Gående och grått garn

Alltså, jag kunde inte behärska mig. Jag tycks ha fastnat i alliterationens träsk. Det lär dock gå över, för hur länge kan man fortsätta att kombinera ord som börjar på samma bokstav?

Men om vi börjar med "gående". Nu åker jag ju till Shetlandsöarna om två veckor (iihhh!!!) och det ser jag verkligen fram emot. Varm kofta är stickad. Regntät jacka är inköpt. Mössa är på g. Men så har jag varit lite orolig - resan är en kombinerad vandrings- och garnresa och vad gäller garnet är jag inte det minsta orolig. Nänä. Visa mig en ulltåt och jag köper den. Fast det där med vandringen... jag gillar att traska runt i natur. Gärna karg och vindpinad och liksom scenisk och då, då känner jag att Shetland kan leverera!

Men så är det ju så att som Grynet så sant brukar påpeka: "mormor har knotiga knän". Ack ja. Och dessa knotiga knän envisas ju med att göra ont ideligen, ideligen som det ju så gärna blir när man har artros. Vill man låta sig hindras av att ränna runt i shetländsk karg natur pga av att ens knän inte har vett att uppföra sig? Nä, det vill man inte. Så jag gick och köpte mig ett par vandringsstavar eftersom detta ska avlasta såväl knän som höfter. De var så dyra att jag fick lite skrämselhicka och tänkte på hur mycket garn jag hade kunnat köpa - men om de hjälper så är det ju bra! Sen tittade jag på youtube för att begripa mig på hur man liksom monterar ihop dem och tar isär dem, för de ska ju kunna följa med i resväskan. Och då hamnade jag i en video där en muskulös man går igenom hur man ska ta sig fram i terräng med stavar; hur man håller remmarna, hur man går uppför och hur man går nerför. Det där med remmarna, det var tydligen viktigt förstod jag, så man inte bryter tummarna när (obs! inte om) man ramlar påtalade han. Nu tänker jag ju inte ramla för jag tänker inte kuta runt i Klippiga bergen, men i alla fall alltså. Ska det va' korrekt, så ska det.

Stavarna invigdes igår när syrran och jag och voffsen tog en liten promenad och se så glad jag ser ut. Hundarna ser förvisso mest förvånade ut, och det kan jag förstå eftersom jag gick ut hårt med att liksom råka dänga till Loppan i huvudet med stavarna. Sen höll hon sig på säkert avstånd från den där marodören med stavar.

Morgonen randades sedan med lagom väder så då kände jag att nu, nu åker Loppan och jag ut och kör så det ryker! Ut på Revinge hed rände vi, med stavarna i högsta hugg och det kändes himla bra! Balansen blev så mycket bättre och vi fick upp rätt bra fräs på stavarna får jag säga, vilket kan behövas. Armmusklerna som är tämligen obefintliga väcktes också brutalt ur sin törnrosasömn. Loppan blev förvisso lite förvånad, hon är van vid att matte liksom vandrar fram och tänker djupa tankar och inte har något emot att stå stilla medan Loppan snusar på saker och letar efter sorkar och sånt, hon är inte van vid att matte dundrar fram genom spenaten så att leran stänker, men hon hängde på bra.

Någon gång tog vi dock en paus för att begrunda hur skönt det är att kunna tillbringa en måndagsmorgon ute i naturen och inte inne på ett kontor, och att dessutom ta en liten vattenpaus. Sen traskade vi vidare och kände hur lungorna fylldes av syre och livskraft!

Nu på sensommaren har gräset växt sig högt ute på heden och emellanåt kunde man fundera över var Loppan befann sig? Men där var hon ju!

När vi gått alldeles tillräckligt lång i 1,5 timme körde vi hem igen och tog en välbehövlig dusch, och sen träffades jag och några av mina stickcafékompisar och tog en liten förträff innan höstens stickcafé drar igång igen. Väldigt trevligt! Förvisso hade jag ingen direkt upphetsande stickning med mig, men makens gråa strumpor ska väl bli klara någon gång de med.

Sämre måndag kunde man haft.