Inte alls. Med tanke på hur svåra översvämningar som drabbat omvärlden så ska man inte klaga. Men man kan väl ändå få framhäva att man blivit rätt så blöt de senaste dagarna? Inte bara så där lite fuktig, utan så att man skulle kunna vrida ur till och med inälvorna. Igår kväll var måttet rågat. - Nu blir det regntäcke på dig, sa jag till terriern, som raskt försökte gömma sig bakom fåtöljen och som, när hon blivit framhalad därifrån, meddelade att hon behövde nog inte den där sista kvällsrundan ändå. Trots allt är jag ju ändå större och starkare, så täcket kom på och Loppan fick gjort vad hon skulle, medan hon gav mig mycket dystra blickar. Detta var ett himmelsskriande övergrepp på liten terrier, lät hon förstå.
I förrgår kväll var vi på kurs, Loppan, Poppy, syrran och jag. Försiktigtvis hade jag ifört mig regnjacka, men det regnade inte till att börja med. Vi skulle lära oss Hooper, något som är rykande nytt och aktuellt inom hundsportvärlden har jag förstått, även om mina begrepp om vad det innebär är minst sagt vaga. Mattarna skulle i alla fall inte behöva springa som gaseller, så mycket hade jag förstått och då kändes det tryggt att börja med. När vi hållit på ett tag och tränat in lite kommandon och tittat på hinder och sånt, ja då tänkte jag oförsiktigt att "vi klarar oss nog från regn". Alltså, hur dum får man vara? Alla blev blötare och blötare och till slut var det så mycket vatten i tunneln som hundarna skulle igenom att Poppy, som ju är inte så ståtligt högväxt (men mycket söt), och som dessutom var genomblöt tyckte att "näe, nu räcker det!". Jag förstod henne, att få komma hem och bli torr och dricka lite te och sticka en stund, ja det var det som höll modet uppe.
Tidigare på dagen, ja då regnade det ju inte och det var ju en rasande tur, eftersom dottern, Grynet, Pyret och jag gjorde en liten utflykt till Tirups Örtagård. Nu skulle man ju kunna tro att man tittar på örter om man åker dit (och det finns ett stort och bra utbud av plantor), men det var faktiskt inte det som stod på agendan. Det finns nämligen en väldigt rolig och fin hinderbana också, och Grynet och Pyret kastade sig med spänst ut bland hinderna.
Det säger ju sig själv att av så mycket aktivitet, ja då blir man ju lite hungrig. Som tur är finns det ett utomordentligt café på Tirup också, med goda hembakta kakor. Nu hade ju mormor kanske inte direkt svingat sig runt i hinderna själv och arbetat upp en aptit, men lite kaffe och en blåbärskaka sitter ju som en smäck ändå får man säga. En väldigt trevlig utflykt var det!
På tal om trädgård så blir man ibland överraskad av hur det inte växer i ens trädgård. Ens luktärter faller en ju osökt i tanken. Men ibland blir man också tämligen oförtjänt överraskad av det som faktiskt prunkar. Förra året köpta jag till exempel storblommiga begonior i Botan eftersom jag ville ha en liten färgklick. Det stod att man kunde övervintra knölarna, så när säsongen var slut grävde jag upp dem, hivade ner dem i en hink och glömde dem sedan i källaren. Att ta reda på hur man skulle göra? Tja, så kan man ju också göra. Om man är en ordentlig person och sådär. Sen glömde jag dem som sagt, men så småningom kom jag ändå ihåg dem. Det där torra och tillknycklade med sorgliga rester av blad - skulle det verkligen bli något? I all synnerhet som jag (då) läst att man skulle rengöra rotknölarna och lite ömsint liksom vagga dem till sängs. Dessutom skulle man lika ömsint väcka dem ur deras dvala betydligt tidigare än vad jag nu gjorde. Men jag klämde väl ner rötterna i några krukor, satte krukorna i rabatten och tittade till dem med ojämna mellanrum. Inget hände. Inget. Inget. Men sen tittade det upp små, små antydningar till blad. Och då fick de där pytteplantorna flytta ner i rabatten. Och kolla nu! Detta får man väl ändå kalla generöst av begoniorna, att prunka så här när de blivit så styvmoderligt behandlade. Nu är ju frågan; ska jag köra ömsint-omvårdnads-metoden till nästa år, eller ska jag köra vidare på survival-of-the-fittest-metoden?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.