Hej hå, hej hå, till gruvan nu vi gå...

Fast det kanske inte direkt var till gruvan, och vi tog ju faktiskt Öresundståget - men tillbaka till grottekvarnen var det. Om än i ganska angenäm tappning. Maken skulle in till Köpenhamn och titta på ett dokument, och jag var inte nödbedd. Muta mig med lite dansk frokost, en eller annan öl, lite kaffe och kaka på uteservering och jag är på!

Maken, han hejade på och traskade iväg genom Bibliotekshaven, jo för det var nämligen dit vi skulle, till Den Sorte Diamant. Eller Kungliga Biblioteket som man ju också kan säga om man nu vill det.

Det är liksom stort, så man får backa så man får med en större del av byggnaden. Men inte för mycket för då hamnar man i plurret.

När man kommer in är det mycket glas, mycket modernt och så är det såna där hängbroar i luften. Maken blängde dystert på dem. Han gillar vare sig höjder eller hängbroar, men om det nu är något frestande som hägrar på andra sidan, ja då håller man andan och pinnar över så snabbt man kan.

Vi skulle till specialläsesalen, för det var dit maken beställt att få titta på en bunke gamla papper, och när jag skriver "gamla" så menar jag inte sådär lite småmodernt som 1700-1800-tal. Sånt modernt krafs, hade maken bara fnyst. Nänä, äldre upp ska det vara, närmare bestämt 1500-tal.

Men först skulle man komma in och det visade sig vara lättare sagt än gjort. Maken var registrerad, men ändå möttes vi av två bestämda damer vid dörren som ampert undrade vad vi hade där att göra. Man såg att de tänkte "turister!"  för sig själv, och att de inombords himlade lite med ögonen. När de fick klart för sig att vi nog ändå skulle få komma in blev det ändå ytterligare en kontroll och de ville se någon form av id-handling. Maken blev så paff att han lämnade över sitt kreditkort, men så roligt skulle vi inte ha det.

Så okej, maken fick titta på sina gamla papper, det medgav de. Men den där suspekta figuren vid hans sida? Såg inte hon  ut som en sån som spottar på gamla papper för att sedan snyta sig i dem? Kunde man verkligen betro henne med att få sitta snällt bredvid och ta foton? Hm. Först tänkte de visst låta nåd gå före rätt, men sen så slog samvetet dem. Inte kan man låta tanter fara runt hur som helst inne i den Sorte Diamant, inte! Så det blev nödtvunget att registrera även mig, och för säkerhets skull maken en gång till. Med foton och allt och när jag skulle uppge sysselsättning angav jag "pensionär" vilket nog var första gången. Det godtogs tydligen och efter att ha fotograferats och registrerats och noterats är jag numera innehavare av  inte bara ett styck läsesalskort, utan även ett styck läsesals id-kort. Vad det är för skillnad är jag inte riktigt klar över, men jag känner mig godkänd på alla håll och kanter.

Vad det var vi skulle titta på? Jomen, detta fräsiga papper, nämligen Vedels kartskiss över Lund från ca 1586. "Skiss" är nog rätta benämningen, men nog är det så att svindlar lite när man pillar på denna karta i original. Vi tittade lite på Malmö också, men jag får nog säga att Lunds kartskiss talar mer till mitt hjärta. Tja sen var det en himla massa noteringar och listor och fan och hans moster och särskilt läsvänligt är det kanske inte - men fascinerande.

Av allt detta forskande blir man såklart jättehungrig! Det är dock lätt avhjälpt när man är i Köpenhamn, innan man vet ordet av sitter man där vid en Holberg-platte och mår ganska bra får jag säga. Sen strosar man runt ett tag och tittar på dyra handväskor, rycker i sitt förnuft och handlar ingen men behöver ta igen sig med en kopp kaffe och lite kaka. Jag åt mest kaka, för det var ju ändå så att handväsktraumat var ju mer mitt, så att säga. Men maken fick ett litet hörn ändå, snål vill man ju inte vara.

Och nu är vi hemma igen, och det är Loppan också som haft det jättebra hos syrran så länge. Huruvida Zoya njutit av sällskapet förtäljer inte historien.

Ska det vara så här att jobba, så är jag redo att ställa upp igen! Till och med oavlönat. Ja om  man då inte räknar inte frokosten, ölen, kaffet och kakan...