Men kom vi inte fram då?

 Jag lämnade visst oss där på Rhen bland drinkarna - vi hade ju några dagar kvar av vår resa!

Morgonen därpå, ja då var vi framme i Köln - och inte nog med det, solen sken! Vi promenerade längs med Rhen tillsammans med vår guide Daniella och rätt vad det var fick vi syn på Kölnerdomen - åh så vackert!, sa vi och tog alla ett foto över denna. Och visst är den fin? Vi kom dock att se den från närmare håll senare, och då var den så inihoppsan stor att det liksom inte gick att få med allt på bild. Uppenbarligen är de båda tornen inte exakt lika höga, det skiljde på en eller annan liten centimeter. Kan ju inte påstå att det är direkt uppenbart.

Men vi traskade vidare mot gamla stan - vilket är lite lurigt, för Köln blev så sönderbombat under andra världskriget, att i stort sett den enda byggnaden som stod kvar var just domen, även om den blev träffad också, så det som ser så gammalt och pittoreskt ut i Gamla stan är pittoreskt, men återuppbyggt. Nåja, vi tittade till exempel på Fisch Markt vid St. Martinskyrkan. Och Martin, det är ju Mårten det, han med gässen ni vet. Ja, i alla fall vet man det om man är skåning.

Vi lärde oss att kölnbor av tradition anses vara rätt så lata av sig, vilket fick sin förklaring när vi hörde att förr hade minsann vartenda hushåll ett antal små nissar som utförde allt arbete på natten, så kunde människorna ägna sig åt att ligga på soffan och käka praliner på dagarna, om det nu var det som lockande. Enda villkoret var att man inte försökte komma i kontakt med dem. Nu är ju människan som hon är, så självklart var det ett nöt som la en fälla för att fånga sig en liten nisse, och då drog de ju som en vindil. Såklart. Och sen fick alla kliva upp från sofforna och pralinerna och maka sig att utföra sitt jobb själva. De enda nissar som finns kvar är sådana i statyform och det blir man kanske inte så hjälpt av.

Allt byggdes inte upp igen - Alt St. Albanskyrkan ligger kvar i ruiner och inne finns statyer av Käthe Kollwitz över ett sörjande föräldrapar. Otäckt aktuellt i dessa dagar, man undrar ju om mänskligheten aldrig lär sig?

Vi promenerade vidare och kom så småningom fram till Domen. Och ja, den gick liksom inte att riktigt få med på bild. Imponerande. Minst sagt. Maken och jag tog en sväng inne i kyrkan också innan vi knallade in på ett kafe för att få dagens dos av cappucino. Vi försökte slå till på en liten marillenstrudel också, men där stötte vi på patrull! Strudel serverades inte före klockan 12 och nu var det lite tidigare. Hur skulle det se ut? Äta strudel kl 11.40, rena anarkin, ju! Kanske lika bra, med tanke på att vi hade både lunch och middag kvar att äta.

Det blev ytterligare någon promenad längs Rhen, rentav en liten selfie där i solskenet, innan vi smorde kråset igen, för den här kvällen, ja då var det Captains Dinner och då, då blev det ytterligare rätter. Jag kan ju säga att det var en himla tur att vi promenerade så pass mycket på den här resan, annars hade vi kommit hem som spärrballonger.

Och plötsligt hade vi kommit fram till den sista dagen och den skulle vi tillbringa i Amsterdam. En himla trevlig stad! Vi såg fram emot att strosa fram längs kanaler, kanske ta en kopp kaffe, bli guidade både hit och dit och lära oss en massa saker. Fast nu var det ju så att dagens guide var av arten "långrandig mumlare" så det blev väl lite si och så. Framförallt blev det inget kaffe, för det hanns inte med innan det var dags att traska hela vägen tillbaka till båten. Men visst tittade vi på kanaler och strosade både här och där och för maken var avgjort dagens höjdpunkt när vi tittade på det ståtliga palats vid kanalen som byggts av tvenne bröder Tripp som ägnade sig bl.a. åt kanonindustrin. - Vad hette de i förnamn?! undrade maken ivrigt, och det var nog första gången som någon turist brytt sig så mycket om detta. Och voffor då, kan man ju verkligen undra. Varför, o varför, hetsade maken upp sig över dessa Trippar? Jo, maken har ju nu ägnat en inte obetydligt mängd tid åt något skifte i Söndrums socken och tänk, då hade han upptäckt en holländskTripp som roffat åt sig land där. Se där, nu har vi varit så där folkbildande här i bloggen igen!

Men om man nu inte bryr sig så mycket om vare sig den ena eller andra Trippen, ja då kunde man titta på att det växte cannabis lite här och där - och rentav titta på lite mer färdiga produkter. Och kände man sig lite mer kulturell av sig, ja då kunde man titta på konst. Eller cyklar. Eller kanaler. Det fanns helt enkelt lite av varje! Amsterdam är en fin stad och dit åker jag gärna igen.

Sen började maken känna av den där förkylningen som blev i stort sett den enda souveniren vi fick med oss hem (ja om man nu bortser från att jag i all hast ryckte åt mig en påse med tulpanlökar på flygplatsen), så då knallade vi tillbaka till båten och tog det lugnt. Vilket var klokt med tanke på att de olika sällskapen började ge sig av till sina respektive flyg nästa dags morgon. Den spanska gruppen, en stor och liksom ganska högljutt pratglad grupp, gav sig iväg redan vid 3-tiden på morgonen. Det var ju lite jobbigt för dem kanske, och måhända även för de som hörde dem. 

Men vi kom hem vi också, och på morgonen dagen därpå hämtade jag hem Loppan, som levt livets glada dagar hos syrran. Så skönt att alla hundarna trivs bra tillsammans och samsas om liggplatserna. Och det är väl klart att den lilla minsta ska ha största filten!