Här var'e ingen måndagsblues

Här sjöngs det inte i morse med plågad stämma att det är måndagsmorgon och mitt huvud känns så tuuuunnggt, ånej minsann. Inte tunga huvuden, inga vissna cissusar utan bara njutningen av att vakna till ytterligare en strålande sommardag och att då veta att näe, jag behöver inte åka till något kontor utan jag kan göra precis vad jag och Loppan vill, det var en rätt angenäm känsla faktiskt.

Och vad ville vi då göra? Jo, vi ville ta med oss lite av de nybakta kalljästa kanelbullarna, lite kaffe och tuggpinne och sen åka ut i naturen för att sammanstråla med Susanne och labben Lisa. Promenad och bad stod på programmet. Först promenerade vi, det är mycket listigt för då kan man äta kanelbulle utan att få dåligt samvete efteråt. Det är ju väldigt bra, för bullar smakar ju så mycket bättre om man inte sitter där och tänker att jamen jag borde ju inte. Har man hurtat runt sjön så är man värd en bulle, så det så!

I ärlighetens namn borde kanske Lisa och Loppan ha fått mest bulle, för de tillryggalade nog i runda svängar åtminstone en 5-6 gånger sträckan som deras mattar, PLUS att de hade brottningsmatcher med jämna mellanrum. Nu var det så orättvist att de fick ingen bulle alls, men de fick bada och de fick tuggpinne och det är väl ändå inte så illa?

Vi badade också, men det fastnade inte på bild. Man kan ju inte både bada och ta foton, då hade man med all säkerhet tappat mobilen i plurret och hur listigt vore det? Inte så värst.

När vi hade badat fikade vi och pratade och brottades lite till och sen badade vi lite till - det känns som att man får passa på, för rätt vad det är så tar sommaren nog ändå slut? När vi hade badat klart åkte vi hem och Loppan somnade på stört, det är intensivt att bada med Lisa! Själv gick jag på stickcafé och stickade gråa yllestrumpor och det kan ju kännas onödigt när det är närmare 30 grader varmt - men rätt vad det är så viner novemberstormarna kring öronen och då kan ett par ullstrumpor komma väl till pass.

Slutligen så kan jag inte avhålla mig från att lägga in en bild som syrran tog av mig och Grynet igår för jag tycker den är så fin, så den pryder sin plats här i bloggen. Det där med att bli mormor alltså - det blev verkligen en bonus i tillvaron!

Pompoms och ballonger!

Under rätt många år har jag inte känt något större behov av att liksom pynta till det bara för att jag fyller år. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag inte uppskattar tårta och presenter och jamåhonlevautihundradeår och sådär, men själva pyntet har väl inskränkt sig till en liten blomma och kanske lite fint dukat eller så.

Nu känner jag dock att sånt, det är för futtigt! Det ska vara festivitas! Det ska glittra och glänsa! Ska det va' så ska det, förmanar jag mig själv.

Nu är det inte så att jag fyller år just idag - men den dag jag fyller år, ja då är jag på resande fot till ullens och lunnefåglarnas förlovade ö, så då passade det bra att fira med hela konkarongen idag; barn och syrror och ingifta och så Grynet och Pyret förstås. Och då förstår man ju att då, då krävs det ballonger och pompoms. Gärna rosa, som är en utmärkt färg tycker Grynet.

Och alla dök upp, trots att stackars Grynet haft en palaver med öppna spisen som slutat i ett besök på akuten. Hon kom dock, iklädd rosa och med handväskan i högsta hugg, limmad i bakhuvudet och med fint halsband som hon fått av doktorn för att hon var så duktig. Jag kan aldrig påminna mig att jag fått något halsband på akuten, inte ens den gång jag körde potatisskalaren nästan rakt genom handen. Detta torde tyda på att Grynet är duktigare än sin mormor och det tror jag så gärna.

Vi började ju med lunch och då återupplivade jag ett gammalt kulinariskt minne, nämligen jättepirog som jag alltid gjorde på den tid vi hade en stuga mitt ute i skogen och där vi hade julgranshuggning för kompisarna före jul - då behövde man styrka sig innan man knallade ut i skogen och nedlade en vind och sned gran, för det var det enda vi hade på vår tomt. Pyret hade lärt sig ett nytt ord - vatten - och det excellerade hon i, även om hon i och för sig drack mjölk. Å andra sidan var vi ju några som faktiskt drack vatten, så helt fel ute var hon ju inte. Pirogen var hon dock måttligt imponerad av.

Men rätt vad det var så slutade hon att säga "vatteennnn" och vad var det för ord som kom från hennes rosenläppar? Jo "mormor"! Jamen herredumilde, vilket begåvat barn! "Mormor" minsann, på min nästan-födelsedag, kan det bli bättre?

Sen behövde det begåvade barnet sova lite middag och då satt vi andra ute i trädgården ett tag och ritade och åt björnbär och pratade och hade det allmänt ganska skönt i den där sensommaren som slog till med råge nu såhär i slutet av augusti.

När alla hallonen var uppätna, när det hade gungats och grävts och ritats och pratat, ja då knallade vi upp till Pyret och hennes pappa igen, jo för då hade Pyret vaknat och då var det dags för tårta. Rosa. Det är ju en sån utmärkt färg, även på tårtor. Grynet satte mycket kompetent i tårtljusen (vi nöjde oss med tre, någon måtta får det ju ändå vara!) och sedan blåste hon lika kompetent ut dem igen. Tur man har en sån bra tårtassistent, känner jag.

Och sen dängde vi runt med ballonger och lekte lite till, innan sonen och svärdottern styrde kosan mot Halmstad, syrran och Zoya tog bussen hem och Grynet och Pyret tog med sig sina föräldrar och åkte hem till sig och då, då blev det så väldigt tyst i lägenheten så det kändes rent märkligt.

Loppan somnade prompt i ett hörn, och det kan väl hända att jag slumrade till en stund framför Finnkampen... men bara en stund innan vi mulade i oss rester till kvällsmat och sen tog vi en liten Pimms på balkongen. Såna här bra dagar, ja då måste man liksom suga ut allt det göttigaste, och det får jag nog säga att jag känner att vi gjorde.

Gående och grått garn

Alltså, jag kunde inte behärska mig. Jag tycks ha fastnat i alliterationens träsk. Det lär dock gå över, för hur länge kan man fortsätta att kombinera ord som börjar på samma bokstav?

Men om vi börjar med "gående". Nu åker jag ju till Shetlandsöarna om två veckor (iihhh!!!) och det ser jag verkligen fram emot. Varm kofta är stickad. Regntät jacka är inköpt. Mössa är på g. Men så har jag varit lite orolig - resan är en kombinerad vandrings- och garnresa och vad gäller garnet är jag inte det minsta orolig. Nänä. Visa mig en ulltåt och jag köper den. Fast det där med vandringen... jag gillar att traska runt i natur. Gärna karg och vindpinad och liksom scenisk och då, då känner jag att Shetland kan leverera!

Men så är det ju så att som Grynet så sant brukar påpeka: "mormor har knotiga knän". Ack ja. Och dessa knotiga knän envisas ju med att göra ont ideligen, ideligen som det ju så gärna blir när man har artros. Vill man låta sig hindras av att ränna runt i shetländsk karg natur pga av att ens knän inte har vett att uppföra sig? Nä, det vill man inte. Så jag gick och köpte mig ett par vandringsstavar eftersom detta ska avlasta såväl knän som höfter. De var så dyra att jag fick lite skrämselhicka och tänkte på hur mycket garn jag hade kunnat köpa - men om de hjälper så är det ju bra! Sen tittade jag på youtube för att begripa mig på hur man liksom monterar ihop dem och tar isär dem, för de ska ju kunna följa med i resväskan. Och då hamnade jag i en video där en muskulös man går igenom hur man ska ta sig fram i terräng med stavar; hur man håller remmarna, hur man går uppför och hur man går nerför. Det där med remmarna, det var tydligen viktigt förstod jag, så man inte bryter tummarna när (obs! inte om) man ramlar påtalade han. Nu tänker jag ju inte ramla för jag tänker inte kuta runt i Klippiga bergen, men i alla fall alltså. Ska det va' korrekt, så ska det.

Stavarna invigdes igår när syrran och jag och voffsen tog en liten promenad och se så glad jag ser ut. Hundarna ser förvisso mest förvånade ut, och det kan jag förstå eftersom jag gick ut hårt med att liksom råka dänga till Loppan i huvudet med stavarna. Sen höll hon sig på säkert avstånd från den där marodören med stavar.

Morgonen randades sedan med lagom väder så då kände jag att nu, nu åker Loppan och jag ut och kör så det ryker! Ut på Revinge hed rände vi, med stavarna i högsta hugg och det kändes himla bra! Balansen blev så mycket bättre och vi fick upp rätt bra fräs på stavarna får jag säga, vilket kan behövas. Armmusklerna som är tämligen obefintliga väcktes också brutalt ur sin törnrosasömn. Loppan blev förvisso lite förvånad, hon är van vid att matte liksom vandrar fram och tänker djupa tankar och inte har något emot att stå stilla medan Loppan snusar på saker och letar efter sorkar och sånt, hon är inte van vid att matte dundrar fram genom spenaten så att leran stänker, men hon hängde på bra.

Någon gång tog vi dock en paus för att begrunda hur skönt det är att kunna tillbringa en måndagsmorgon ute i naturen och inte inne på ett kontor, och att dessutom ta en liten vattenpaus. Sen traskade vi vidare och kände hur lungorna fylldes av syre och livskraft!

Nu på sensommaren har gräset växt sig högt ute på heden och emellanåt kunde man fundera över var Loppan befann sig? Men där var hon ju!

När vi gått alldeles tillräckligt lång i 1,5 timme körde vi hem igen och tog en välbehövlig dusch, och sen träffades jag och några av mina stickcafékompisar och tog en liten förträff innan höstens stickcafé drar igång igen. Väldigt trevligt! Förvisso hade jag ingen direkt upphetsande stickning med mig, men makens gråa strumpor ska väl bli klara någon gång de med.

Sämre måndag kunde man haft.

Kamrater, knåp och kräftor

Det är ju söndag idag och då tycker jag man kan vara lite mer lugn, sansad och highbrow. Vad passar väl bättre då än att ha allitteration i titeln? Va? Medge att det sätter en ton av att här kan man förvänta sig ett inlägg som är litterärt högstående, en intellektuell utmaning, något som ger hjärnan gymnastik av utmärkt slag.

Man kommer att bli besviken.

Det är samma gamla blandning av hundar, barnbarn, mat och sånt. Kanske inte så mycket garn just här... eller tja, jag får se. Det är ju svårt att hålla yllet stången om det verkligen vill tränga sig på.

Kamrater alltså. Finns det något bättre än att ränna naturen runt med en hund och en vän? Ja det skulle då möjligen vara att ränna runt med FYRA hundar och en vän. Alltså gjorde vi det i torsdags, Loppan och jag. Den nyaste och fjärdigaste hunden var en helt ny bekantskap, men det gick ju alldeles utmärkt. Om alla härstammar från Down Under, ja då lyfter man bara lite på hatten med pekfingret och och säger g'day mate och sen är det bra med det. Fyra aussies (och en stockholmare och en skåning), då blir det liv i luckan!

Åh så trevligt det vore med en gruppbild! utropade jag entusiastiskt medan det for runt hundar som poppande popcorn över nejden, popcorn som inte hade den minsta tanke på att posera för mobilkameran. - Ääähhh, vadå instagram? Selfies? Och duckface kan du vara själv, så det så! meddelade de när de rände förbi. Men väninnan är gjord av hårdare virke  än så och med hjälp av domptörfasoner av prima slag, så satt de där till sist, alla fyra. Förutom en då, som stod. Men är man minst så är man och då kan man få stå tycker jag.

Sen blev det fredag, för det brukar det bli när torsdagen är slut. Och på fredagen, ja då blev det liv i luckan igen! Det ringde på dörren och in poppade barnbarn! Bara två, förvisso, men det blir bra drag av det också får jag säga.

Grynet var synnerligen tjusig i fådd Mimmi Pigg-klänning och spred glans och flärd över sällskapet. Vad gör man då när det är finbesök? Tja, man ritar medan mormor fixar köttbullarna - ja som av en märklig slump så blev det köttbullar när Grynet och Pyret kom för att sova över, tänk som det kan slumpa sig! Grynet får rita med rosa tuschpennor, för det får man när man är 3 år och storasyster. Lillasyster Pyret får inte rita med rosa tuschpennor, vilket är en jädrans orättvisa tyckte hon och tog saken i egna händer när mormor och Grynet var lite upptagna med annat... men rosa tusch nöts säkert av med tiden tröstar jag mig med. Och sen körde vi det övriga programmet med sagoläsning och sorterande av kylskåpsmagneterna. Loppan fick inga köttbullar, men hon blev handmatad av Pyret, så jag tror nog hon var rätt nöjd ändå. Så småningom somnade Pyret medan Grynet tittade på Dumbo  med morfar och sen upplyste Grynet mormor om att hon skulle vara vaken hela natten för hon var minsann inte sömnig alls... fast rätt vad det var så sovs det överallt, hela natten, ända tills mormor väcktes av ett glatt jollrande från resesängen där Pyret nu mötte den nya dagen.

Och så blev det lördags och knåpande i pysselrummet innan mamma och pappa kom för att hämta sina ätteläggar. Nu skulle man ju egentligen kanske ha skrivit "pyssel i pysselrummet" men vad hade då hänt med alliterationen i titeln, jag bara frågar?!

När Grynet och Pyret åkt hem så blev det alldeles väldigt tyst och tomt... och så kan man ju inte ha det, så som tur var kom syrran och Zoya och åt lite kräftor och höll oss sällskap. Det kanske inte poppade på samma vis, men vi hade rysligt trevligt, till och med när vi följde dem till bussen och blev dränkta av ett tämligen onödigt regn.

Tja, det var väl det då - och nu slutar jag innan det där med ull tränger sig på, för vem vet hur länge jag kan stå emot?

Bra dagar får jag säga!

Hej hå, hej hå, till gruvan nu vi gå...

Fast det kanske inte direkt var till gruvan, och vi tog ju faktiskt Öresundståget - men tillbaka till grottekvarnen var det. Om än i ganska angenäm tappning. Maken skulle in till Köpenhamn och titta på ett dokument, och jag var inte nödbedd. Muta mig med lite dansk frokost, en eller annan öl, lite kaffe och kaka på uteservering och jag är på!

Maken, han hejade på och traskade iväg genom Bibliotekshaven, jo för det var nämligen dit vi skulle, till Den Sorte Diamant. Eller Kungliga Biblioteket som man ju också kan säga om man nu vill det.

Det är liksom stort, så man får backa så man får med en större del av byggnaden. Men inte för mycket för då hamnar man i plurret.

När man kommer in är det mycket glas, mycket modernt och så är det såna där hängbroar i luften. Maken blängde dystert på dem. Han gillar vare sig höjder eller hängbroar, men om det nu är något frestande som hägrar på andra sidan, ja då håller man andan och pinnar över så snabbt man kan.

Vi skulle till specialläsesalen, för det var dit maken beställt att få titta på en bunke gamla papper, och när jag skriver "gamla" så menar jag inte sådär lite småmodernt som 1700-1800-tal. Sånt modernt krafs, hade maken bara fnyst. Nänä, äldre upp ska det vara, närmare bestämt 1500-tal.

Men först skulle man komma in och det visade sig vara lättare sagt än gjort. Maken var registrerad, men ändå möttes vi av två bestämda damer vid dörren som ampert undrade vad vi hade där att göra. Man såg att de tänkte "turister!"  för sig själv, och att de inombords himlade lite med ögonen. När de fick klart för sig att vi nog ändå skulle få komma in blev det ändå ytterligare en kontroll och de ville se någon form av id-handling. Maken blev så paff att han lämnade över sitt kreditkort, men så roligt skulle vi inte ha det.

Så okej, maken fick titta på sina gamla papper, det medgav de. Men den där suspekta figuren vid hans sida? Såg inte hon  ut som en sån som spottar på gamla papper för att sedan snyta sig i dem? Kunde man verkligen betro henne med att få sitta snällt bredvid och ta foton? Hm. Först tänkte de visst låta nåd gå före rätt, men sen så slog samvetet dem. Inte kan man låta tanter fara runt hur som helst inne i den Sorte Diamant, inte! Så det blev nödtvunget att registrera även mig, och för säkerhets skull maken en gång till. Med foton och allt och när jag skulle uppge sysselsättning angav jag "pensionär" vilket nog var första gången. Det godtogs tydligen och efter att ha fotograferats och registrerats och noterats är jag numera innehavare av  inte bara ett styck läsesalskort, utan även ett styck läsesals id-kort. Vad det är för skillnad är jag inte riktigt klar över, men jag känner mig godkänd på alla håll och kanter.

Vad det var vi skulle titta på? Jomen, detta fräsiga papper, nämligen Vedels kartskiss över Lund från ca 1586. "Skiss" är nog rätta benämningen, men nog är det så att svindlar lite när man pillar på denna karta i original. Vi tittade lite på Malmö också, men jag får nog säga att Lunds kartskiss talar mer till mitt hjärta. Tja sen var det en himla massa noteringar och listor och fan och hans moster och särskilt läsvänligt är det kanske inte - men fascinerande.

Av allt detta forskande blir man såklart jättehungrig! Det är dock lätt avhjälpt när man är i Köpenhamn, innan man vet ordet av sitter man där vid en Holberg-platte och mår ganska bra får jag säga. Sen strosar man runt ett tag och tittar på dyra handväskor, rycker i sitt förnuft och handlar ingen men behöver ta igen sig med en kopp kaffe och lite kaka. Jag åt mest kaka, för det var ju ändå så att handväsktraumat var ju mer mitt, så att säga. Men maken fick ett litet hörn ändå, snål vill man ju inte vara.

Och nu är vi hemma igen, och det är Loppan också som haft det jättebra hos syrran så länge. Huruvida Zoya njutit av sällskapet förtäljer inte historien.

Ska det vara så här att jobba, så är jag redo att ställa upp igen! Till och med oavlönat. Ja om  man då inte räknar inte frokosten, ölen, kaffet och kakan...

När man behöver lugna sig lite

Jag har precis kommit upp från pysselrummet där maken och Loppan och jag haft en liten sejour, något som skulle vara mysigt och trevligt och tja, lite så där zen och fridfullheten skulle stå som spön i backen. Det började bra. Jag broderade kedjestygn och flossastygn i glada färger, Loppan snarkade i sin bädd och maken läste gamla Rekordmagasinet. Ända tills jag skulle ge mig på braid stitch, något nytt och oprövat. Och säga vad man vill om Hemslöjden, den beskrivning på braid stitch som medföljde, den var liksom inte ett under av klarhet och pedagogisk tydlighet. Så rätt vad det var for broderiet över rummet rakt ner i Loppans korg, medan svordomar västes genom sammanpressade läppar. Loppan vaknade förvånat och vem skulle inte bli det när det ramlar ner broderade får rakt i nyllet? Maken tittade förbluffat upp från Rekordmagasinet och såg hur det liksom pös ur öronen på hustrun. Han undrade försiktigt vad som stod på? Kunde han månne hjälpa till? Men jag kände att näe, nu var det färdigbroderat för stunden, Loppan och jag knallade ut i trädgården och plockade upp fallfrukt och nu ska det lagas mat, medan jag lugnar ner mina franska nerver.

Och hur lugnar man bäst ner dem, hur uppnår man jämvikt och själsro och hittar tillbaka till sin inre zen? Jo genom att tänka tillbaka på förmiddagen som tillbringades hos syrran tillsammans med vovvar och Pyret och klossar att stapla.

Så! Nu är jag lugn och fin igen. Och imorgon är en annan dag, och då kan man uppbåda lite själsstyrka och ge sig på braid stitch igen. Eller också staplar jag klossar. Jaja, jag får se hur det blir.