Augusti

...och hur hände det? Man hinner inte blinka, och vips så har både juni och juli passerat. Men i sann optimistisk anda så tänker jag ändå att det är mycket sommar kvar - och är det inte det, så gillar jag ju ändå hösten väldigt mycket. Så det känns som att det är lite som en win-win. Det blir bra, hur det än blir. Fast lite sommar till vill jag nog ändå ha, även om det börjar bli sensommarfärger ute. Mogna veteax, det är varma gula färger, inte det där krispiga limegröna.

Nu när det har blivit lite svalare och lite regnigare så är det ändå skönt att ta en promenad, det tycker både Loppan och jag. Vi delar uppfattningen att den bästa promenaden, den tas företrädesvis ute i naturen och alla får strosa runt som de vill - ja alltså, i närheten av varandra, Loppan får inte försvinna ut på äventyr helt på egen hand. Men inga koppel, ingen kadaverdisciplin (som om vi någonsin hade det...), utan ett lunkande framåt i samförstånd. Ibland stannar någon för att lyssna efter sorkar, andra gånger stannar den andre för att ta en bild, eller bara stå och tänka lite på livet och meningen med det hela. Ibland springer någon en runda på fyra korta ben så fort hon kan - den som kan räkna inser att det är således inte jag som spänstar runt. Mycket kan man beskylla mig för, men att vara spänstig ingår inte i det.

Idag har vi varit på kurs med syrran och Zoya; balans och kroppskontroll. Nu vore det kanske egentligen bättre att det varit matte som tränat såväl på balans som kroppskontroll, men nu var det ju för hundar. Loppan, hon rundade spannar, gick cavaletti, balanserade på balansboll och gick över en hel rad med olika balansgrunkor som om hon aldrig hade gjort något annat. - Vilken arbetsam hund! sa instruktören beundrande och eftersom vi aldrig väl direkt brukar framstå som några stjärnor när vi går på kurs utan mer är av den entusiastiska men något ofokuserade sorten blev vi lätt förbluffade, men glada över berömmet.

Sen tog vid et lugnt resten av dagen och vilade på lagrarna. Det hade vi gjort oss förtjänta av.