Om skal och skyltar

Nu ska det handla om skogens röda guld, var jag på väg att börja skriva. Sen kom jag på att det gäller ju lingon det, och kräftor växer ju som bekant inte i skogar så varför jag skulle ha en sån inledning, ja det begriper jag verkligen inte. Fast röda är det ju i alla fall. Om man nu inte väljer havskräftor, alltså.

Maken brukar lämna det mesta med matlagning och planering till mig (även om han är väldigt involverad i att äta upp resultatet på ett synnerligen positivt sätt). Men nu utbrast han ändå lite undrande; ska vi inte äta kräftor i år?! Va? 

Och det var väl klart att vi skulle, så i lördags traskade vi iväg hela den inte så långa vägen till torget och inhandlade kräftor hos fiskbilen där. De sålde förvisso havskräftor också, men som maken och jag enades om, det ser onekligen festligare ut med glatt röda kräftor än blekfisiga havskräftor. Även om de är goda de också.

Sen blev det en sväng inom Saluhallen för att köpa ost hos osthandlaren och bröd hos brödhandlaren - det hade ju varit märkligt om det var tvärtom får man säga. Därefter saknades bara champinjoner som vi köpte på torget hos grönsakshandlaren. De hade dock inte någon spenat så då fick det ändå bli en liten sväng inom Coop. Det var ju lite synd, nu när vi hade en sån gammaldags trevlig inköpsrunda, men nu behövdes spenat så då fick det bli så ändå.

Det är ju väldigt trevligt det där med kräftor, för det är ju inte så mycket slavande i köket liksom. Lägga upp kräftor. Skriva bröd. Fram med osten. Baka små pajer. Korka upp lite alsacevin. Klart!

Vi hade en väldigt trevlig kväll, kräftorna och vi. Loppan försökte ihärdigt påtala att hon hade nog också gillat en kräfta eller två, men det finns gränser även för en mycket mesig matte.

Man kan ju inte äta kräftor varenda dag, så igår fick det bli en promenad i stället. Jodå, det blev mat då också, men en mer rejäl köttgryta i stället. Medan grytan puttrade på tog maken och jag Loppan och åkte ut för en promenad. Kunde ju vara bra att motionera bort lite pajer och kräftor och så. Men var skulle vi promenera? Någonstans där vi inte gått, att bana nya stigar vore väl ändå lite spännande?

Det blev Spillepengen, Malmös gamla sopptipp som nu gjorts om bl.a. till friluftsområde. Tja. Nytt för oss var det i alla fall, men inte något som vi omedelbart föll i farstun för. Det fanns promenadleder och mountainbikeleder och märkligt nog hade de samma färger? Vi traskade iväg i alla fall, nu skulle vi gå den längsta rundan tänkte vi, vi ville ju både se Sege å och havet. "Two for the price of one" tänkte vi, det blir ju nästan som ett litet Kinderägg det. Men hur det nu var så hamnade vi i mountainbikespåret efter ett litet tag. Skyltningen var nämligen synnerligen sporadisk. Det gick väl ändå rätt bra, förutom att det var så trångt att vi fick gå på led och hur ska man då kunna ha ett litet gemytligt meningsutbyte, jag bara undrar? När vi hade traskat i snäva svängar genom rätt mycket ogräs utan att se minsta lilla skymt av vare sig å eller hav lackade maken ur och gjorde raskt en avledande manöver ner över en slänt och över ett dike. 

Då hamnade vi så småningom ändå på den rätta stigen och tänk, då fick vi se Sege å. Nu ser det rätt idylliskt ut på bilden och det var faktiskt ganska fint - om man inte lyfte blicken och såg avfallsanläggningen breda ut sig på motsatta sidan ån. Det tog jag inget foto på, så nu kan man leva i illusionen att vi nästan befann oss i en liten pittoresk djungel. 

Sen gick vi vidare och missade där vi skulle svänga på grund av noll, zero, nada, totalt obefintlig alltså, skyltning, så då fick vi vända efter ett tag. Tja, och sen vimsade vi lite hit och lite dit och träffade en rejält mängd kaniner (som Loppan inte fick ränna efter, till hennes stora besvikelse. Hon struntade väl i skyltningen, men kaninerna alltså!). Nåja, motion fick vi ju i alla fall. Slutligen kom vi upp på ett elljusspår och då var det ju i alla fall bara att följa lamporna, så det kändes ju enkelt och bra. Och så kom vi fram till det som skulle vara självaste utsiktsplatsen enligt uppgift. Med utsikt över havet. 

Där hade det ju passat bra med en liten bänk att sitta och vara lite naturromantisk av sig (om man nu bortsåg från avfallsanläggningen som fortfarande tronade i närheten). Fanns det någon bänk? Nix. Blev vi förvånade, vid detta laget? Nix.

Däremot hittade vi en bänk senare, som dock inte var vänd mot havet utan med utsikt över en buske, Kalinaån och Tågarps hed. Ån såg man väl inte så mycket av, men vi tittade på busken och heden, för att inte missa något.

- Nu tar vi en fin selfie, sa jag sen, och så gjorde vi det. Nåja. 

Sen åkte vi till Bjärred och åt glass, för det var vi värda efter allt detta rantande runt i omärkt terräng. Vi lämnade Spillepengen bakom oss, och jag tvivlar på att vi kommer att känna något större sug efter att åka dit igen i brådrasket.