Nu har den fått ett hem

Dynan alltså. Maken har shoppat loss igen! Han letade runt på olika auktionssajter och sen mailade han olika förslag till mig och undrade "den här?". Eller "vad tror du om denna?". Och när jag fick en bild på Bordet, det där som var liksom talade till mig  och sa köp mig, du vet att du vill, ja då svarade jag bara med ett ord, nämligen Ja!. Är det rätt, så är det.

Auktionen, som lämpligt nog var i Lund vilket gjorde att vi kunde gå och titta bordet i vitögat innan vi lade ett bud, den gick av stapeln i torsdags. Värderingen var 500 kr och jag bara undrar - är det klokt det? För ett över 100 år gammalt bord med intarsia och små fina och roliga lådor och svängda ben, i utmärkt skick - det vore ju löjligt billigt. Men kanske det inte är inne med sybord, vad vet jag? Maken och jag bestämde vilken nivå vi skulle lägga vårt maxbud på och sen höll vi koll på nätet. Det kom ett bud på 300, och sedan 350.... och sen stod det still.

Jag lämnade maken och auktionen åt sitt öde och gick och åt en bättre middag med min Shetlandskompis, ganska trygg i förvissningen att vårt maxbud lågt långt över vad jag trodde att bordet skulle gå för.

Mitt i lammet (som för övrigt var utmärkt) ringde maken och väste upphetsat att nu jäklar, nu hade någon bjudit över oss, buden hade stått som popcorn i backen - eller om det nu är regn och spön? Jaja, whatever, under ett par minuters tid hade priset gått upp rejält. Nu var det en dryg timme kvar innan auktionen tog slut och skulle vi höja vårt bud? undrade maken, som liksom fått bettet mellan tänderna och drog iväg som en  yster galopphäst. Själv hade jag druckit två glas av en utmärkt chianti och så jag tyckte att det lät som en strålande idé! Gör't! svarade jag peppande och en stund senare när jag kutade hem mellan åskskurarna så kollade jag i mobilen, och då hade vår illsluge motbudare åter gått om oss. - Kanske lika bra? Ska vi stanna här? sa jag till maken när jag kom hem, för nu började ju de där 500 kronorna kännas som en avlägsen hägring. Alldeles väldigt avlägsen, faktiskt.

Men nu hade maken bestämt sig. - Vi ska ha bordet! utropade han med en bestämd blick i ögonen, och dryga minuten innan auktionen tog slut drämde han till med ett bud som fick även den mest förhärdade bordsspekulant att inse att slaget var förlorat.

Och nu, nu står det där. Med små roliga fack, nästan som små lönnlådor, med ett tjusigt E på skivan och det pryder onekligen sin plats tycker jag. Jag tycker dessutom en sak till, att nu, nu är det dags att börja prova på det där att slänga runt med knyppelpinnar.

- Jag är redo, just bring it on! tjoade jag och läste i knyppelböckerna och blev mer och mer villrådig, det där med skrivna instruktionen är inte riktigt något som min hjärnan går igång på. Men det finns en eller annan film på nätet (fast den som letar efter action, göre sig icke besvär - det är väldigt långsamt och pedagogiskt och inte minsta lilla biljakt. Vilket jag personligen tycker är ett stort plus). Så efter att ha tittat och begrundat och hittat mönstret till Udd och Stad i den samling som följde med dynan, så är jag nu igång. I ärlighetens namn är inte mönstret till Udd och Stad direkt intrikat och komplicerat - jag tror att man möjligen till och med klarat sig utan... men nu vill jag ju göra det här ordentligt så mönstret åkte på.

Lite extra roligt är att min mammas gamla knappnålar utan glashuvuden kom till heders igen. Den här knappnålsburken känner jag igen sedan jag var liten - och det var ju tämligen länge sedan.

Mönstret kom på, och lingarn lindades upp på pinnarna och sen var det bara att sätta igång! Jag har ju, som sagt, provat på att knyppla en gång tidigare. För ett halvt sekel sedan... så lite ringrostig känner jag mig nog, och att handskas med 6 par pinnar känns för tillfället som att det räcker och blir över.

Mitt största problem, än så länge, är att jag inte riktigt fått kläm på löpöglorna som ska hålla garnet på plats på knyppelpinnarna, och de liksom snurrar upp sig när jag ska dra åt och sätta nålar och så. Men jag tänker att det är nybörjarfumlighet och rätt vad det är kommer jag på knepet. Och dessutom börjar ju min kurs om knappa två veckor, så då kan jag säkert få lite heta tips från coachen.

Det blir spännande, det här! Är detta början på en lång och varm vänskap? Jag hoppas det.