Villa Vimmerby

 Ibland blir det bara så alldeles väldigt rätt. Och just så var det när jag bokade vårt boende för vår tripp. Vi hade funderat mycket på var vi skulle bo? Nära High Chaparral? Nära Astrid Lindgrens Värld? Mittemellan? Det skulle vara trevligt. Barnvänligt. Vuxenvänligt. Jag googlade. Sen googlade jag lite till - och rätt vad det var så snavade jag över Villa Vimmerby. Där ska vi bo! utropade jag, ungefär som den där matadoren i den tecknade julfilmen, fast nu gällde det inte en tjur utan ett Bed & Breakfast. Bo ihop med en tjur vill man väl ändå inte?

Det var ju en bit från Kulltorp och High Chaparral, det var det. Så vi kom fram ganska sent på söndagskvällen efter att ha stannat och ätit hamburgare på vägen. Och alla kom liksom in i andra andningen när vi hamnade inne på denna innergård där vi hyrt hela gårdshuset, det där huset till vänster på bilden ovan.

Sen bestämde vi oss för vem som skulle bo i vilken lägenhet; och när Grynet hittat kistan med utklädningskläder och hyllan med alla spel, ja då var saken biff! Grynet, Pyret, morfar och jag bodde på ovanvåningen, och Kickan med föräldrar och Grynets och Pyrets föräldrar delade på nedanvåningen.

Nu borde jag väl egentligen ha tagit mängder med foton, för maken till fotovänligt boende får man leta efter - men jag var liksom upptagen med att bara njuta av att vara där, med barn och barnbarn och make och hela konkarongen. Den enda som saknades var Loppan, men hon levde livets glada dagar hos aussieflickorna och deras matte och husse. 

Några foton blev det ändå, så att man får en liten känsla för hur fint det var där!

Och visst var det lite sent, men vi hann ändå med ett litet glas vin och lite prat och Kickan bar runt på skor och flickorna klädde ut sig - och sen somnade alla som klubbade och sov gott hela natten.

På morgonen vaknade jag att Grynet redan var uppe, fullt utklädd och beredd att möta dagen. Lillasyster Pyret sov ännu, men studsade snart upp hon med, jo för nu skulle det ut och klappas kaniner! Så det gjorde vi, fortfarande iklädda pyjamas, men det brydde sig kaninerna inte om. Tre rara och barnvänliga kaniner bodde i en jättebur, och dem fick man gärna besöka och klappa och mata med gräs. Och jag kan ju säga att såväl alla flickor, som de vuxna tillbringade en hel del tid med kaningos. Bra för själen, det tror jag alldeles bestämt!

Det var Pippi, Snövit och Gråsugga som bodde där. I synnerhet Pippi fann sig med knusende ro i att bli kånkad på av små flickor som tyckte att det där med kanin, det var ju självaste grejen alltså!

När man inte ägnade sig åt kaninerna, ja då kunde man fara runt på klätterväggen. Eller balansera på hinderbanan.Eller spela krocket. Eller sitta och vara Fin Dam med Parasoll.  Eller dricka ett glas vin - ja det där sistnämnda det gällde väl mest de vuxna. Det fanns helt enkelt massor att göra i den där trädgården, vilket ju är en välsignelse när man reser med barn. Den där klätterväggen, den utnyttjades flitigt - och ville man inte klättra, så kunde man ju bara traska runt på gångarna och plocka fina stenar. Roligt det med!

Äta bör man - och en härlig frukost serverades i picknickkorg varje morgon, så fick man välja var man ville äta de blåskaliga äggen, det fluffiga smöret, de goda bullarna, apelsinjuicen och yoghurten med blåbär och allt vad det var.

Eftersom vi hade välsignat väder så dukade vi ju långbord i trädgården, så kunde de som var lite raska av sig klättra runt medan andra tog det hela i lite mer lugn takt.

Sen var vi mogna att ta oss an Astrid Lindgrens värld, mätta och belåtna. En väldigt bra start på dagen; kaniner, lite klättning, en god frukost, glada barn, nöjda vuxna, vad mer kan man begära?

Det fanns ju välutrustade kök i lägenheterna och visst hade man väl kunnat laga mat på kvällen, men jag får erkänna att efter en hel dag bland prussiluskor, klingar och klangar, pippiar och emilar, ja då var matlagningslusten låg. Väldigt låg. Åka och handla? Och sen stå och laga mat?

Nu är man ju en (nåja) modern morfarmor, så man beställde väl pizza på nätet. Jag kände mig väldigt modern och "med" när jag knappade in magaritor och salamipizzor och en quattro stagioni (finns sådana fortfarande?! sa sonen förundrat). Allt med leverans till Storgatan i Vimmerby. Men så när jag skulle kolla beställningen så stod det Storgatan i Kalmar?! "Men för sjutton gubbar, tur att jag såg det!" utropade jag och ändrade raskt till Vimmerby. "Du menar Kalmar", sa appen då. "Jag menar VIMMERBY" knappade jag in med emfas och appen fnissade och ändrade till Kalmar igen. Då bröt jag ihop, men dottern ryckte ut och skrev en kommentar och sa att postnumret var ju rätt, så det var säkert en bugg. Sen ville appen inte acceptera min betalning. Då ryckte svärdottern ut, och till sist var allt beställt och betalt. Själv var jag ändå misstänksam och tänkte att jaha, tänk om ändå våra pizzor skickas till Kalmar, då blir vi ju jättehungriga? Då sa sonen att "varför ringer du inte pizzerian och frågar?". Sen tittade han på sin något trötta och uppgivna mamma som stod där och kände att just där och just då hatade hon allt vad appar och internet och nätet hette, och sa raskt "förresten, jag ringer". Det gjorde han, och det visade sig att detta var ett känt fenomen i Vimmerby. Så våra pizzor kom och friden och fröjden sänkte sig över trädgården där vi satt och kopplade av och jag styrkte mig med ett antal glas rosé. Livet var åter värt att leva.

Morgonen därpå, efter frukost, vinkade vi farväl till sonen och svärdottern och Kickan. De passade på medan Kickan var trött och skulle sova, det var ju en rätt lång färd.

Och vi andra, vi tog en dag till på Astrid Lindgrens värld.

Det var vår småländska Grand Tour - och den kommer att leva kvar i minnet länge. Rapporterna säger att Grynet tyckte att High Chaparral var resans höjdpunkt. Pyret gillade allra bäst Pippi. Vad gäller Kickan var det tydligen jämnt skägg mellan kaninerna och krocketklubborna. Och själv känner jag att det här att få umgås med hela familjen i flera dagar, bara det var en enda lång höjdpunkt! Vilken tur vi har som har just dessa personer till barn, svärbarn och barnbarn!