Om knyppling och kanelbullar

Nu har den kommit! Knyppeldynan, som jag hoppas ska bli min nya kompis. Grön är den också, och det vet man ju; grönt är skönt! Nu behövs bara ett litet fint bord att ställa den på, men maken, som är som en iller när han får för sig något, letar bord på auktionssajter, ja när han inte arkeologiserar förstås, så jag känner mig ganska lugn för att den detaljen ska lösas också.

När jag tänker närmare efter är det kanske inte så konstigt att maken har omfattat det här med knyppling med hull och hår - ja för min del alltså. Det är gammaldags, det är lite sådär husmoderligt, och det är inte det minsta elektroniskt! Det är inget som piper, inget som låter, kan det bli bättre?

Det var som ett sånt där Kinderegg - massor av grejer i samma paket! Knyppelpinnar till vilka jag raskt införskaffade några fina glasburkar att ha dem i. Om jag nu inte kommer att gilla det där med knyppling, så kan man ju ha dem till prydnad tänker jag. En del färdig spets - bland annat några i tunn, tunn knyppeltråd där det står att "Greta skall ha dessa av mor". Tja, nu fick tydligen inte Greta dem, utan nu finns de hos mig och Loppan. Greta får höra av sig om hon vill ha sin spets.

En annan grunka som följde med var den här. Jag tror det är en spolmaskin, även om den inte ser ut som den min mamma hade. Den här, den känns liksom rejält gammal och även om jag inte klurat ut hur den fungerar ännu så är den himla fin! Och alldeles, alldeles oelektronisk.

Böcker! Kanske inte av modernaste snitt, men jag tror att de blir bra. Jag tror inte det ges ut rasande mycket knypplingslitteratur sådär ideligen, ideligen. Men jag kan såklart ha fel. Den ena, den blå, är den som ska användas som kurslitteratur på kursen jag anmält mig till, så den kommer säkert till nytta. Jag har redan börjat läsa och det kan jag säga, att jag är lite lätt förvirrad - men jag hoppas att dimmorna ska skingras när någon handgripligen kan visa hur man jonglerar runt med knyppelpinnarna.

Syrran letade i gömmorna och hittade en provbok som mamma gjort, full av spetsar och noteringar om tråd och antal pinnar - men inte en enda datering. Så antingen är det från 1940-talet när mamma gick på hushållsskola, eller kanske från 60-talet när hon tog upp knypplingen igen? Jag känner att om jag själv ska gör en sån här pärm så kommer jag att datera proverna. Fast jag kanske inte kommer längre än till "Udd och Stad" och då är det kanske inte så lönt?

Men det är inte bara knyppling som står på programmet här hemma, jag har bakat kanelbullar också. Det ekade nämligen oerhört tomt i bullburken och i frysen fanns inte minsta lilla muffins. Så kan man ju inte ha det när flickorna kommer på besök imorgon! För Grynet vet ju hur det förhåller sig: "mormor har bullar på vinden". Detta är alltså inte en omskrivning för att mormor har tomtar på loftet, vilket man kanske lätt kan förledas att tro. Nej minsann, vi har en extrafrys på vinden, och där brukar jag ha bullar, ja när vi inte ätit upp dem alltså. Nu fyller jag på förrådet igen, klart Grynet och Pyret ska ha bulle när de kommer och leker med mormor!

Tja det är väl lite så vi har det här hemma; knyppling och bullar och en lurvig hund. Sämre kunde man ha det.