Ömsom regn och ömsom sol - och en eller annan exotisk pippi

Dagen därpå var det upp och hoppa med tuppen. En inte alltför morgonpigg tupp, men i alla fall. Bussen avgick till Heidelberg och det såg jag fram emot, vackra vyer, pittoreskt, borgruin - vad mer kunde man önska sig? Det visade sig att man hade kunnat önska sig lite sol, för regnet det hällde på. Nåja, nu hade jag ju inte bara packat paraply utan även regnponcho, så mig sätter man inte på pottkanten med lite väta, inte. Och i ärlighetens namn så var det också lite sådär suggestivt atomsfärrikt när man strosade runt uppe vid ruinen. Fin utsikt hade man också ner mot själva staden. Tror jag.

Här är en annan bild över själva borgruinen, vad som syns på bilden är något oklart. Vi hade nämligen en lokal guide här och detta var en mycket liten och mycket vimsig gubbe som rände iväg och pratade på om både det ena och det andra utan att ha säkerställt att a) hela gruppen var med eller b) att man hade någon som helst aning om vilken byggnad han pratade om. Nåja, ingen kan ju komma och påstå annat än att det här, det är ju som taget ur vilken sagobok som helst!

Vissa delar av borgen var återuppbyggt och där hade man bland annat ett apoteksmuseum - så fint! Kan ju säga att det är något helt annat än att kliva in på ett av dagens moderna apotek, eller beställa från Apotea på nätet. Förvisso har vi ett mycket fint apotek i Lund, apoteket Svanen, som har fullt av intarsia och sniderier och det ena med det andra, men här ligger det ändå i lä. Jag är säker på att man blir otroligt mycket friskare av att få piller från ett sånt här vackert apotek!

På tal om svanar så såg vi tvenne befjädrade kreatur uppe vid borgen - ta ett foto! sa maken som inte ville gå miste om någon sevärdhet. Sedan undrade vi vad detta var för pippifåglar? Det visade sig vara nilgäss, och det kan man undra vad de gjorde här uppe, istället för att löga sig vid Nilen?

När gubben hade muttrat och mumlat oss runt borgen tog vi bergbanan ner och traskade runt lite till, innan maken och jag helt enkelt smet iväg. Vi kände att det fanns en tid för virrig guidning i regn, och en tid för att gå och dricka kaffe, äta apfelstrudel och käsesahnetorte - och då var valet lätt...

På eftermiddagen seglade vi vidare mot Mainz och då då kom faktiskt solen fram igen! Trots utsvävningarna i Heidelberg klämde vi i oss de fyra rätterna och sen kände vi att det kunde vara skönt med en kvällspromenad innan vi skulle segla vidare. Mainz såg ut att vara en vacker stad, så dit åker jag gärna igen, men den här gången fick vi nöja oss med ett litet smakprov i skymningen.

Nästa morgon, ja då var scenerierna helt annorlunda, lite mer vinodlingar, pompösa monument, linbanor och sånt. Här var det ordning och reda på guidningen, för då var det vår "egen" guide - hon hade alla fakta på sina fem fingrar och tappade inte bort minsta resenär. Rüdesheim är onekligen tämligen pittoreskt, det är gemyt och mys i kvadrat på en ganska begränsad yta. 

När vi traskat lite hit och dit åkte de som ville upp med linbanan till Germania - det mycket pompösa monumentet som tronar uppe högt uppe på en kulle. Klart man ville det, för vi såg filmbevis på att ingen mindre än  Elvis hade fräst runt i en sån linebanekorg, medan han sjöng synnerligen tjusande. Vi sjöng inte (vilket jag tror att övriga resenärer uppskattade), men tyckte att det var rätt angenämt ändå.

Så småningom klättrade vi ur vår linbanekorg och traskade upp mot Germania - eller Niederwald Monument. Jaja, whatever, stort och liksom bombastiskt är väl vad som faller en in. Kanske inte min tekopp, men utsikten ner över Rhen var ju fantastisk, annat kan inte sägas. Efter en tag så kände vi ändå att ja, jo, det är nog så bra med monument och sånt - men vore det inte liksom skönt att ägna sig åt något lite mer hemtrevligt, njutbart?

Alltså tog vi linbanan ner igen, och gick för att leta upp ett ställe där vi kunde avnjuta en Rüdesheimer Kaffee - kaffe med flamberad Aspbach Uralt, vispgrädde och chokladflarn. Slog faktiskt monumentet med hästlängder enligt min åsikt. Rena showen vid bordet var det, med eldsflammor och spritflaskor och vispgrädde och jag vet inte allt - synnerligen gott!

Men är man på kryssning så är man - ingen rast, ingen ro. Vidare mot nya äventyr! Nu åkte vi längs en synnerligen pittoresk del av Rhen. Klippor och borgar och Lorelei och trånga passager och jag vet inte allt. Nu kunde vi ju uppleva det från första parkett utan större strapatser och det var väl inte det sämsta får jag säga. Rough living har sin tid - och den är inte nu för min del.

Så småningom kom vi fram till Koblenz och gudskelov var det vår egen guide som hade hand om dagens promenad. I Koblenz sken solen och de hade också ett monument. Minnet sviker mig om det var en Friedrich, eller en Wilhelm eller någon helt annan. Spela roll, tänker jag hädiskt. Men det som var lite häftigt var att här flöt Mosel och Rhen samman. Det är det som man ser ovan, tro det eller ej.

I Koblenz har man också en massa konst. Då kan man ge tummen upp!

Något som är typiskt för Koblenz är också deras "Schängel" som tydligen är ungefär "slyngel". Ursprungligen ett skällsord för barn till flickor som fått barn med utländska soldater, men något som man nu lyfter fram, så till den milda grad att de får stå statyer och är med på gatubrunnslocken. Visst är det härligt när man kan omvärdera saker?

Vi tittade också på kyrkan som växlat mellan olika trosinriktningar och som uppenbarligen retat Napoleon så till den milda grad att han framskridna planer på att göra om den till ett slakteri med köttbutik i långskeppet (vilket tydligen aldrig genomfördes), samt tittade på det gamla skråhuset med ett väggur med en rälig gubbe som rullade ögonen i takt med visarna - samt sträckte ut tungan varje hel- och halvtimme. Scary. Minst sagt.

Efter detta var det skönt att komma tillbaka till båten för en happy hour i baren så att man kunde förpassa den skrämmande klockgubben till långt bak i minnet. Och efter ytterligare en fyrarätter så förpassade man själv sig i sömn. Ingen kan säga annat än att det är ansträngande att vara resenär!