I natt fick jag sova ensam

 

Eller, ja, det beror ju på hur man ser det. Maken snusade ju belåtet i sängen bredvid min, men i min säng, där sov bara jag. Jag har nämligen haft nattligt besök de två senaste nätterna. En litet, litet besök, men ett som ändå tar lite plats. Poppy sov ju över, och jag tänkte ju att hon kunde sova i en hundsäng på golvet - hundsängar har vi gott om, man måste ju ha en till Loppan i sovrummet. Sedan en i vardagsrummet om hon vill ligga lite mjukt där. En i mitt garnrum. Och en i pysselrummet. Ja jag vet inte riktigt hur det gick till att vi fick för oss att hålla hundsängsindustrin helt sysselsatta på egen hand, men sånt är lätt hänt. Loppan struntar i och för sig i de flesta av dem, den enda hon väl egentligen använder är den i sovrummet, men tänk så bra nu att ha ett rikhaltigt utbud att välja emellan. Tyckte jag. Poppy tyckte annorlunda. Och inte vill man att ens nattgäster ska känna sig lite ensamma och oroliga, så då fick hon väl sova i min säng och det gick alldeles utmärkt. Snarkade gjorde hon inte heller.

Här hemma har vi inte heller hundar i soffan. Loppan får ligga i soffan nere i trädgården, och så har hon ju annekterat fotpallen till våra fåtöljer, men i soffan får hon inte vara. Nej. Men hur det nu var så låg det bara helt plötsligt en liten phalène i soffan. Men om man vill vara så där lite småslug så kan man ju hävda att hon ju faktiskt låg ovanpå en soffkudde, inte faktiskt i soffan. Man får hålla koll på prepositionerna!

Nu har dock Poppy flyttat hem till sin egen matte igen, och nog för att det fanns en eller annan flyttkartong kvar att packa upp, men det kommer att bli jättebra och där kommer säkert hon och syrran att trivas!

Snart är det dags att åka på kurs med vovvarna. Än så länge ser det hyfsat ut med vädret, men det har man lärt sig att det kan ändras snabbt. Förra gången vi var på kurs var det med något fuktiga hundar som vi åkte hem igen - men roligt är det!

Det regnar

 

Och det kan man ju ha lite blandade känslor inför. Ibland är det rätt så mysigt, att kura inomhus med en stickning, te, en knäckemacka och sådär. Men sen finns det ju de som flyttar idag, och då kan man ju verkligen undvara regn. Syrran till exempel. Vi håller dock tummarna för att allt blir flyttat som det ska och under tiden får vi njuta av Poppys sällskap. 

Imorse blev det således två blöta vovvar på morgonpromenaden. Båda tycker att det där med regntäcke, nä så minsann, det kan andra  hålla på med. Så då får matte torka när man kommer in, och det kan man ju göra. Sen tar vi det lugnt, och det är väl vad vi hållit på med de senaste dagarna. Maken har fortfarande feber, om än inte så hög och den där bölden på benet som ser ut som om den skulle kunna innehålla en liten alien som kommer att överta världen om bölden spricker så den kan ta sig ut, ja den är inte vackrare än senast. Jag bespar dock eventuella läsare fler bilder, man vill ju inte att folk ska sätta förmiddagsfikat i halsen direkt. Men annars är det rätt lugnt, och dottern kom förbi med passionsfruktsorbet och korsordstidning, så maken blir både mätt och sysselsatt.

Igår regnade det dock inte, inte hela tiden i alla fall. Det var rentav så att solen kom fram alldeles lagom tills jag och Loppan fick gå på konsert minsann! Det har ju varit snålt med sådana kulturella aktiviteter ett bra tag, men nu var det dags. Flickornas nya förskola sjöng på det lilla torget och publiken var mycket entusiastisk! Och vissa av sångerna, den om den busiga ballongen till exempel, den kände mormor igen sedan sin egen förskoletid. Men är saker bra, ja då har de lång livslängd.

Sen har det nog inte hänt så mycket, vi tar det lugnt som sagt. Fast jag såg ett ekollon, och det kändes ju nästan lite tjusigt artistiskt det också, så då fick det bli ett litet foto. Rätt fint ändå, ser ut som att det har en liten mössa på sig. Och nu är det väl snart dags att börja tänka lite på att sticka mössor? Fast först ska jag sticka klart min Fetlar scarf, för någon ordning får det väl ändå vara? Eller?

Rosor kan vara ena taggiga rackare

 Jag gillar ju rosor, det kommer nog knappast som en överraskning om man läser min blogg. Förvisso har jag numera inte så många rosor i min egen trädgård, men jag hyser dock illsluga planer på att det räliga gullriset ska grävas upp och en vacker rosbuske planteras. Observera att jag inte skriver att jag ska utföra det där grävandet och planterandet, det är väl det man har en utmärkt make till? Gullris, det vill liksom bara ta över överallt, och nog för att det är gult och det är ju alltid fint, men det finns ju en anledning till att man i Värmland, läste jag någonstans, klassar det som en invasiv växt. Jojomen, ger man gullriset ett lillfinger så tar de över hela rabatten och gärna grannarnas med. Dock får vi nog vänta lite med det där trädgårdsarbetet tror jag.

Men titta där, vad är det som står där? En sådan tjusig bukett! Vid närmare beskådande innehåller den inga rosor, men vad gör det när den är så maffig? Det är maken som fått buketten. Ja egentligen har han fått betydligt mer, en rejäl drös pengar också, nämligen ett stipendium från Nils Karlebys stiftelse. Nils Karleby var, såvitt jag har förstått, en utomordentligt begåvad man som arbetade som tidningsredaktör och som chefsideolog för socialdemokraterna och som dessutom var mycket intresserad av skånsk kultur och historia - och då tänker man så klart osökt på maken. Kultur och historia, ja det är ju som mammas gata för maken.

Nu borde jag egentligen inte sitta här och skriva, utan i stället skulle jag ha hoppat i finkläderna och följt med maken på utdelningsceremonin på Kulturen, och sen skulle vi ha ätit middag på Mat och Destillat. Detta skulle egentligen ha gått av staplen i slutet av maj, men med tanke på coronarestriktioner så sköts det till nu och jag får ju säga att man såg väldigt mycket fram emot att få gå på galej, det har ju varit sorgligt sparsamt med sådant det senaste 1,5 året. För att inte tala om att man såg fram emot maten på Mat och Destillat, den går inte av för hackor minsann.

Och varför gör jag då inte det, kan man verkligen fråga sig. Varför sitter jag här i jeans och t-shirt och utan minsta lilla läppstift på? Jo, det är faktiskt en ros som satt käppar i hjulet skulle man kunna säga. För rosor är inte bara vackra, de är ena taggiga rackare också och kan vara rätt räliga när de sätter den sidan till. Även i överförd bemärkelse.

Maken klagade nämligen i början av veckan att han kände sig lite skruttig så där. Hängig liksom. Och ja, något var inte som det skulle, aptiten var väck, orken likaså. Och sen steg febern, och steg och steg tills den var en bra bit över 40 grader. Då kunde man ju inte bara tänka lite lättsinnigt att "jaja, det är väl en liten mansförkylning på gång", utan då ringde jag 1177, för maken var för trött för att ringa själv. När man hade väntat och väntat och äntligen kommit fram, ja då ville de ändå prompt prata med maken och efter att ha hum:at och ha:at och funderat så tyckte de att han skulle ringa till den jouröppna vårdcentralen. Och det tog bara 1,5 timme att komma fram där, men nog skulle maken få komma sa de. Klockan 8 skulle han infinna sig och följa de gula skyltarna och få passera nålsögat. Maken huttrade sig ur sängen och jag körde honom, men fick lämna honom där. Och sen väntade maken, och Loppan och jag väntade hemma, och till slut fick han ändå ta sig till akuten och där fick han vänta och sova över och bli covid-testad tre gånger och få antibiotika intravenöst innan han fick komma hem igen. 

Och vad var det då som maken drabbats av? Jo, rosfeber, vilket jag aldrig hört talas om tidigare. Det låter ju tjusigt och nästan lite rart, men det är alls inget som man rekommenderar kan jag meddela. Det där är makens vad, och det där räliga i mitten är väl självaste rosen då, kan man tänka. Det som ser ut som om en 3-åring kommit loss med tuschpennan, ja det är den ring som gränsen för hur långt det röda fick sprida sig.

Men maken är hemma igen och antibiotikan börjar verka känns det som. Han är rentav lite pratbar emellanåt, men aptiten lämnar en hel del övrigt att önska så han hade verkligen inte gjort någon rättvisa åt Mat och Destillats matlagningskonst ikväll. Nu hoppas och tror jag att han kommer att krya på sig framöver så att han kommer på benen igen. Och om jag lyckas peta i honom rätt tabletter - igår fick jag ringa Giftinformationscentralen när jag blandat ihop pillerna, men det visade sig att det var inte så farligt som tur var. Så om maken överlever min ömma omvårdnad så kan vi nog gå på Mat och Destillat själva vad det lider.

Men under tiden så kommer det ju ibland bilder i ens mobil som får även en mycket trött farfar att le. Bästa medicinen!

När det hackar i rutinerna

 Vare sig maken eller jag tillhör ju längre den löneslavande delen av befolkningen, och det känns fantastiskt bra får jag säga. Vissa saker vill man ju ändå behålla, helgfeelingen till exempel. Nog kan man tycka att om man är ledig varje dag så är det väl helg så det räcker? Men nix, det fungerar inte så. Alltså är vi noga med att varje fredag och lördag (och oftast söndag), ja då äter vi extra gott och dukar inne vid matsalsbordet  med fina tallrikar och glas. Sen äter vi länge, länge, pratar och dricker vin och har det himla gemytligt. Nog för att vi gillar vårt kök, men är det helg, ja då ska man lägga på ett extrakol så att man verkligen krama ur livsnjutandet så mycket man kan.

Dessutom brukar jag servera maken frukost på sängen varje lördag och söndag. Själv vill jag verkligen inte äta frukost i sängen, jag vill sitta civiliserat vid ett bord och kunna äta utan att fylla hela sängen med smular, men maken är av en annan kaliber. 

Igår, lördag, bakade jag bröd. Den här gången bakade jag formbröd och jag sa belåtet till maken att "imorgon får du te och rostat bröd till frukost, det blir väl bra?" Inte den nyttigaste frukosten måhända, men inte behöver man väl fylla livet med kruskakli och idel nyttiga, men kanske inte så smaskiga, alternativ? 

Sen slog det mig - om nu maken skulle få söndagsfrukost med rostat bröd etc, ja då borde det ju vara lördag den här dagen och hade maken fått frukost på sängen då? Nej, hur jag än rannsakade mitt minne kom jag inte ihåg att jag ilat in på lätta fötter med en frukostbricka i högsta hugg. - Ojdå, jag glömde visst att ge dig frukost på sängen idag! sa jag glatt till maken. Maken harklade sig lite och sa sen att han faktiskt själv hade kommit ihåg att det var lördag och hade legat där och väntat på frukosten. När den hade lyst med sin frånvaro hade han faktiskt funderat på att säga ifrån, men sen hade han ändå tyckt att det känts lite skämmigt, sa han. Han verkade dock lite lättad nu när han insåg att detta var en tillfällig lapsus, att hans vanliga behagliga helgfrukostrutin verkade bara ha fått litet hicka i systemet, men att han nog kunde se framtiden an med tillförsikt. Så ja, söndagen inleddes med frukostbricka och allt var som det skulle igen.

För övrigt har helgen passerat i behagligt tempo. Medan ovanstående bröd jäste hade Loppan en liten playdate nere i trädgåden med lille Rebell. Rebell är en yngling i bästa åldern (ca 7-8 månader tror jag), han är inte blue-and-tan utan bara rävröd över hela kroppen och pälsen börjar växa ut och bli lite lagom aussieraggig. Han blev till sig av förtjusning över att träffa Loppan och de fräste runt i trädgården så att man fick dra in hakan när de susade förbi. Emellanåt tog de igen sig en stund och ibland fick Loppan huta åt honom lite när hormonerna svallade som värst. Inte för att han hade full koll på hur man uppvaktar en parant kvinna, men hans entusiasm var det minsann inga fel på.

När det var dags att sätta in brödet i ugnen fick vi säga hejdå till lille Rebell som nog fick gå in och ta en kall dusch. 

Loppan och jag tog en liten tur i skogen, att andas lite skogsluft är aldrig fel.  Och idag kom solen tillbaka lite mer seriöst och vi har tillbringat eftermiddagen nere i trädgården. Skönt, ett slag var man ju orolig för att hösten slagit till redan i augusti och nog vill man ha kvar sommarkänslan ett tag till?

Just för tillfället känner jag att jag har koll på tillvaron. Imorgon, ja då är det måndag och då blir det minsann ingen frukost på sängen. Så får vi se hur det blir till helgen.

Det är inte så att jag klagar

 Inte alls. Med tanke på hur svåra översvämningar som drabbat omvärlden så ska man inte klaga. Men man kan väl ändå få framhäva att man blivit rätt så blöt de senaste dagarna? Inte bara så där lite fuktig, utan så att man skulle kunna vrida ur till och med inälvorna. Igår kväll var måttet rågat. - Nu blir det regntäcke på dig, sa jag till terriern, som raskt försökte gömma sig bakom fåtöljen och som, när hon blivit framhalad därifrån, meddelade att hon behövde nog inte den där sista kvällsrundan ändå. Trots allt är jag ju ändå större och starkare, så täcket kom på och Loppan fick gjort vad hon skulle, medan hon gav mig mycket dystra blickar. Detta var ett himmelsskriande övergrepp på liten terrier, lät hon förstå.

I förrgår kväll var vi på kurs, Loppan, Poppy, syrran och jag. Försiktigtvis hade jag ifört mig regnjacka, men det regnade inte till att börja med. Vi skulle lära oss Hooper, något som är rykande nytt och aktuellt inom hundsportvärlden har jag förstått, även om mina begrepp om vad det innebär är minst sagt vaga. Mattarna skulle i alla fall inte behöva springa som gaseller, så mycket hade jag förstått och då kändes det tryggt att börja med. När vi hållit på ett tag och tränat in lite kommandon och tittat på hinder och sånt, ja då tänkte jag oförsiktigt att "vi klarar oss nog från regn". Alltså, hur dum får man vara? Alla blev blötare och blötare och till slut var det så mycket vatten i tunneln som hundarna skulle igenom att Poppy, som ju är inte så ståtligt högväxt (men mycket söt), och som dessutom var genomblöt tyckte att "näe, nu räcker det!". Jag förstod henne, att få komma hem och bli torr och dricka lite te och sticka en stund, ja det var det som höll modet uppe. 

Tidigare på dagen, ja då regnade det ju inte och det var ju en rasande tur, eftersom dottern, Grynet, Pyret och jag gjorde en liten utflykt till Tirups Örtagård. Nu skulle man ju kunna tro att man tittar på örter om man åker dit (och det finns ett stort och bra utbud av plantor), men det var faktiskt inte det som stod på agendan. Det finns nämligen en väldigt rolig och fin hinderbana också, och Grynet och Pyret kastade sig med spänst ut bland hinderna.

Det säger ju sig själv att av så mycket aktivitet, ja då blir man ju lite hungrig. Som tur är finns det ett utomordentligt café på Tirup också, med goda hembakta kakor. Nu hade ju mormor kanske inte direkt svingat sig runt i hinderna själv och arbetat upp en aptit, men lite kaffe och en blåbärskaka sitter ju som en smäck ändå får man säga. En väldigt trevlig utflykt var det!

På tal om trädgård så blir man ibland överraskad av hur det inte växer i ens trädgård. Ens luktärter faller en ju osökt i tanken. Men ibland blir man också tämligen oförtjänt överraskad av det som faktiskt prunkar. Förra året köpta jag till exempel storblommiga begonior i Botan eftersom jag ville ha en liten färgklick. Det stod att man kunde övervintra knölarna, så när säsongen var slut grävde jag upp dem, hivade ner dem i en hink och glömde dem sedan i källaren. Att ta reda på hur man skulle göra? Tja, så kan man ju också göra. Om man är en ordentlig person och sådär. Sen glömde jag dem som sagt, men så småningom kom jag ändå ihåg dem. Det där torra och tillknycklade med sorgliga rester av blad - skulle det verkligen bli något? I all synnerhet som jag (då) läst att man skulle rengöra rotknölarna och lite ömsint liksom vagga dem till sängs. Dessutom skulle man lika ömsint väcka dem ur deras dvala betydligt tidigare än vad jag nu gjorde. Men jag klämde väl ner rötterna i några krukor, satte krukorna i rabatten och tittade till dem med ojämna mellanrum. Inget hände. Inget. Inget. Men sen tittade det upp små, små antydningar till blad. Och då fick de där pytteplantorna flytta ner i rabatten. Och kolla nu! Detta får man väl ändå kalla generöst av begoniorna,  att prunka så här när de blivit så styvmoderligt behandlade. Nu är ju frågan; ska jag köra ömsint-omvårdnads-metoden till nästa år, eller ska jag  köra vidare på survival-of-the-fittest-metoden?

Lördagsutflykt

 Nu är OS över, som bekant, och då kan man dra iväg på utflykt om man vill. Det ville vi! Bilen var full av dotter, morfar, Grynet, Pyret och undertecknad, matsäck var packad och humöret var på topp! Loppan var hos Poppy och Syrran och hade det jättebra där. 

Ända till Ljungby skulle vi. GPS:en varierade mellan att det skulle ta 1 timme och 45 minuter och 2 timmar och en kvart. Själv hade jag röstat på ca 4 timmar, men mig ska man inte lyssna på i geografiska frågor. Det visade sig ta drygt 1,5 timme, och det var precis lagom långt när man är full av förväntan på att komma fram. Vi läste Bamsetidningar, sjöng om alfabetet, räknade ut att om man är 3 år när man får en liten kusin, ja då kommer man alltid att vara äldre än den lilla kusinen - även när hon blir 3 år. Inte så dumt att inte längre vara den minsta!

Vad man gör i Ljungby? Jo man går på Minivärlden, som maken läst om i tidningen tidigare i sommar. Modelljärnvägar, gamla pryttlar, nostalgi så det sprutar om det - kan det bli bättre? Det visade sig vara ett utmärkt val! Vi tittade på fina dockskåp, vi byggde lego, vi målade och ritade också tittade vi på tågen såklart! Fast först inledde vi med att äta den medhavda matsäcken, man kan behöva tanka lite energi innan man går loss bland tågattiraljerna. Mormor var så uppspelt att hon hällde ut en hel kopp kaffe över sig själv, och det var ju tämligen onödigt. Tänk att det ska vara så svårt att träffa sina barnbarn utan att få fläckar här och där! Nu hade dock denna mormor varit så listig att hon faktiskt för en gångs skull varit lite förutseende och tagit med en extratröja som jag kunde byta till, så då slapp jag traska runt med en stor kaffeplasduska på magen.

Tänk så trevligt! Det fanns gott om knappar som man fick trycka på, och då högg gubbar ved, korna betade och en höna pickade efter mask. Fullt av action med andra ord. Full action blev det också där man fick köra tågen själv - Pyret körde tåget baklänges så det rök ut ur tunnlarna till allmän förnöjelse.

Det fanns massor att göra, både för stora och små. Färglägga och bygga och titta på konstgjorda gubbar som satt och pratade för sig själv, och en rallare som låg och vilade sig bakom en buske. Märkligt, tyckte Pyret och trodde nog inte helt på mormor som sa att det var en docka.

Efter ett par timmar började vi dock bli hungriga, så då åkte vi till Old Mike's Diner och åt hamburgare och pasta och det smakade bra. Det kan hända att det slank ner en unicorn-glass hos flickorna också, är det lördag så är det!

Sen åkte vi hem till Lund igen, mycket nöjda med vår utflykt. Och när man mätt, nöjd och har sett många saker, ja då kan det hända att man knoppar in lite i bilen. Maken höll sig dock vaken, vilket vi tackade för med tanke på att han körde sista biten hem. Det är roligt med utflykt!

Premiär

 Maken sitter och småslumrar i fåtöljen bredvid mig. Han tror att han läser något historiskt, men i så fall så får det penetrera genom ögonlocken. Loppan ligger på pallen, fuktig och litet lätt småtjurig eftersom matte brutalt har schamponerat och duschat henne. Övergrepp på liten terrier, tänker Loppan och ignorerar matte. Hade hon varit drottning Victoria, hade hon fnyst "we are not amused". Duscha är nämligen något som inte amuserar Loppan. Då har vi ändå varit och badat i Saxtorp i morse och då gick det bra?

Eftersom jag är mer eller mindre on my own, så kan jag ju ta tillfället i akt att pryda bloggen med ett foto på Kickan. Eller två. Eller möjligen flera. Svårt att välja, ju! Maken och jag var nämligen i Halmstad igår och hälsade på Kickan och hennes föräldrar. Svärdottern, som är en förtjusande vänlig människa, sa nämligen att "när OS är över så kanske ni vill komma upp?" och tänkte sig kanske någon dag lite in i framtiden så där. "Say no more! Vilken dag passar?!" svarade vi så snabbt att tungan nästan slog knut på sig själv, och igår, ja då passade det!

När vi kom fram öppnade sonen dörren ocb Loppan fräste in och tyckte att "hallå! jag är här nu!!". Maken och jag kom efter i mer rimligt tempo, hälsade på sonen i förbifarten och undrade unisont var Kickan var? Va? Men Kickan höll på att äta och då får man ju tåla sig lite. Alltså passade jag på att gå på toa, då det var av behovet påkallat. Men tänk så lurigt, fast jag skyndade mig så nog sjutton hade Kickan ätit färdigt och maken lagt rabarber på henne!Oj vad hon hade växt! Och nu, nu var hon dessutom vaken och tittade på maken med förvånad blick - är det du som är en sån där som kallas "farfar" såg man att hon tänkte.

Jag gav maken en menande blick, eller kanske snarare en större mängd menande blickar och sen fick jag också hålla. Kickan tittade begrundande på mig med, och det är inte utan att man undrar vad hon tänkte?

Efter ett tag så kände vi att det var minsann inte bara Kickan som var hungrig, och då grillade sonen raskt kyckling och sen satt vi i uterummet och åt gott. Vi hade fint sällskap vid bordet, som dock inte var så intresserad av att äta kyckling, utan som tog igen sig en liten stund. Men kolla så gulliga och mulliga kinder! När man är en dryg månad gammal, ja då ska man ha mulliga kinder och lår och armar, det är så oerhört gulligt och rart! När man närmar sig 65, då är det kanske inte lika gulligt. Sorgligt nog.

Det var ju bra att Kickan tagit igen sig en stund, för sen skulle vi iväg och spela minigolf. När Kickans pappa var en liten lintottsparvel, ja då spelade han minigolf med sin farfar så fort han kom åt och nu kan han spela med Kickan. Okej, det kan hända att Kickan låg i sin vagn och inte direkt spelade själv, men ge det bara lite tid så kommer det nog. När vi köat bakom en orimlig mängd pensionärer och spelat 16 hål vaknade Kickan och var lite hungrig igen. Sjön suger som bekant, och vi var inte så långt från havet. Lika bra det, det kan hända att farmor inte direkt ledde, snarare tvärtom. Så vi åkte hem och satt på altanen och åt rabarberpaj och kanelbullar och det var ju minst lika bra som minigolf minsann! 

Vi hade det himla skönt där i skuggan av parasollet, men Kickans mamma tyckte ändå att det nog vore bra att skydda henne mot solen så hon försökte först med solhatt. Solhatt?! Näsåminsann, tyckte Kickan då och gjorde processen  kort med hatten. Då tänkte hennes mamma att hon hade ju köpt fina solglasögon till sin dotter. Så cool hon blev! Fast inte så värst imponerad av solglasögonen heller om sanningen ska fram.

Sen tyckte farmor att nu var det väl ändå dags att Kickan fick sitta hos henne en stund? Vi hade det så mysigt och behagligt och rätt vad det var så trängde naturbehovet på. Sånt händer ju när man är en matglad flicka! - Hon brukar bajsa några gånger innan hon är klar, sa föräldrarna då, så vi avvaktade ett litet tag medan Kickan var nöjd och glad. Sen greps farmor av en liten misstanke och lyfte upp sondottern - som hade haft en riktig racerbajs över hela ryggen och farmors mage och lite på soffan också när vi nu ändå höll på. - Så har hon aldrig gjort förut, sa föräldrarna förbluffat då. Nåja, någon gång ska vara den första och sonen rengjorde dottern och farmor rengjorde sig själv och sen kom svärdottern rådigt med en hårtork så att farmor kunde torka tröjan hjälpligt. Det var ju en varm och solig eftermiddag så det gick minsann ingen nöd på farmor inte!

Jag hade sytt ett litet babynest som vi hade med oss. (- har du sytt en hundsäng? sa en väninnan som var på besök i veckan och som ännu inte nått barnbarnsstadiet). Det passade bra, för det babynest som jag sydde till Grynet när hon var en liten plutt, och som Kickan nu fått låna, ja det hade Kickan precis kräkts ner. Jag blev ganska nöjd med nestet - små gulliga kaniner och fjärilar, det kan väl inte bli fel? Men allra finast blev det ju med innehåll så klart!

Så småningom var det ändå dags att motvilligt dra sig hemåt mot Lund igen. Redan innan bilen rullat ut från Halmstad så kände man hur man saknade att hålla en sån där liten krabat i famnen. Oj vad det händer mycket bara på några veckor.

Farfar provade lite med det är med "kan du säga fideikommiss?" och det var måhända aningen tidigt, men vi tyckte nog att Kickan gjorde ett tappert försök! Vem vet vad som har hänt tills nästa gång vi ses?