Gråmulet och duggregn

 Oddsen för en vit jul tycks vara urusla. Tvärtom tycks vädret vara i samklang med pandemi, trilskande expresidenter, terrordåd och miljöhot. Grått och dyster.

Men duggregn eller ej, hundarna måste ju ut! Och nog får det livsandarna att leva upp lite att ta en runda vid Vombsjön tillsammans med kompisar, två- såväl som fyrbent. Leriga, blöta och sandiga körde vi sedan hem och då fick jag ett rejält stenskott. Det smällde så jag hoppade högt och för ett kort ögoblick trodde att jag beskjuten - varför nu någon skulle vilja skjuta på en lerig tant i en bil. Så lik en älg eller ett vildsvin är jag väl inte? 

Dock fick vi tid för att laga stenskottet senare samma eftermiddag så nu är det fixat och medan maken åtgärdade det så ägnade jag mig åt lite terapibakning - rågsiktskakor. Dels är det så himla gott, dels ser det så präktigt ut när de ligger där, runda och bruna. Nästan så att man skulle vilja ha ett allmogkök där det hängde sådana på rad på en trästång uppe under taket. 

Fast nu är jag ju väldigt nöjd med vårt kök som det är, och sen misstänker jag att bröd som hänger på stänger i taket blir tämligen torra med tiden - så jag petade ner dem i frysen i stället. Någon måtta får det kanske ändå vara på nostalgin?

Brödbak i all är, jag kände ändå att lite mer comfort food vore på sin plats nu när Covid håller oss i ett järngrepp. Men vad? Så kom jag på det. I kylen fanns julskinka. På balkongen fanns grönkål. Rödlök i en skål. Voila! Grönkålspaj. Gott och nyttigt, för det har man ju förstått, att grönkål, det är så himla nyttigt att det är märkligt att det är så gott. Det är bara att tacka och ta emot!