Jaha, tänker man kanske då, är det maken som äntligen fått tummarna loss? Undrens tid är ännu icke förbi, tänker man vidare då. Men nähä, det var visst inte det...
Nix, det var Lotti, Hovis och Emil som minsann gav mig blommor. Bäst av allt var ju att det var Lotti i egen hög person som lämnade över dem. Med fint kort och flera utropptecken!!! Jo minsann, vi har fått besök, och väldigt, väldigt roligt var det. Tänk att man kan träffa en person som man inte överhuvudtaget har haft en aning om att den fanns, och sen bara som en bloggkaraktär (som ju faktiskt kunde varit helt fiktiv och i verkligheten visat sig vara seriemördare) och upptäcka att man har hur mycket som helst att prata om, ja att man faktiskt pratade oupphörligt i över ett dygn, med ett avbrott för sömn då.
Lotti hade med sig fler presenter;
Huliganen hade lite bråttom när han öppnade sitt. (I ärlighetens namn slet han åt sig det innan han ens sagt hej och rev raskt upp det på gräsmattan).
I paketet fanns det smaskiga ben med jordnötssmak och pizzasmak... pizzasmaken var bäst tyckte Huliganen.
När man ätit pizzaben kan det ju bli lite restprodukter, så därför hade Lotti helt omtänksamt ytterligare en present med sig, nämligen
Rosa bajspåsar! Jamen, fatta, hur coolt är inte det? Är man macho vätte så är det ju bara superduperfränt att ha rosa bajspåse. Alla kvarterets hundar kommer att bli gröna av avund!
Lotti fick minsann slita hårt som gäst; hon sattes raskt i arbete med att skrubba potatis, hacka örter, tärna sidfläsk och dricka vin. Ja det är ett slit och släp att komma hit. Maken fick visa upp sin vinkällare också och blev som ett barn på julafton när han fick peka och visa och välja flaskor och ha sig. Det var bra, tyckte vi, för sen drack vi upp innehållet i de där flaskorna.
Sen så tvingade jag Lotti att dricka te och äta rabarbermuffins i växthuset också. Det är nämligen ingen sinekur att vara gäst hos oss, man får kämpa!
Lotti kämpade på bra, och idag fick hon rasta mig och Huliganen på Lundaslätten, där himlen är som en stor, ljusblå kupol - och varmt var det.
Vissa fick liksom tungor som hängde som slipsar - det var inte Lotti, kan jag intyga.
Fast man undrar vad hon fått syn på?
Kan det vara en livsnjutande huligan, kanhända?
Och nu har Lotti åkt hem, hem till sin Hovis och sin Emil och hästarna och katterna, och ja, det känns tomt och konstigt faktiskt.
Som tur är kommer hon säkert tillbaka, det tycker vi alla är bra. Och att hon visade sig inte vara seriemördare tycker vi också är himlans bra!
