskt rätt lätt att göra när våren, eller snarare försommaren dragit in för fullt över Skåne.

Syrran och jag, vi går på promenader med två hundar som också njuter och som gör lite som de vill. Loppan, för att hon ju är terrier och oftast gör som hon vill ändå (och jag är ju härdad sedan Huliganens dagar), Zoya för att hon med ålderns rätt hör ganska dåligt och därför med gott samvete kan ignorera det där "kom!". Och vad gör det när solen skiner och man ändå kan sätta sig en stund och vila knäna tills fyrbeningarna snusat färdigt?

Andra dagar traskar vi runt i Botan och hoppas på att en döv och gammal ekorre ska missa att här kommer det en leklysten Loppa - än så länge utan framgång, men vem vet? Plötsligt händer det, så sägs det i reklamen och då måste det väl vara sant?

I Botan, där blommar magnoliorna och det är ju så vackert att man blir lite salig och minns den magnoliabuske man själv köpte för dyra pengar och planterade i trädgården, och som prompt dog. Otacksamma buske. Nu, nu kan jag bara spatsera runt och njuta av all blomprakt som någon annan sköter. Fast plötsligt greps jag ändå av en viss odlariver. Svärdottern, som numera är med rejäl uteplats, odlar som vore det arealer av storbondeslag; djungelgurkor och bönor och sallad och allt vad det är, och dottern är inte sämre. Det förodlas och grävs i kökslandet och pratas gurkor och rödbetor.

- Jag vill också! sa jag till maken, som dök upp med näsan från boken om medeltida städer i Flandern och sa "äähhh?". Mer uppmuntran än så behöver jag inte, så jag införskaffade ett sånt där litet minidrivhus och sådde fröer. Zinnior närmare bestämt. Sedan fick jag vänta oerhört länge på att de skulle gro, 1,5 dygn tog det. Prövande för en med mitt tålamod kan jag säga, men kolla nu som det spirar!

Jag kom också på att jag för något år sedan stal några frökapslar av småblommig tagetes i Botan, jag gillar nämligen småblommig tagetes. (Detta måste väl vara preskriberat nu, och om det inte är det så kommer jag att blåneka. "Skulle jag? Stjäla frön? En simpel frötjuv? Aldrig!" kommer jag att säga då och se oskyldig ut.)

Nu funderade jag ju på om de skulle gro, frökapslarna har ju legat i ett skåp i en (obegagnad, vill jag framhålla) bajspåse. Friskt vågat, hälften vunnit! peppade jag mig själv, och kolla! Små, små, taniga tagetesbäbisar, visst är det underbart?

När jag inte går hundpromenad, lagar mat till maken, beundrar mina odlingar, ja då stickar jag. Påskstrumporna till exempel. Eller en liten schal i bomullsgarn att vira runt halsen när det blir för varmt med ylleomslag. Bomull är inte min favoritfiber att sticka i, det är det inte. Men en liten schal, det klarar jag - och se så färgmatchat det blir med Loppan! Vi kommer att bli ett tjusigt par där vi drar fram genom Lund.