Kreativitet! Dans! Bubbel! Fest!

Ja helgen har inneburit lite av varje faktiskt! En mig närstående syrra fyller snart ett alldeles väldigt jämnt antal år och nu firade hon lite i förväg med att bjuda hela konkarongen på både konstnärlig aktivitet och god middag på lokal. Klart alla ville komma!

För säkerhets skull dök Kickan och hennes föräldrar upp redan på fredag kväll så att de skulle vara redo när det hela drog igång vid lördag lunch.

Loppan blev alldeles till sig av förtjusning när vi fick så fint besök, och Kickan blev lika till sig när hon fick syn på Loppan - de har en slags själarnas sympati, de där.

Vi åt middag, somliga fick kronhjortsstek och potatisgratäng, andra fick prinskorv och pasta, och sen drog vi igång lite fredagsdans - huvud, axlar, knä-å-tår, knä-å-tår värmde Kickan upp med och sedan rockade hon loss till the Ark. Farfar, han introducerade Rammstein, men Kickan föredrog de småländska grabbarna. Mer dansant, tror jag hon tyckte.

Loppan, hon vill bli kliad på magen - och då blir hon ju det! Kickan klappade så fint, så fint, och sen la hon sig också på rygg så att farmor fick klappa henne på magen. Rätt ska ju vara rätt! Så småningom var det ju ändå dags att busa i sängen och sedan sova så att man skulle orka med allt roligt som skulle hända på lördagen.

Först gick vi allihop en lång promenad, så att Kickan skulle sova en stund på förmiddagen. Var planen. Kickan hade inte tid att sova, däremot att slänga iväg sin mössa men den hittade farfar vid nästa promenad, så summan av mössor blev konstant.

Men sen var det dags att traska iväg till målarverkstaden - vi skulle nämligen måla keramik! Man kunde måla katter. Muggar. Skålar. Tekannor. Döskallar. Det fanns något för varje smak, helt enkelt. Man fick välja fritt och sen komma loss med penslar och färger efter lite introduktion. Det var inte helt lätt att välja! Det fanns ju så mycket fint. Man kunde ju snabbt konstatera att barnen var lite mer fria i sitt konstnärsskap - de jobbade på så fint utan att besväras av sånt där som att "ska man ta den här färgen? Eller den här? Och tänk om det inte blir bra?". Nänä. Grynet målade små katter som var likadana som katterna hemma, Pyret målade en prinsessa, en sjöjungfru och också en liten katt. Själv målade jag en skål, och det gjorde maken också. Man kunde ju valt en döskalle... men nä, det blir nog bra med en skål. 

 

Till och med Kickan gick loss lite bland färgerna, när hon hade vaknat för det blev ändå en liten tupplur på vägen dit.. Jag tror hon hade lika roligt som vi andra! Jag har en känsla av att det nog inte var sista gången vi var där, Grynet och Pyret var mycket entusiastiska. En sån roligt grej!

Så småningom ska grejerna brännas och så får vi hämta hem dem. Då kommer färgerna att vara djupare och blankare blev vi försäkrade. Jag tror de kommer att bli synnerligen tjusiga!

Till slut var det ändå dags att gå hem, nu skulle man ju svida om och göra sig tjusig när man skulle gå på restaurang! Kickan var ett riktigt modelejon - svart skinnkjol och volangtröja och tofs på huvudet, stiligare än så det blir man väl knappast? Sen somnade hon på vägen, och när hon vaknade så var hon på restaurang, och hon blev kanske lite förvånad men tog det med jämnmod och njöt lika mycket av sällskapet och maten som vi andra.

Det var bubbel! Det var fina små bordsdekorationer som man kunde samla ihop och sortera! Det var mat och prat och överhuvudtaget en himla trevlig kväll!

Det skålades och fotograferades och satts i knäet och skrattades och pratades - ja, det var en riktig festkväll!

Till slut var det ändå dags att promenera hem genom ett kvällsmörkt Lund, då kunde man ta ett foto på en mycket gammal kyrka och en väldigt ung liten dam som varit på kalas. Vi var nog alla rätt trötta och nöjda, och efter en hundpromenad sov vi alla gott.

Dan därpå, då åkte Kickan hem och hälsade på storkusinerna. Maken och jag, vi softade lite, men sen tog jag mig i kragen och gick en sväng med Loppan, självaste jubilaren och Poppy och Enya.

Vilken trevlig helg vi haft! Jag undrar dock lite vad Kickan tänker om det här med Skåne - man sover en stund och när man vaknar så är man i en keramikverkstad. Sen tar man en liten tupplur och vips när man vaknar är man på restaurang. Det kan ju hända att hon tycker att det blir lite händelsefattigt vid nästa besök... fast jag tror att så länge Loppan är i närheten, ja då är Kickan nöjd.

Det lackar på

Det är milt ute. Så det känns ju kanske lite märkligt att man ändå kommer på sig med att tänka att det är ju faktiskt mindre än 2 månader kvar till jul. Än har jag inte börjat gnola julsånger, baka saffransbullar eller titta på julfilmer, men när man tar sina promenader tänker man att naturen ändå börjar förbereda sig. Pryda sig i julerött så att det är en fröjd att skåda. Förvisso kommer det där röda att vara ett minne blott när det väl dopparedagen infinner sig, men tjusigt är det.

Rött och grönt och en liten Loppa, nog är det vackert!

Sen är det ju det där med julskinkan. Den där som har rymt, och släkten som kommer om en timme, tralala -  när vi nu är inne på jullåtar. Jag vet minsann var den befinner sig, jag. Ty igår mötte vi den förrymda skinkan i form av ett rejält vildsvin när vi var ute vid Krankesjön. Den ville inte bli infångad, så den drog raskt vidare. Det tyckte vi var ganska skönt, får jag säga. Jag föredrar nog julskinka av mindre vild art, i alla fall om den är levande.

Och än är det ju faktiskt rätt gott om tid. Men det går fortare än man tror! Ho-ho-ho.

Det var ju tur att vi köpt ny frys

 Förra veckan var maken och jag ute och shoppade minsann! En hel (eller rättare sagt; halv) frys köpte vi. Vi har ju inte världens största kök och eftersom vi vill ha en vinkyl så fanns det bara rum för en kombinerad kyl och frys när vi renoverade köket. Ja, även före renoveringen fanns det bara en kyl/frys.  Dock ingen vinkyl - hur tänkte de där?! 

Däremot fanns det uppe på vinden den gamla kyl/frysen från anno dazumal och där har man väl lagrat en eller annan kanelbulle och sådär. Men vi kände ju ändå att vi behövde lite mer frysutrymme, i all synnerhet som vi har en jägare i bekantskapskretsen, och om det då faller sig så att man kan få köpa lite dovhjort eller vildsvin eller så, ja då vill man ju ha plats för det. Och förra veckan slog vi då till på ett behändigt frysskåp.

Nu hade jag ju egentligen tänkt skriva ett inlägg om mitt senaste stickprojekt som nu nått sin fullbordan! Jamen, man blir ju så nöjd! Så stolt!

- Posera snällt, sa jag till Loppan och hon var jätteduktig och låg så fint medan hon väntade på den utlovade belöningen. Lite lång i ärmarna, kanske? Fast nej, det var ju inte till Loppan som jag stickat en tröja, det var ju till mig!

När man då har blivit klar med ett projekt, ja då får man ju gripa tag i ett annat. Nu har jag ju ett projekt som legat ett bra tag. Min Rams & Yowes-filt som jag köpte mönster och garn till 2019 när jag var på Shetland. Själva filten blev klar ganska snabbt, men så var det ju kanten...som skulle vara dubbel....och som dessutom skulle avslutas med en i-cord över 1 000 maskor...tja, där någonstans tröt väl orken och filten blev liggande i sin projektpåse. Men jag vill ju ha min fina filt klar, så klart! Och nu tänkte jag att det vore kanske ändå läge att ta tag i det här (innan jag hunnit köpa garn till min Aran sweater, för då vet man ju hur det går). Alltså greppade jag tag i projektpåsen, där garn och filt legat i ett par år. Och sen studsade jag bakåt med ett förtvivlans skri.

Hade jag varit lite mer gammaldags av mig hade jag citerat Alfred, lord Tennyson; the curse is come upon me, cried the lady of Shalott. Men nu är jag ju en modern människa så jag utbrast i "helvetes j-vla skit!!!".

Tja. Vi hade kommit till the dark side of knitting.

Så eftermiddagen har ägnats åt att rensa, dammsuga (och gå ut med dammsugarpåsen), torka med såpvatten, putsa och polera, slänga massor av garn.

Men det är ju då en himla tur att vi har en ny (och än så länge inte välfylld med kött) frys; för där tronar nu det garn som jag så väldigt gärna vill ha kvar. Och filten - och jag hoppas att de små pälsängrarna fryser fötterna av sig, det gör jag.

Nu ska här köpas plastlådor till mitt garn. Inte så fancy, inte så pittoreskt som att ha det liggande fritt på hyllorna, men förmodligen mycket säkrare. 

Ett tag övervägde jag att köra Loppan i tvättmaskinen också, men besinnade mig. Jag kör nog inte in henne i frysen en vecka heller.

Mycket bättre än varm mjölk med honung

 Nu har vi piggnat på oss så pass att vi kunde gå på teatern minsann. Mitt om natten skulle vi se, syrran, maken och jag. Det var alldeles för länge sedan vi var på teatern, men nu, nu skulle det minsann ske. 

- Vi ska gå och se en musikal, upplyste vi därför ätteläggarna om. Både sonen och dottern undrade artigt vad vi skulle se? En musikal med massor av musik av Kim Larsen och Gasolin svarade vi belåtet. Uppenbarligen har vi missat något i deras uppfostran, för båda barnen såg ut som fågelholkar. Kim Larsen??? Gasolin???

- Jamen herredumilde, vad har ni lärt er? Midt om natten? This is my life? Gör mig lycklig? Hvad gör vi nu lille du? Hur kan man inte känna till detta, undrade vi, helt utan att ta hänsyn till att det var några år sedan. Musik som man blir så innerligt lycklig av!

Och nu har vi varit där och det var Benny och Arnold och Tusinfryd och allt vad det var - och det var så bra! När det slutar med att alla i publiken står upp och klappar och dansar, ja då kan man nog vara rätt säker på att att endorfinerna har sprutat som gejsrar.

Drack vin gjorde vi också, för vi hann inte riktigt klämma i oss vinet i pausen - men man är väl inte sämre än att man kan både jubla, sjunga med och smutta på vin samtidigt. Multitaskande på hög nivå.

- Oj, jag känner mig helt frisk och pigg! sa maken efteråt, och då tänkte jag belåtet för mig själv att det här, det slår varm-mjölk-med-honung så det bara tjongar om det.

Helt ofarligt var det ju dock inte. Inte om man applåderar så ihärdigt att man får blåmärken i händerna - men det var det sannerligen värt!

Vive la France!

 Dagarna lunkar på i lite höstigt tempo. Imorse kom man upp till en grå värld. Murrigt, liksom. Då vill man boa in sig inomhus, sticka lite, klappa lite vovve, ha något gott till fikat.

Och då är det ju ett synnerligen lyckosamt sammanträffande att jag igår provade ett nytt recept, för årets första äpplekaka. Förra året fick vi äpplen i mängder, i år har det varit synnerligen snålt och faktiskt inte så många att de ens räckt till en äpplekaka. Då får man vara lite listig. Då får man gå på torget och köpa äpplen och det går ju bra det med. Äpplen och spättafiléer köpte vi, fast filéerna, de fick bli en fiskgratäng i stället. Nog för att man ska tänka utanför boxen, men fiskfiléer i äpplekaka känns väl konstigt.  "Rustik fransk äpplekaka" hette receptet, och jag får ju säga att fransmännen, de vet vad de gör när det gäller mat! (även om jag ställer mig lätt tvekande till grodlår, men det finns ju så mycket annat). - Mon dieu, så god! utropade maken och jag. I alla fall hade vi gjort det och kysst oss så där galliskt på fingertopparna, om vi nu inte varit upptagna med att stoppa munnen full med sagda kaka. Och, om jag i all blygsamhet får säga det själv, så gick inte fiskgratängen av för hackor den heller efter det att jag slabbat ner massor med kastruller med potatismos och vinsåser och ångkokta filéer.

Man behövde en stadig middag efter att ha varit ute i naturen. Loppan och jag, vi motionerade vår husse sakta mak i Trollskogen. Förbluffande grönt ännu, jag trodde nog att löven skulle fått ännu mer höstfärger, men det var vackert ändå. - Stanna! Jag måste ta ett kort på Loppan, utropade jag, och maken stannade snällt, även om han med visst fog undrade om jag inte hade mobilen full med foton på Loppan ute i naturen. En berättigad fråga - men hon är ju så söt!

Men imorse, som sagt, då var det grått i kvadrat utanför fönsterna. Vad gör det, när man har färgglada krukväxter?

- Har du matchat krukväxterna med Loppans tasstorkartrasa? undrade dottern förbluffat när de kom på besök förra veckan. Och det hade ju varit käckt om man var så inihoppsan matchad och uttänkt och sådär, nästan så att man hade platsat i ett inredningsmagasin av glassigaste slag, men jag fick erkänna att det nog mest var slumpen. Men lite tjusigt ändå?

Det är inte de enda blommorna här inne, nej minsann. Imorse var Loppan och jag ute i dimman och plockade in luktärter och lavendel, och nog är det lite fantastiskt ändå att man kan göra det, fast november närmar sig med stormsteg?

Snart är det väl dags att börja fundera på saffransbullar och ljusslingor...inte riktigt än... men snart! Fast först ska vi äta upp den där franska äpplekakan. Var sak har sin tid. En tid för saffransbullar. En tid för äpplekaka. Och oftast lite tid för ett glas vin.

Strategier

 När det är sådär förkylt och man får ställa in det mesta; träffar med goda vänner, knypplingskurser, ja lite av varje, då kan man ha olika strategier för att handskas med det. Man vill ju ändå carpa diem så gott det nu går, njuta av det lilla och allt vad det är. Samtidigt som man rosslar ihåligt och ser ut som något som katten släpat in.

Själv plockar jag in de sista (?) rosorna från trädgården och tänker att det är ju ändå en rasande tur att man har en liten plätt med rosor. Och kolla, så vacker hon är, Queen of Sweden! Maken? Tja han märkte nog inte ens att det står ett gäng rosor där på bordet, han ägnar sig åt att titta på baseboll. Jag tittar inte, men ibland håller jag honom sällskap i soffan.

Då stickar jag, samtidigt som maken försöker lära mig något om spelets regler vare sig jag vill eller inte. Detta lika samtidigt som jag räknar. Då berättar jag, på ett synnerligen menande vis, om den t-shirt väninnans man sett på nätet där det på bröstet står "Håll käften! Jag räknar!". Maken är inte dum, han fattar minsann vinkar, och håller således tyst ett tag.

När maken hostat sig igenom natten och sen äntligen somnat ifrån eländet, ja då tassar jag upp i gryningen och parkerar mig i soffan i pigkammaren med en gäspande Loppa, tidningen i plattan och med mina nya raggsockar på fötterna. Mysigt! När Loppan gäspat färdigt knoppar hon in igen och det är knappt jag har hjärta att tvinga ut henne på morgonpromenad.

Men ut går vi och Loppan är nästan kamouflagefärgad där bland alla löven. Sen går vi hem igen och dricker te, grönt te med ingefära, citron och med honung i. Det låter så nyttigt att jag är helt övertygad om att det är sunt och hälsobringande. Maken, han tillhör varm-mjölk-med-honung-falangen. Så sjuk är inte jag, och har inte för avsikt att bli heller. Jag ryser i mitt innersta.

När man ägnar sig åt lite slow living, ja då kan man ju brodera lite. Maken? Han pysslar med sina husförhörslängder och laga skiften och allt vad det är. Säkert synnerligen intressant, men jag tror ju mer på brodertrådars läkande kraft.

Frisk luft, det är bra det, tänker jag och går en långsam promenad med syrran och tre små hundar vid Höje å. Maken, han glider ännu längre ner i soffan och ser ut att tycka att ja, jo, frisk luft i all ära - men han provar en annan metod. Jag försöker, med något mediokert resultat, fotografera hundarna. Härligt höstigt ute, det var det i alla fall, även om voffsen vägrade posera. Blogg? Instagram? vem bryr sig? såg de ut att tänka. Och det har de ju faktiskt rätt i.

Så ja, maken och jag, vi kör lite olika metoder. Men vi är helt eniga om att få whats-app:a lite med svärdottern och Kickan, det sätter verkligen sprätt på tillfrisknandet! Så nu är jag säker på att vi snart i form igen.