Kreativ julklapp

 

et är ju inte så att jag är komplett galen som börjar yra om jul mitt i sommaren (även om det är mindre än 4 månader till granbarr och saffransbullar). Nänä. Men nu i helgen var det ändå så att vi fick en julklapp! Egentligen fick vi den före pandemin, så den har fått ligga till sig lite - men precis som med bra viner och tanter, så kan det bli bättre med åren. Och det blev det, för nu är ju Grynet och Pyret  lite äldre och kunde med liv och lust gå in för att vara kreativa!

Vi åkte nämligen till Kreativum i Karlshamn. Jaja, käre make, jag har ihärdigt försökt med att det ligger i Karlskrona (ständigt dessas Karl-städer, suck), men vi åkte till Karlshamn och det var ju tur, för det är ju där det ligger.

På Kreativum, där kunde man gå loss bland periodiska system, planetsystem, programmera små robotar och kolla sin reaktionshastighet. Stå i handbollsmål till exempel. Både svärsonen och maken tog så många bollar att de kom upp på den digitala prispallen, och det gjorde även dottern och Pyret med gemensamma krafter. Kolla vilken stil! Själv provade jag också. Detta finns, som tur är, inte dokumenterat, för jag tog inte så många bollar. Det kan vara så att jag liksom inte tog någon. - Det hade kanske gått bättre om du inte haft handväskan med dig, sa maken, men den teorin tror jag inte på. Dottern hade ju sin handväska och då motades bollarna bort minsann. Men just det - hon hade ju Pyret till hjälp! Så var det ju.

Som tur kunde man vara reaktionssnabb på annat - sno åt sig slocknade lysstavar till exempel. Där fick jag med knapp marginal däng av maken, och sen var det jämnt skägg mellan Grynet och mormor. Då blev man ju genast uppåt och kaxig och ville bums kasta sig över nya aktiviteter.

Köra båt, till exempel. Vi fräste runt med båtarna så att svallvågorna gick höga och med jämna mellanrum rammade vi pirar och stränder och varandra. Synnerligen roligt! Fast ganska svårt, att fixa både framåt och bakåt och styra och allt småkrångligt som uppenbarligen sjökaptener får ägna sig åt. Det kunde möjligen ha gått bättre om jag till att börja med förstått vilken båt som var min...

Allt hade ju inte dock med fingerfärdighet att göra - lite råstyrka är ju aldrig fel. Och morfar, han fick minsann ta i om han skulle ha en chans mot Grynet!

Emellanåt fick vi stärka oss med lite lunch, för det fanns så mycket att göra; kapsla in sig i en såpbubbla till exempel! Grynet och jag spekulerade lite i hur det hade varit om såpbubblan svävat iväg med en själv inuti, så man få se saker lite från ovan. Dock var såpbubblorna mer jordnära av sig, så något ivägsvävande blev det aldrig.

Vid någon station kunde man roa sig med periodiska systemet. Här såg alla, förutom den kemistiska dottern, tämligen oförstående ut, så vi kilade vidare. Det fanns ju hur mycket som helst att göra! 

Man kunde sitta på golvet och spela memory till exempel. Medan mamma och Pyret gjorde det, ritade Grynet och jag av våra händer och skrev något man gjorde för miljön. Sen satte man upp sin hand på väggen. Mormor skrev att hon planterat blommor som bin tycker om. Sen roade hon sig med att titta lite på vad andra skrivit; det var sopsortering och att inte skriva ut så mycket antibiotika (måste ha varit en läkare tänker man) samt "äter vegeganiskt". Var och en gör ju sitt bästa tänker jag.

Under tiden roade sig maken och svärsonen med att lösa andra mer handgripliga klurigheter; bygga ett "T" av fyra träbitar. Ni anar inte hur klurigt det kan vara! Svärsonen löste det till slut, med mest kreativ var nog Pyret som skapade T:n på löpande band, om än måhända inte helt rätlinjiga. Och varför måste man vara det?

När vi hade programmerat robotar, tittat på en synnerligen kreativ skuggteater med dinousarier, delfiner, katter, båtar, granar och det mest faktiskt, allt på en och samma gång, ja då var det dags att gå ut i den lilla kreaparken.

Där fanns det minsann också massor att göra! Man kunde pumpa upp vatten och driva skovelhjul. Man kunde prata via paraboler. Man kunde ta sig igenom tunnlar. Man kunde balansera på saker. Lyfta sin egen vikt - det var ingen brist på sysselsättning.

Det var en varm dag och solen gassade - sån tur att det fanns gott om vatten! Man kunde till och med gå in i en fontän utan (nästan) att bli blöt!

Sen kunde man åka lite flotte också, till all lycka också utan att bli blöt. 

Efter en stärkande glass var det sen ändå dags att styra kosan mot Lund efter en aktivitetsfylld och rolig dag. Det periodiska systemet har jag fortfarande inget större begrepp om, men vad gör det? Har jag klarat mig utan det i så många år hittills, så går det nog bra i fortsättningen också.

Alldeles slut med aktiviteter var det ändå inte, för på vägen hem blev Pyret lite åksjuk, så morfar fick göra ett litet stopp vid Ekerödsrasten. Och tänk, där fanns en hel klase söta getter! Så när Pyret fått lite frisk luft, fått matat lite get, ja då klarade vi oss sista biten hem till Lund också.

Väldigt bra julklapp, det här! (...och om knappt fyra månader är det som sagt jul igen....)

Saker ändras

Hade det här varit för något år sedan hade rubriken varit given. "Havängshelg" hade det stått. Men nu har saker ändrats. Vi till exempel. Det var kanske inte så mycket rynkor och hängslams förr - men å andra sidan så lever vi nu ett lättjefullt liv utan att behöva ta hänsyn till arbetsgivare och annat knytt, så därför inföll detta årets Havängshelg på en måndag-tisdag.

Även vi fann detta lätt förvirrande - arbetar hantverkare lördagar och söndagar nuförtiden, sa vi förundrat till varandra när vi såg snickarna som snickrade för fulla muggar i ett annat hus. Detta innan vi kom på att nä, just det...

Men andra saker ändras gudskelov inte! Det blev promenader, först genom tallskog där ljungen börjar bli så där ljuvligt lila, precis som på Shetland. Sen gick vi tillbaka och åt lunch och drack ett glas vin. Eller två. Möjligen tre. Detta medan vi väntade på vår absent friend som lyckligtvis inte var helt absent utan bara skulle komma lite senare. Och det gjorde hon!

Då blev det en promenad igen, ner till havet. Att besöka Haväng utan att gå vid havet, ja det vore ju närmast ett helgerån. Den numera inte så absenta frienden, ja hon var till och med så djärv att hon hoppade i böljan den blå. Hon skådas som en liten, liten prick på bilden ovan. Vi andra utstötte beundrande hejarop och sen gick vi tillbaka till stugan igen. Vi hade ju ett fullt program att hinna med!

Det var drinkar! Det var god mat! Det var vin! Och mera vin....och lite till. Och sen var det dessert och Sauternes och kaffe och, och, och...

Men framför allt var det massor av prat. Massor av skratt! Massor av tacksamhet för att vi har varandra och att vi känt varandra sedan vi var 16 år och fortfarande inte har skrattat färdigt. Eller, för den delen, pratat färdigt.

Vi satt ute hela kvällen (jag höll på att skriva 'natten' men det vore en evig lögn. Våra nattsuddardagar är nog över tror jag), medan skymningen föll. Sen sov vi gott hela natten och vaknade till en sval och härlig morgon. 

Då tog Åse, Kristina och jag en morgonpromenad ner till havet. Dels för att leta efter ett par örhängen som Kristina nog tappat där, dels för att varför inte? Är man i Haväng vid havet så vill man väl suga ut allt som kan tänkas?

Efter frukost var det dags att ta farväl av Haväng för denna gången. Snickarna jobbade vidare, och det var ju faktiskt tisdag. Härliga dagar var det hur som helst, helg eller ej.

Om skal och skyltar

Nu ska det handla om skogens röda guld, var jag på väg att börja skriva. Sen kom jag på att det gäller ju lingon det, och kräftor växer ju som bekant inte i skogar så varför jag skulle ha en sån inledning, ja det begriper jag verkligen inte. Fast röda är det ju i alla fall. Om man nu inte väljer havskräftor, alltså.

Maken brukar lämna det mesta med matlagning och planering till mig (även om han är väldigt involverad i att äta upp resultatet på ett synnerligen positivt sätt). Men nu utbrast han ändå lite undrande; ska vi inte äta kräftor i år?! Va? 

Och det var väl klart att vi skulle, så i lördags traskade vi iväg hela den inte så långa vägen till torget och inhandlade kräftor hos fiskbilen där. De sålde förvisso havskräftor också, men som maken och jag enades om, det ser onekligen festligare ut med glatt röda kräftor än blekfisiga havskräftor. Även om de är goda de också.

Sen blev det en sväng inom Saluhallen för att köpa ost hos osthandlaren och bröd hos brödhandlaren - det hade ju varit märkligt om det var tvärtom får man säga. Därefter saknades bara champinjoner som vi köpte på torget hos grönsakshandlaren. De hade dock inte någon spenat så då fick det ändå bli en liten sväng inom Coop. Det var ju lite synd, nu när vi hade en sån gammaldags trevlig inköpsrunda, men nu behövdes spenat så då fick det bli så ändå.

Det är ju väldigt trevligt det där med kräftor, för det är ju inte så mycket slavande i köket liksom. Lägga upp kräftor. Skriva bröd. Fram med osten. Baka små pajer. Korka upp lite alsacevin. Klart!

Vi hade en väldigt trevlig kväll, kräftorna och vi. Loppan försökte ihärdigt påtala att hon hade nog också gillat en kräfta eller två, men det finns gränser även för en mycket mesig matte.

Man kan ju inte äta kräftor varenda dag, så igår fick det bli en promenad i stället. Jodå, det blev mat då också, men en mer rejäl köttgryta i stället. Medan grytan puttrade på tog maken och jag Loppan och åkte ut för en promenad. Kunde ju vara bra att motionera bort lite pajer och kräftor och så. Men var skulle vi promenera? Någonstans där vi inte gått, att bana nya stigar vore väl ändå lite spännande?

Det blev Spillepengen, Malmös gamla sopptipp som nu gjorts om bl.a. till friluftsområde. Tja. Nytt för oss var det i alla fall, men inte något som vi omedelbart föll i farstun för. Det fanns promenadleder och mountainbikeleder och märkligt nog hade de samma färger? Vi traskade iväg i alla fall, nu skulle vi gå den längsta rundan tänkte vi, vi ville ju både se Sege å och havet. "Two for the price of one" tänkte vi, det blir ju nästan som ett litet Kinderägg det. Men hur det nu var så hamnade vi i mountainbikespåret efter ett litet tag. Skyltningen var nämligen synnerligen sporadisk. Det gick väl ändå rätt bra, förutom att det var så trångt att vi fick gå på led och hur ska man då kunna ha ett litet gemytligt meningsutbyte, jag bara undrar? När vi hade traskat i snäva svängar genom rätt mycket ogräs utan att se minsta lilla skymt av vare sig å eller hav lackade maken ur och gjorde raskt en avledande manöver ner över en slänt och över ett dike. 

Då hamnade vi så småningom ändå på den rätta stigen och tänk, då fick vi se Sege å. Nu ser det rätt idylliskt ut på bilden och det var faktiskt ganska fint - om man inte lyfte blicken och såg avfallsanläggningen breda ut sig på motsatta sidan ån. Det tog jag inget foto på, så nu kan man leva i illusionen att vi nästan befann oss i en liten pittoresk djungel. 

Sen gick vi vidare och missade där vi skulle svänga på grund av noll, zero, nada, totalt obefintlig alltså, skyltning, så då fick vi vända efter ett tag. Tja, och sen vimsade vi lite hit och lite dit och träffade en rejält mängd kaniner (som Loppan inte fick ränna efter, till hennes stora besvikelse. Hon struntade väl i skyltningen, men kaninerna alltså!). Nåja, motion fick vi ju i alla fall. Slutligen kom vi upp på ett elljusspår och då var det ju i alla fall bara att följa lamporna, så det kändes ju enkelt och bra. Och så kom vi fram till det som skulle vara självaste utsiktsplatsen enligt uppgift. Med utsikt över havet. 

Där hade det ju passat bra med en liten bänk att sitta och vara lite naturromantisk av sig (om man nu bortsåg från avfallsanläggningen som fortfarande tronade i närheten). Fanns det någon bänk? Nix. Blev vi förvånade, vid detta laget? Nix.

Däremot hittade vi en bänk senare, som dock inte var vänd mot havet utan med utsikt över en buske, Kalinaån och Tågarps hed. Ån såg man väl inte så mycket av, men vi tittade på busken och heden, för att inte missa något.

- Nu tar vi en fin selfie, sa jag sen, och så gjorde vi det. Nåja. 

Sen åkte vi till Bjärred och åt glass, för det var vi värda efter allt detta rantande runt i omärkt terräng. Vi lämnade Spillepengen bakom oss, och jag tvivlar på att vi kommer att känna något större sug efter att åka dit igen i brådrasket.

Men tittut!

Loppan har ju en del generande hårväxt både här och där - eller vänta nu, vad är det för generande med det? Hon är i alla fall totalt ogenerad och när jag tänker efter så är det faktiskt ett superfånigt uttryck. Men i alla fall, hon har rikligt med hår och hon är synnerligen gullig i all sin hårighet. Men lite får man ändå ansa ibland, inte minst när luggen blir som en gardin framför ögonen. Idag var det dags, maken håller och jag klipper och voìla! Vips ser man Loppans vackra ögon igen.

Vissa hundar som också har fullt med päls i nyllet ser man ju få små tofsar i luggen. Och ja, jo, det må vara gulligt på en liten yorkie, till exempel, men det hade faktiskt gått Loppans ära för när (och matte tror att det hade varit väldigt trixigt att få dit ett litet hårband). Nix, inga tottar för Loppan!

Hon har dock sett ut som en övervintrad Beatles ett tag. Man kan bara se på fotot från i torsdags. Lång lugg är bara förnamnet. Varför Loppan är duschad? Tja så går det när man är på promenad vid Krankesjön och råkar hitta en död grävling med en oerhört fascinerande odör. Två långbenta och en kortbent aussie skyndade sig att rulla sig i lämningarna innan mattarna hann fram. Jag tror i alla fall att det var en grävling. I ett framskridet stadium av förruttnelse. Nog sagt. En grundlig dusch var i alla fall enligt den klemiga mattens åsikt synnerligen nödvändig.

Det är i alla fall mycket bra att Loppan nu kan se ordentligt igen. Jo för det kom ju fina bilder på skolflickan, både när hon var på väg till skolan och sedan på skolgården. Jag tittar på dem och tänker att jamen herreminje, det var ju bara nyss jag följde hennes egen mamma till skolan?

Vi whatsappade med skolflickan på kvällen och allt hade varit så bra - möjligen med undantag att det än så länge var väldigt snålt med läxor. Det kommer nog vad det lider. Jag kan i alla fall säga att det är första gången jag whatsappat med någon som samtidigt studsar i en studsmatta. Lätt förvirrande kan man säga - men spänstigt!

Liten blir stor

 Det går så fort. Det har man hört hela sitt liv - och fortare och fortare går det. Ta bara en sån sak som sommarlov till exempel. När man var en ettapluttare, ja då räckte sommarlovet i oändligheters oändlighet. När man kom upp i gymnasiet? Då hann de ju knapp börja innan det var dags att samla ihop skolböckerna igen.

Och på tal om ettapluttare - nu har vi ju snart en skolflicka i familjen igen! Hur snabbt gick inte det? Det var ju nyss man satt där stjärnögd och tittade på det lilla knytet i famnen och funderade på vad det där var för en liten figur?

Det vet vi nu! Det visade sig vara en klartänkt, faktaälskande, kattälskande, bokslukande, pysslande och skjutgalen flicka.

I måndags var det dags för föräldramöte inför dagens skolstart. Alltså åkte morfar och jag dit för att passa flickorna medan mamma och pappa fick sätta sig på skolbänken. Nu blev det ingen skolbänk för pappa, eftersom lokaltrafiken behagade bete sig synnerligen slött, och den tågresa hem som ska ta en 11-12 minuter sådär, ja den blev helt plötsligt 2 timmar lång. Men det visste vi ju inte när vi susade iväg, morfar, Loppan och jag. Det var ett synnerligen behagligt barnpassande; vi utfordrades med hallongrottor och blåbärsmuffins som flickorna bakat, vi satt på altanen i skuggan och försökte få Loppan att låta bli att trakassera katterna (a lost cause, for man nog säga), läste Bamse, målade naglar i alla regnbågens färger och hade det bra. Sedan serverades det kycklinggryta och vin till den som inte körde, så det var ett barnpassande av bästa slag. Skolflickan har nu rejäl glugg i tandraden och nya tänder är på väg ut, precis som det ska vara.

Idag börjar, som sagt, skolan. Jag hoppas att Grynet får det precis så roligt som hon förväntar sig. Hon har ju ny fin ryggsäck med möss på, ett rejält pennskrin fullt av pennor att skriva med och är mer än redo. Och är det något som fröken Matilda till äventyrs inte vet, ja då vet säkert Grynet det, för hon kan minsann en hel del om det mesta.

Det är inte bara flickorna som växer så det knakar. Syrran, Poppy och Enya kom och åt kvällsmat med oss häromkvällen och den där lilla bomullstussen, ja hon börjar bli....ääähhh...."stor" är väl kanske till att ta i, men större! Långbent och full av leklusta och försöker få tant Loppan att få lite fart. "Kom igen nu katten, det svänger ju!" tror jag hon försöker förmedla. Loppan, som tycker att den här tropiska värmen vi haft ett tag, den tar på krafterna, hon var lite svårstartad, men lite bus blev det allt.

När Enya ville gräva i gräsmattan, ja då fick hon komma upp till matte ett tag i soffan. Det tyckte hon var sisådär, men har man inte mer gräsmatta än vi har, ja då vill man ha kvar de strån som finns. Sen fick hon komma ner igen och vi hade en väldigt skönt kväll där nere i trädgården, och sen när vi tog kvällsteet på balkongen, syrran och jag (maken hade dragit sig in till simningen och sin forskning om skiftet i Söndrums socken på 1800-talet. Don't ask). Så väldigt skönt att det inte blev taget så många foton, men det viktigaste är ju ändå att umgås, prata, skratta åt hundarna och ha det skönt - och det hade vi!

Nu är det nog fullt?

 Vi har ju vår lilla trädgård som vi tycker mycket om - men sen har vi ju också vår balkong som ju efter en himla massa tyckande i huset blev större och nyare för något år sedan. Balkongen ligger i norrläge vilket är en välsignelse när sommaren får fnatt och spruttar ur sig temperaturgrader i övermått.

Nu är jag ju inte så minimalistisk av mig och detta gäller även balkongen. Har man en balkong, ja då vill man väl ha blommor och blader?

Så vi har fyllt på med lådor och krukor och behållare och sen går man ut lite löst med penséer på våren för att sedan gå över till lite pelargoner och annat. En ny (för mig) och angenäm bekantskap det här året är tvillingsporre som jag fick syn på hos Kickan. HUR kan denna flitigt blommande rara växt ha undgått mig i alla dessa år?!

Är det avstämt vad gäller färger? Skirt och välplanerat? Njae, inte riktigt. Men nu, nu känns det som en blommande oas, och blommande oaser det vill väl alla ha? Inte minst sedan dottern och jag snavade över en rejäl hortensia i rejält rosa. - Köp mig, du vet att du vill! sa hortensian till mig och vem är väl jag att säga emot en hortensia? I all synnerhet en rejält rosa?

När hortensian var på plats så trodde jag nog att det var fullbordat. Fullt liksom. Fast sedan snavade jiu Kickan och hennes mamma och jag över något lilablommande när vi var i Botan häromdagen. Gick icke att motstå. Så nu står den där i närheten av tvillingsporren och trivs. Och trivs, det gör maken och jag och Loppan också ute på vår balkong.

Inte minst trivs man när man sitter där en varm augustikväll, dricker sitt kvällste och mular i sig en rabarbermazarinmuffin. Då är det lätt att trivas.

Men nu är det nog fullt. Tror jag.