The Grand Tour

 Man har ju läst om hur överklassen i England gjorde förr i tiden; unga adelsmän (let's just face it, så jädrans jämställt var det nog inte) avslutade sin ungdomstid med att resa runt ett år på kontinenten i the Grand Tour tillsammans med en informator för att liksom ge den sista finishen till sin uppfostran. Sen kom de hem, mogna och förfinade nog att ge sig ut på rävjakt och sånt.

Det som duger åt den brittiska adeln, det duger åt oss! tänkte vi och planerade raskt en egen liten Tour. Men vi ville ju resa allihop, inte bara en och en. Och någon informator, det behövdes då rakt inte. Ville vi veta något var det ju bara att fråga vår egen lilla encyklopedi, alias Grynet. Och Kontinenten? Nu? Nja, det kändes väl varmt och kanske inte så himla roligt alla gånger. Långt är det också.

Det fick bli Småland. Närmare bestämt High Chaparral och Astrid Lindgrens värld, och så lite Vimmerby på det. Då täcker man väl ändå in det mesta?

En solig söndagslunch sammanstrålade vi så på High Chaparral. Först kom Kickan och hennes föräldrar, sen kom Grynet och Pyret med sina. Och så kastade vi oss ut bland kofösare och indianer (eller, om vi nu ska vara korrekta, native Americans). 

Fast först kastade vi i oss Mamma Daltons pangkakor - man kan inte vara cowgirl på tom mage, det begriper ju vem som helst. Sen skulle vi införskaffa nödvändiga attiraljer. - Jag vill bara ha en hatt, ingen pistol! sa Grynet. Pyret höll med. Kickan avstod från att meddela sin uppfattning. Sen fanns det ju rosa pistoler och då började flickorna vackla. Jo, en pistol fick det nog bli. Men skjuta med den, det tänkte inte Grynet göra, sa hon.

Nänä. Man kan väl säga som så att ordet "skjutgalen" fick ett helt nytt ansikte. Eller två. - Jag älskar min knallpulverpistol! utropade den coolaste cowgirlen i Vilda Västern med ett belåtet leende. Den minsta lilla cowgirlflickan nöjde sig med att prova hatt, både med och utan solhatt under. Lika tjusig i vilket som.

Sen var det bara att kasta sig ut i det vildaste av västernliv! Vi blev lite tågrånade - och då var det ju en rasande tur att vi hade två beväpnade flickor med som försvarade oss. Lite klantiga tågrånare kanske, så allt gick bra ändå.

Det där med att bli tågrånad, det kan smälla en del. Då kan det vara bra att ha fina blå hörselkåpor på sig. I ärlighetens namn (ständigt denna ärlighet!) var väl inte Kickan överdrivet imponerad av sina blå kåpor, men ibland fick de sitta på i alla fall.

Om man nu ska bli rånad, ja då måste man ju ha något att bli rånad på, så att säga. Och hur löser man detta? Jo, man vaskar guld såklart! Det var himla praktiskt att vaska guld på High Chaparral, man fick tydliga instruktioner. "Vaska vid stenarna, där finns det guld". Så då gjorde vi det. Sen fick man minsann smält sitt guld till blanka guldmynt! Dessa höll vi hårt i, så att ingen bandit skulle sno åt sig dem.

Sen åt vi lite glass. Sånt ska ju också till. Möjligen tyckte inte flickan som sålde glass det, denna soliga dag ty köerna var långa och glasshungern stor. Vi hoppades att hon snart skulle få avlösning och kunna sitta ute i skuggan själv en stund. Kanske vaska lite guld och svalka fötterna?

Tänk, hela dagen såg vi barn som lekte intensivt - och inte en platta i sikte. Det digitala lyste verkligen med sin frånvaro. Jag måste säga att detta gladde ett gammaldags mormorshjärta. Inte så att jag bara tycker att barn ska leka med kottar och pinnar, ånej, man är väl en hyfsat modern morfarmor, men visst är det härligt att se ungar - och vuxna för den delen - roa sig mer handgripligt?

Åka flotte, till exempel. Balansera på saker. Skjuta på saker. Jaja, det där är kanske inte vad man tänker på när det gäller oskyldiga barnalekar, men att brassa loss med knallpulver, det hade verkligen sin tjusning. Man kunde skjuta med andra saker. Båge och pil, till exempel. Både dottern och sonen visade en oanad förmåga att träffa med pilbågen. Bäst man aktar sig om man ser dem komma löpandes med pilbågen i högsta hugg. Farmor och Kickan hade en lugn stund tillsammans. Fast ibland ville hon gå själv, och hon till och med körde vagnen själv, så att föräldrarna slapp. Omtänksamt barn, det där!

Sen började dagen gå mot sitt slut - fast inte förrän vi sett den stora vilda västern-showen. Det var sheriffer och banditer! Billy the Kid och Annie Okley! Diligenser och hästar och krutrök och rån och slagsmål och alla barnen sköt vilt på skurkarna och levde sig in i handlingen medan föräldrar och morfarföräldrar stjärnögt tittade på sina vilt brassande barn/barnbarn och tänkte att de var supergulliga. När krutröken lagt sig, och gatan var full av döda banditer sa speakern att så kan vi ju inte ha det. Avsluta med massdöd, liksom? - När jag räknat till tre, så skriker alla barn "vakna!" sa han. Och barnen tjoade "VAKNA!!!" så att det hördes i hela Småland och alla studsade upp och var livs levande igen. Himla praktiskt och bra.

Sen var alla trötta och nöjda och belåtna. Då åkte vi till Vimmerby och sov gott där allihop.

Det var första dagen på vår Smålandska Grand Tour - men inte den sista! Fortsättning följer...