Visst kom han!

 Detta märkliga år, 2020, har det verkligen hängt på gärsgår'n hur man skulle fira jul, allt enligt förmaningar från både den ena och andra och beroende på hälsoläge. Och att 8 personer skulle vara friska en jul - ja det kändes ju som ett mirakel i klass med den obefläckade avlelsen. Eller att komma fram till en riktig person med vettiga svar i telefon i en support, för att ta ett ännu otroligare exempel. Så här har vi inte tagit ut något i förskott utan gått och mumlat besvärjande "måtte alla hålla sig friska, måtte alla hålla sig friska....". Och planeterna måste ha stått i rätt konstellationer, jordaxeln måste ha vridit sig precis lagom, och någon däruppe, vore det så asagud, någon liten fet buddha, eller en ärkeängel med vitfluffiga vingar, måste ha varit på gott humör, för vi var friska, och reglementsenligt antal. Alltså for maken och jag redan på lillejulafton upp till Halmstad och hemsökte sonen och sonhustrun. - Ni vill väl att vi kommer redan på lillejulafton? frågade vi utan att egentligen ha för avsikt att ta hänsyn till eventuellt nekande svar. Men sonen och sonhustrun, som är snälla och vänliga, meddelade att vi var så välkomna så. Vi inledde med en blåsig och härlig promenad vid havet. För att egentligen vara en badkruka av rang, så älskar jag att promenera vid havet. I all synnerhet när det är lite kallt och blåsigt och ganska tomt på folk.

En eller annan hurtbulle förutom oss fanns det dock där och de fick hälsa på en överexalterad Loppa, vare sig de ville eller ej. Men det är väl klart man vill? Sen åkte vi hem och tog igen oss vid brasan och smällde i oss plockmat och nattrumlade lite lagom fram till halv tio eller så, när alla gäspade stort och knoppade in. Kanske klokt det, för dan efter lillejulafton, ja då är det julafton. Det är sen gammalt. Och på julafton, ja då händer det saker!

Grynet och Pyret kom, ja deras föräldrar också såklart. Och vi fick se vilka fina böcker nissen lämnat till dem på morgonen. Om en prickig kanin och en stor bok om kartor som Grynet fördjupade sig i, till morfars oskrymtade belåtenhet - kartor, det är fina grejer det! Det tycker mormor också, för att ha så dimmiga begrepp om geografi, så är jag ändå omåttligt fascinerad av kartor och av allt märkligt man kan lära sig om djur och ädelstenar och pirater och sjömonster - ja det är var en atlas som täckte in det mesta!

Sen motionerade vi - lika bra att göra plats för julmaten! Fotbollsspel och pingis och pussel stod på programmet. Kanhända att man inte brände så många kalorier på pusslet, men desto fler på pingis och fotboll. Även undertecknad spelade, men jag får säga att fotbollsspelet gjorde mig så upphetsad att jag förlorade allt taktiktänkande och koordination - inte för att jag någonsin haft vare sig det ena eller det andra - och led ett snöpligt (och stort!) nederlag mot maken. Måhända hjälpte det inte att Grynet rapporterade för övriga att "nu gjorde morfar mål igen!" så fort bolleländet slank ner i fel mål. Vad det blev? Ja inte blev det 10-0, ånej. Kanske det blev 10-1... så alldeles lottlös blev jag inte. Däremot gick det bättre på pingis så jag blev inte helt nerslagen. Någon som däremot visade framfötterna ordentligt var Pyret som kommer att bli en framtida pingisstjärna, sanna mina ord!

Men så, rätt vad det var, så knackade det på dörren! Så pirrigt! För säkerhets skull fick Pyret hålla mamma i handen, när de öppnade - och vem stod väl där? Tomten, i all sin röda glans! Blygheten försvann raskt, och så duktiga hjälpredor tror jag minsann ingen tomte någonsin haft.

Till slut var alla klapparna utdelade och det var dags att tacka tomten. - Ville han ha något innan han gick, undrade flickorna och tomten svarade oförsiktigt att lite julmust skulle sitta bra, för han kände sig lite varm. Det blev till att dra ner skägget och dricka, vilket kändes något märkligt sätt att hantera ett skägg på kan man tycka. Grynet och Pyret var hursomhelst mycket nöjda med sitt tomtebesök, även om Grynet kom till mormor och  sa att "mormor, det kan ju vara någon som klär ut sig till tomte?". Och visst kan det vara det, men han såg ju verkligen ut som en tomte, och lät som en tomte tyckte mormor - och det höll Grynet med om. Mormor tänkte för sig själv att det kan bli svårt att upprätthålla illusionen ett år till...

Resten av julafton ägnades åt att dricka glögg, titta på alla julklappar, äta tills vi blev fyrkantiga och man tänkte att man aldrig mer kommer att bli hungrig, och i största allmänhet ha det bra! Flickorna ville aldrig gå och lägga sig, och vem kan undra på det! Till slut somnade dock alla och sov gott. På juldagsmorgonen kom Pyret upp och höll mormor sällskap. Hon hjälpte mormor att mata Loppan och sen kammade vi julklappsdockan och satte i hårspännen. Dockan heter Fladdris, visade det sig och det är ju ett ovanligt namn, men ganska passande som barn till en liten tös som fladdrar runt i hundra knyck mest hela tiden. Rätt som det var kom någon annan upp och gick på toaletten hörde vi - det är nog Tomten! sa Pyret, men det visade sig vara svärdottern. Och det var ju minst lika bra!

När alla, mer eller mindre sömndruckna, hade dykt upp åt vi frukost och sen åkte Grynet och Pyret med föräldrar vidare, fullpackade med julklappar. Inklusive den spindelfångare som dottern fått. Kan vara bra att ha när man inte direkt ser spindlar som sina bästa kompisar. Mycket effektiv var den också, i alla fall om spindeln var av plast och snällt satt stilla och lät sig fångas.

När Grynet och Pyret åkt blev det ganska tyst i huset, så då åkte vi ut till havet igen - för en gångs skull var det sol och vackert väder, och ganska kallt. Vi var inte ensamma vid havet den här gången, så Loppan fick vara kopplad, men hon var nöjd ändå. Vi stötte på en kaffevagn och det smakade fint med en kopp sådär ute i friska luften.

När vi gått alldeles lagom långt var det dags att åka tillbaka, pussla färdigt pusslet vilket gick med gemensamma krafter, för att sen åka tillbaka till Lund igen, efter en julafton som varit så där som Askungens bal - alldeles underbar! Nu hoppas vi på att nästa jul blir lite mindre covidbesmittad - men jag är innerligt tacksam för att vi trots allt fick en sån fin jul.

Loppan? Ja hon hade det också alldeles utmärkt! Hon blev klappade och kliad och fick paket av tomten. Förvisso var det väl lite snålt med julskinka, lät hon meddela, och inte fick man tugga i sig flickornas julklappar och sådär. Lite saffransbulle lyckades hon dock sno åt sig i ett obevakat ögonblick, och som sagt, väldigt ompysslad blev hon, så hon var så nöjd så!