Rosor kan vara ena taggiga rackare

 Jag gillar ju rosor, det kommer nog knappast som en överraskning om man läser min blogg. Förvisso har jag numera inte så många rosor i min egen trädgård, men jag hyser dock illsluga planer på att det räliga gullriset ska grävas upp och en vacker rosbuske planteras. Observera att jag inte skriver att jag ska utföra det där grävandet och planterandet, det är väl det man har en utmärkt make till? Gullris, det vill liksom bara ta över överallt, och nog för att det är gult och det är ju alltid fint, men det finns ju en anledning till att man i Värmland, läste jag någonstans, klassar det som en invasiv växt. Jojomen, ger man gullriset ett lillfinger så tar de över hela rabatten och gärna grannarnas med. Dock får vi nog vänta lite med det där trädgårdsarbetet tror jag.

Men titta där, vad är det som står där? En sådan tjusig bukett! Vid närmare beskådande innehåller den inga rosor, men vad gör det när den är så maffig? Det är maken som fått buketten. Ja egentligen har han fått betydligt mer, en rejäl drös pengar också, nämligen ett stipendium från Nils Karlebys stiftelse. Nils Karleby var, såvitt jag har förstått, en utomordentligt begåvad man som arbetade som tidningsredaktör och som chefsideolog för socialdemokraterna och som dessutom var mycket intresserad av skånsk kultur och historia - och då tänker man så klart osökt på maken. Kultur och historia, ja det är ju som mammas gata för maken.

Nu borde jag egentligen inte sitta här och skriva, utan i stället skulle jag ha hoppat i finkläderna och följt med maken på utdelningsceremonin på Kulturen, och sen skulle vi ha ätit middag på Mat och Destillat. Detta skulle egentligen ha gått av staplen i slutet av maj, men med tanke på coronarestriktioner så sköts det till nu och jag får ju säga att man såg väldigt mycket fram emot att få gå på galej, det har ju varit sorgligt sparsamt med sådant det senaste 1,5 året. För att inte tala om att man såg fram emot maten på Mat och Destillat, den går inte av för hackor minsann.

Och varför gör jag då inte det, kan man verkligen fråga sig. Varför sitter jag här i jeans och t-shirt och utan minsta lilla läppstift på? Jo, det är faktiskt en ros som satt käppar i hjulet skulle man kunna säga. För rosor är inte bara vackra, de är ena taggiga rackare också och kan vara rätt räliga när de sätter den sidan till. Även i överförd bemärkelse.

Maken klagade nämligen i början av veckan att han kände sig lite skruttig så där. Hängig liksom. Och ja, något var inte som det skulle, aptiten var väck, orken likaså. Och sen steg febern, och steg och steg tills den var en bra bit över 40 grader. Då kunde man ju inte bara tänka lite lättsinnigt att "jaja, det är väl en liten mansförkylning på gång", utan då ringde jag 1177, för maken var för trött för att ringa själv. När man hade väntat och väntat och äntligen kommit fram, ja då ville de ändå prompt prata med maken och efter att ha hum:at och ha:at och funderat så tyckte de att han skulle ringa till den jouröppna vårdcentralen. Och det tog bara 1,5 timme att komma fram där, men nog skulle maken få komma sa de. Klockan 8 skulle han infinna sig och följa de gula skyltarna och få passera nålsögat. Maken huttrade sig ur sängen och jag körde honom, men fick lämna honom där. Och sen väntade maken, och Loppan och jag väntade hemma, och till slut fick han ändå ta sig till akuten och där fick han vänta och sova över och bli covid-testad tre gånger och få antibiotika intravenöst innan han fick komma hem igen. 

Och vad var det då som maken drabbats av? Jo, rosfeber, vilket jag aldrig hört talas om tidigare. Det låter ju tjusigt och nästan lite rart, men det är alls inget som man rekommenderar kan jag meddela. Det där är makens vad, och det där räliga i mitten är väl självaste rosen då, kan man tänka. Det som ser ut som om en 3-åring kommit loss med tuschpennan, ja det är den ring som gränsen för hur långt det röda fick sprida sig.

Men maken är hemma igen och antibiotikan börjar verka känns det som. Han är rentav lite pratbar emellanåt, men aptiten lämnar en hel del övrigt att önska så han hade verkligen inte gjort någon rättvisa åt Mat och Destillats matlagningskonst ikväll. Nu hoppas och tror jag att han kommer att krya på sig framöver så att han kommer på benen igen. Och om jag lyckas peta i honom rätt tabletter - igår fick jag ringa Giftinformationscentralen när jag blandat ihop pillerna, men det visade sig att det var inte så farligt som tur var. Så om maken överlever min ömma omvårdnad så kan vi nog gå på Mat och Destillat själva vad det lider.

Men under tiden så kommer det ju ibland bilder i ens mobil som får även en mycket trött farfar att le. Bästa medicinen!