Bland Prussiluskor och vildvittror

(föregående inlägg har uppdaterats med lite bilder; jag har ju frikostigt försetts med sådana av dottern och svärdottern, förtjusande generösa kvinnor båda två. Sedan kom maken på att han hade ju också tagit några foton, bland annat av när guldet smältes och då fick det ju bli lite fler bilder. Inte för att det direkt rådde någon brist på bilder, men man kan väl aldrig få för mycket av det goda? Skulle möjligen vara vin, då).

Stärkta av en god natts sömn och en lika god frukost var det sedan dags för nästa begivenhet; Astrid Lindgrens värld. För säkerhets skull iklädde sig Grynet hatt, hölster och pistol, vem vet man kan kunde träffa på?

Det var en himla massa människor där, och det kan jag förstå; jättefint och barnvänligt och massor att titta på. Och göra!

Vi började med Nils Karlsson Pyssling; man fick onekligen en liten aha-upplevelse när man fick se allt ur ett barnaperspektiv! Det klättrades och hoppades och fors runt. Massor av spring i benen, precis som det ska vara.

Om det nu var så att man hade mera spring i benen, ja då fanns det ju jättefina hinderbanor att ta sig runt på. Både Grynet och Pyret hade spring i benen, och även sonen gav sig ut och balanserade sig fram. Själv nöjde jag mig med att ta ett eller annat foto. Kickan? Ja hon körde vagn och motionerade på sitt sätt.

Mormor, som är en feglort när det gäller allt som har med att balansera och springa och studsa och ha sig, hon blir mycket nöjd när hon ser dotterdöttrarna fara fram som jehun; tänk så skönt att i lek träna in så mycket rörelseglädje! Fast lite modig var ändå morfarmor när hon lät sig hissas upp i flaggstången av Emil, also known as morfarfar.

Sen var det ändå dags att sitta stilla en stund, för det var allsång med Prussiluskan och konstaplarna Kling och Klang. Alla sjöng med av hjärtans lust, i Idas sommarvisa och Pilutta-dej-visan och allt vad det var. En sångtävling blev det också, mellan barnen och de vuxna. Barnen vann. Så klart. Möjligen var tävlingen en liten, liten anings riggad? Men vad gör det när flickorna fick träffa Prussiluskan och även få en kram?

Astrid Lindgrens värld är ju faktiskt många världar - och en hel del att gå. Ja om man nu inte sprang, då. Det finns så många fina miljöer, små hus. Och stora hus. Och flottar. Och lekplatser. Och små gårdar. Och hagar. Och Mattisskog. Jättemycket, helt enkelt!

Då är det kanske inte så konstigt att det kan bli lite fel ibland. Rätt vad vi gick där i Småstaden så sa sonen "det är något som inte stämmer med det där barnet". Och svärsonen rände rådigt efter den lille gossen och lyckligtvis hade han ett sånt där namnband på armen, så svärsonen kunde ringa upp pappan som kom farandes som ett skott och sen kollapsade i en liten hög med han kramade sin lille pojke och grät av lättnad. Det visade sig att pojken varit borta en hel timme, och man får som förälder hjärtsnörp när man tänker på hur orolig den timmen varit både för förälder och barn. Sån tur att det gick bra!

Vi gick vidare och rätt vad det var undrade nog Kickan vad det var som tittade fram bakom trädet så där? Kanske en av rövarna i Mattisborgen?! Men det var ju farfar som tittade fram!

Vi var runt och tittade på många saker. Junibacken, till exempel. Och svärdottern som inte bangar för att krypa in i små, små hus följde med Pyret och Kickan in. Pyret tänkte väl att kan Pippi kavla pepparkakor på golvet, så kan väl jag! Kickan såg lite frågande ut - kavla på golvet?! Morfarmor var i alla händelser väldigt nöjd med att via ombud få se hur det såg ut inne i det lilla, lilla huset, utan att utsätta sina gamla knotiga knän för diverse gymnastiska övningar.

Är man en liten flicka, ja då passar ju Småstaden som handen i handsken! Till och med så att man blir riktigt stor, där man står i dörren till det rosa Stadshotellet. Och varför ser nu Kickan så glad ut, ja förutom att det gör hon tämligen ofta? Jo, för på baksidan av Stadshotellet, där fanns en glassbutik! Nu kan man ju tycka att det är lite småfisigt att inte Kickan fick glass - men glassbilderna är från andra dagen på Astrid Lindgrens värld, och då hade Kickan och hennes föräldrar åkt hem.

Men innan de åkte hem, då hann vi ändå med att se en Pippiföreställning, och det var roligt tyckte Kickan. Grynet och Pyret levde sig också in med liv och lust i när Pippi for runt med Kling och Klang. Maken till klantiga poliser!

Andra dagen viftade vi farväl till Kickan och hennes föräldrar innan vi fortsatte på Astrid Lindgrens värld. Fast vänta, först måste jag lägga in en bild på sonen och Pyret som åker flotte. Jag lade in en redan i förra inlägget, men det har med emfas påpekats att det var fel. Fel, fel, fel! Jodå, det fanns flottar på High Chaparral också och det flottades där med, men sonen gav sig ut på böljan blå på Astrid Lindgrens värld. Jaja. Whatever. Fast rätt ska väl ändå vara rätt så här kommer en bild på Den Flottande Sonen. Som alltså är från ALV och inget annat. (Orka, liksom, att skriva ut hela namnet ideligen, ideligen).

Andra dagen, ja den ägnades till en stor del åt olika pjäser. Det är väldigt duktiga skådespelare måste jag säga. Vi såg två föreställningar uppe vid Mattisborgen, en Madicken, två om Emil, och så, som grand final, den stora Pippiföreställningen. Och ja, bilderna är från båda dagarna, men så får det bli. Lite artistisk frihet får man ha. Själv gillade jag föreställningarna om Ronja väldigt mycket, Pippi var en stor favorit hos Pyret och alla gillade nog det mesta. Lite läskigt var det när Madicken skulle flyga med paraply och ramlade ner och fick hjärnskakning, och lite skrämmande var vildvittrorna och åsknedslaget när Mattisborgen delade på sig. Men mest var det väldigt roligt! Och ibland fick man till och med sitta på något högre bänkar. Det kändes skönt i de gamla knäna.

Pyret fick minsann hälsa på Ronja! Och så hälsade flickorna också på en av rövarna (kan möjligen vara Fjosok?) som höll på att fixa med slipstenen. Klart att rövarna måste ha välvässade knivar när det fräser runt vildvittror och gråtroll runt knutarna. - Har ni en slipsten hemma, frågade han flickorna. De svarade att hemma, där är det pappa som slipar knivarna och de trodde inte han använda slipsten.

En fullsmockad dag var det, och emellanåt fick man styrka sig med en glass (se ovan) eller lite mackor och så.

När så det sista "tjolahoppet" hade tonat ut från Pippiföreställningen, ja då var det dags att ta farväl. Mormor och morfar, som kanske är av något klenare virke, och som hade lång väg hem till Lund gav sig iväg. Grynet och Pyret och deras föräldrar tog ett varv till runt Nils Karlsson Pyssling-huset (och förmodligen en hinderbana också kan jag tänka mig).

Nu var det slut på den Småländska Grand Touren - och vilka fina dagar vi hade! Här skapades många fina sommarminnen.

Dock är det inte slut på bloggandet om denna tur, nej minsann. Vi bodde nämligen på världens mysigaste och trevligaste Bed & Breakfast i Vimmerby, och det, det får bli ett helt egen inlägg det. För det är det värt.