När det inte blir som man tänkt

Denna underbara Fars Dags-morgon traskade hunden och jag ut i ottan (självaste Fadern i huset drog täcket över örat och klamrade sig fast i Morfei armar på ett mycket bestämt sätt). Det var frost och det var kallt och det var gryning och det var alldeles, alldeles ljuvligt!

För eventuella Lundaläsare kan jag meddela att vi gick Monumentsrundan. När vi gick där noterade jag att det var massor av julstämningskapande frostiga nypon som man kunde ha fotograferat om man haft kameran med sig. Vilket man inte hade, man hade liksom greppat hunden och bajspåsarna och ångat iväg utan att tänka sig för.

- Spelar ingen roll! Jag fotograferar i trädgården när vi kommer hem sa jag till Huliganen.

Sagt och gjort, så fort vi kommit hem greppade jag kameran och galopperade ut i trädgården. Men ganska snart fick jag mig slagen. För det första hittade jag knappt några nypon, och de små skrynkliga, uppätna exemplar jag hittade hade ingen frost på sig längre.



  Men sen fick jag ju syn på den! Och i bästa Kajsa Warg Man Tager Hvad Man Hafver-stil greppade jag kameran och fotograferade denna frostiga växt ur diverse vinklar.

Skåda! Julens grönkål!

Men sen grep jag ändå av en viss ruelse - är det verkligen julstämningsframkallande, vackert och estetiskt att visa upp grönkål? Ja, jo, det är gott, det är det. Men faller man liksom i trans och känner att oh, så vackert?

Jag tittade på Huliganen, min trogne vapendragare. Han såg verkligen tveksam ut, måste jag säga.



  Jag vandrade vidare i trädgården. Och nu, nu fick jag väl ändå till det? De tappra sista rosorna stod där och huttrade och såg ut som om de fått kristyr på sig. Och rosor, det är ju nästan nypon. Pre-nypon skulle man kunna säga. Close enough, säger i alla fall jag. "Skåda inte givet nypon i munnen" skulle man också kunna säga.

Det är bl.a. därför jag är glad det inte är januari

 Jag medger; jag gillar hösten. Mycket. Men det finns ju fördelar med andra årstider, det kan man verkligen inte förneka. I alla fall juni, till exempel, där finns det många fördelar. När det gäller januari känner jag mig verkligen mycket mer tveksam, men nu tycker jag faktiskt att vi skiter i januari för tillfället.

OBS! Känsliga läsare varnas; inlägget innehåller bilder som kan upplevas som stötande om man tillhör riskgruppen. Gå i stället in på en annan blogg, en som handlar om motorcrosscyklar, pole dancing, bästa sättet att lägga ner avloppsrör till exempel. Riskgruppen, ja de är de som fått nog och övernog av rosor och västgötaspetsar. Det kan nämligen förekomma bilder på just dessa kategorier här.

OK, nu är ni varnade. Nu kör vi!

Alltså, det där med rosor, jag vet inte vad det är som är så fascinerande med dem. De får bladlöss. Rosrost. Bladmögel. De sticks. De skrumpnar ihop. De är känsligare än den mest krävande primadonna på Metropolitan. Nog för att få vem som helst till att övergå till att odla potatis istället.

Men så blommar de så där ljuvligt att man blir svag i knävecken. Och varje år far jag ut med kameran och fotograferar, trots att jag har rosbilder i övernog i förskott. Det hjälps inte; blommar rosorna, ja då måste detta förunderliga faktum dokumenteras! Compassion; som har en tveksam färg men är blomvillig som få! Eden Rose, i sanning en paradisisk ros. Cottage Rose; taggig och jävlig men ack så söt. Ghislaine de Feligonde, en urblekt blondin.




































Det är ju inte nog med dessa rosor, så lätt slipper man inte undan! En gång om året blommar honungsrosen, och då gäller det att passa på! Den doftar ljuvligt, sticks och bråkar och är alldeles, alldeles underbar!










 Jag rusade vidare med kameran i högsta hugg! Fullständigt rosenrasande kände jag mig. Dokumenterar såväl the Pilgrim som  Schneewalzer.







Fast sedan hörde jag en upprörd röst.

- ska du vara så där himla tråkig? Va?! Rosor och rosor och rosor, hur kul är det på en skala? Jag vill också va me´. Annars blir jag sur och går min väg och då kan du stå där och ångra dig! Hmpff!!


 - Men snälle Huliganen, sa jag då, vi kan väl inte ha ett blogginlägg utan dig, det förstår du väl! Klart du ska vara med på bild! Sätt dig nu här så ska matte fotografera dig.

- Jamen så allvarlig du ser ut, lille vän. Säg nu "omelett" så jag får en glad bild!

- Omelett!? fnös Huliganen. Nänänä, jag säger "cheese" i stället, fortsatte han och såg genast betydligt gladare ut.


 Vi traskade vidare. Fotograferad stort som smått. Smått som i lavendel. Stort som i växthus.





 Pionerna fick man ju inte glömma! Pioner som är så skamlöst pråliga att man inte kan motstå dem. Och schersmin! För att inte tala om fler rosor!!






  Jag ville ju dock inte stöta mig med Huliganen igen, han är ju lite känslig den lille rackaren - så jag avslutar med en bild på honom i lavendeln. Eller "lavendelen" som det heter här i Skåne.



 Och nu, nu blir det inte fler rosbilder. Men tag varning, jag har fler som ännu inte börjat blomma... så det kan hända att det blir fler, en annan dag.

Måndag?!

Huliganen och jag, vi är ett organiserat team. Välplanerat och strukturerat på alla sätt och vis. Vi planerar, tränar fokuserat mot vårt mål. Vi går från a till b till c, vi bockar av nr 1 och 2 och 3 i rätt ordning.

Att vi alltså vaknade imorse och tänkte att "tjosan hoppsan! Det är visst måndag igen och då är det rallylydnad och vi har visst inte tränat så värst..." - ja det var ju helt och hållet ovanligt, oväntat, oförutsett och allt möjligt annat på o-.

Vi rev väl av ett eller annat litet moment på morgonpromenaden, men sedan trängde sig ju den bistra verkligheten i form av jobbåsånt sig på. Väldigt buffligt trängde den sig på. Alltså fick jag försöka lösa det här på annat sätt, så att vi slapp att stå där med skammens rodnad på våra fårade kinder. (Det hade väl mest synts på mina,  eftersom a) Huliganens kinder är täckta av päls, och b) eftersom han högaktningsfullt hade skitit i det).

Jag beslöt att försöka införa lite självstudier och sa  högtidigt: "Huliganen! träna dig!", lite som "Sesam öppna dig" tänkte jag.

Gömd huligan

Huliganen visade vad han tyckte om det där med självstudier genom att raskt gå och gömma sig bakom en kruka på altanen. Eftersom rumpan stack ut hittade jag honom och halade raskt ut honom igen.

Då försökte han en ny taktik och påtalade han att han är såsom liljorna på marken, de arbeta icke, ej heller spinna de. På detta svarade jag att med spinnandet fick han göra som han ville, men det där med att arbeta, det kunde ju löna sig...

Huliganlilja

Huliganen funderade lite.

"Hmmmm.... jobba, sa du?"

- Löna sig? undrade han sen. - Får man springa med bollen-i-snöre? Jättefort och du kan inte ta mig?

"Bara försök att ta min boll, säger jag!"

Jag utlovade massor med bollspring men sen så råkade det ju hampa sig som så att jag i min överentusiasum råkade placera bollen högt uppe i päronträdet. Huliganen suckade över sin klantiga matte och lät förstå att skulle han jobba så fick jag nog skärpa till mig lite.

Hoppsan!

Då gick luften ur mig lite, så jag behövde stärka mig med lite rosdoft.

Det kändes rätt ok, det gjorde det... men något saknades.

Fast sen kom jag på den ultimata kombinationen!

Bättre än så här blir det inte; ros OCH Huligan. Perfekt. Inspirerande.

Och i denna anda av inspiration (och lite hjälpt av god korv) lyckades vi åstadkomma en helt passabel uppvisning på rallylydnaden. Gudskelov så växer det inga päronträd inne på appellplan heller, så bollen fick vi med oss hem.

Men nästa måndag, oj vad vi kommer att vara förberedda och vältränade då.

All inclusive

Alltså, det var ju meningen att jag redan igår skulle skrivit ett litet långfredagsinlägg. Men när man så tänkte dra sig mot sängen i sällskap med laptopen, ja då var den väck! Puts väck. Borta. Försvunnen till högre sfärer. Dock inga himmelska sådana, utan upp till ovanvåningen. Det visade sig nämligen att sonen, som är hemma på ett litet påskbesök, hade lånat datorn. Ryter man då "hörredu, det är MIN dator, langa över den bums!"?. Nej det gör man ju inte, utan man tänker att jahaja, då får det bli ett inlägg imorgon i stället. Imorgon är ju åter en dag, tänker man vidare på det mest filosofiska sätt.

Gårdagen började bra - ja egentligen började den redan på skärtorsdagskvällen när Ellenfamiljen kom på besök och sedan sov över. Man kanske inte sitter still så mycket och äter numera, utan någon är alltid på språng efter en liten dam som i häpnadsväckande fart tar sig runt i näromgivningen, men roligt har man. Fördelen med att ha en småbarnsfamilj på middag är också att alla blir vansinnigt trötta vid en tid där vissa andra så smått börjar leva upp och tycker att man ska det är nu det roliga börjar... är man grymt kvällstrött som undertecknad är sånt aningens jobbigt.

Så blev det fredag och först vaknade man tidigt, tidigt och kände efter lite försiktigt. Maken vaknade också och undrade muttrande vad jag höll på med? Jag meddelade honom den omstörtande nyheten att det där sista glaset limoncello som tycktes vara en sån god idé så här i morgongryningens kranka blekhet inte kändes som en lika bra idé. Maken öppnade ett sömnigt öga och meddelade snusförnuftigt att det där sista glaset, där är aldrig en bra idé. Sant -men det hjälpte ju liksom inte just då.

Sen var det frukost och då regnade det manna från himlen! I alla fall om man är en liten västgötaspets och har en Ellen vid bordet. Hon tyckte nämligen att det var mycket roligare att slänga ostmackebitar i gapet på en huligan än att äta dem själv - till slut gav hon upp alla försök att ens låtsas äta själv utan sopade med en grandios armrörelse ner alla små mackbitar till Huliganen, som såg ut att tänka att julen, den kom visst tidigt i år!

Och sen, ja sen sken ju solen och vi fräste iväg till golfbanan för årets första golfrunda (i alla fall för min del, maken har svingat en eller annan klubba redan). Där stötte vi ihop med sonen som kommit från Halmstad och vännen M. Därefter gick det som det gick - ett rikt och varierat spel får jag säga där man ibland skördade jubel och beröm och emellanåt förbluffat såg bollen bete sig på det mest oregerliga sätt.

Tja, sen blev det lite hundpromenad. Lite fikande i växthuset. Lite viltgryta och fransk potatisgratäng. Lite småsovande i soffan.

Och nu, nu är vi åter framme vid en ny dag! Det ränner liksom på i rasande fart. Idag ska maken och sonen renovera lite på carporten. Sonen var med även när carporten byggdes, fast då var han inte så behjälplig eftersom han bara var några månader gammal så därför tänkte maken att det nu var dags att utnyttja honom som arbetskraft. Maken är tror nämligen på barnarbete i det allra närmaste närområdet, och sonen, som är en snäll son fast han snor sin mors dator, har medgörligt lovat hjälpa till att sprätta plank och brädor omkring sig.

Själv måste jag beskära rosor. De ska ju beskäras när björkens blad är stora som musöron. Och med god vilja kan man nog säga att de är det nu. Om man tänker sig att mössen ätit kraftfoder av potentaste slag och har rejäla dasslock till öron. Himlans vad snabbt det gick!

Få se nu, har jag täckt in det väsentligaste? Limoncello, Ellen, ostmacka, golf, son, carport och rosor... jo det var nog det tror jag.

Glad Påsk!

Jag vet att jag är tjatig, men kan inte låta bli!

Alltså, maken har ju i och för sig en poäng (fast det tänker jag minsann aldrig erkänna); trädgården är knökfull av rosor just nu. Och jag kan ju inte låta bli att förpesta er tillvaro med fler bilder på rosor, fast ni säkert längtar efter lite omväxling, typ fullriggare i storm, eller mås på brygga eller nåt. Kanske rentav en vattenreningsanläggning i motljus?

Men nu är det jag som bestämmer, så här kommer en roskavalkad. Fast innan vi kör igång så vill jag bara påtala att all oskärpa beror på att det blåste lite idag så rosskrällena vajade omkring som om de vore salongsberusade. Ingen ordning och reda alls!

Compassion - än en gång. Väldigt...hm... skär, men vacker ändå

Taggig och jävlig och icke remonterande - men ack så ljuvlig! Honungsros

 

Lite väl kallrosa för min smak, men söt ändå! Och med ett ljuvligt namn; Cottage Rose. Det är så man vill klä sig i bredbrättad halmhatt, ha rosenförkläde och vita tofflor för att gå ut och plocka henne

Som en marsipanrosknopp! Ljuvligare än så här blir det nästan inte:

moschatarosen Felicia

Gräddigt vackra Schneeewalzer

Suddig, men förförisk!

Eden Rose: ser nästan konstgjord ut i all sin perfektion

Aha! tänker den hortikulturellt bevandrade; detta är ingen ros!

Nej minsann, men jag ville bara lite vemodigt säga att ibland så är det vackert att vara gammal och  skrynklig och sliten. Fast det gäller kanske mer äppleträd med kaprifol i och inte direkt huliganmattar?

Alltså, Huliganen måste ju vara med på ett hörn. Närmare bestämt rabarberhörnet

 

Om vådan av att förlita sig på gamla klichéer

Maken är ju en praktmake på alla sätt och vis, det tycker både jag och Huliganen. Ja Huliganen tänker ju mer på honom som Husse, men ni förstår säkert principen.

Även solen har ju sina fläckar, så även maken, hör och häpna! I februari skrev jag till exempel denna lilla litania om makens bristfälliga blomsterutdelande. Han säger ju med manlig överlägsenhet att han hellre överraskar med blommor "en vanlig dag", än faller till föga för Alla Hjärtansdagmasshysterin.

Blir någon förvånad om jag säger att ännu har denna "vanliga dag" inte inträffat? (Här kan man tänka sig att bloggerskan ler ett litet bittert och desillusionerat leende).

Nåväl: igår rände jag på ett högst kvinnligt sätt ut i trädgården och plockade en prunkande bukett av karamellskära Compassionnrosor och limefärgad daggkåpa - det blev finare än det låter, faktiskt. På ett likaledes kvinnligt och husligt sätt prydde jag köksbordet med denna bukett när vi sedermera åt vår kvällsmat i allsköns samförstånd och ro.

När vi tuggat på en stund sa jag belåtet "ser du vilken vacker bukett?".
- Äh, va? svarade maken då på sitt vanliga intelligenta sätt. Sen tittade han på buketten, noterade aha! rosor och inne i hans hjärna ryckte det spasmodiskt till i en hjärnsynaps.

- Jag tänkte köpa rosor till dig idag, meddelade han sedan lugnt. - Men sen tänkte jag att du har ju ändå trädgården full av dem, så jag struntade i det.

- ???!!! sa jag då. Sen gav jag honom en sval blick. En synnerligen sval blick.

Maken kände nog hur utropstecknen träffade honom som små hullingförsedda, giftdrypande pilar och huttrade lite i den svala blicken. Hjärnsynapsen började nu arbeta för fullt, ja den blev nästan rödglödgad av ansträngning. Men sen såg man hur han lättad kom på vad han skulle säga, också sa han: - det är ju ändå tanken som räknas.

Inte vet jag vem som kom på denna synnerligen felaktiga kliché, men det kan i alla fall inte ha varit någon som nyss nästan fått rosor, men sen sett dem slinka sig ur näven i sista stund. Prata om lama ursäkter!

Tänk om en chef till exempel kom och sa "jag hade tänkt ge dig 10% i löneökning och leasingbil, men nu får du en ny penna i stället med företagets logo på. Det är ju ändå tanken som räknas!". Hade man jublat av fröjd? Eller om någon sa "vill du ha lite makalöst dyr och snuskigt kaloririk choklad till teet - eller nej förresten du får en bit knäckebröd i stället så tar jag chokladen senare själv, det är ju ändå tanken som räknas!".

Nej, låt oss begrava denna kliché för evigt. Låt oss gräva ner den djupt och slutgiltigt, så att ingen kan komma med så fjöntiga undanflykter. Och när vi sedan dansar en glad jenka runt graven så kan den prydas av en makalöst prunkande rosenbukett.

Dramatik i trädgården!

Det är en solig och skön dag, midsommardagen och man njuter av livet. Tänker på hur trevligt det var igår hos syrran och med Ellenbebisen med föräldrar, med hunden och maten och snapsen och ölen och sillen ochochoch... man strosar runt. Njuter av att maken klippt häcken.

...och så! Plötsligt! man stannar till. Man tror inte sin ögon. Man stirrar vantroget. När man har stirrat färdigt och insett att jo, det man inte vill se, det är precis vad som står där och hånflinar mot en i rabatten, ja då galopperar man in i huset och utropar "det har hänt något förfärligt!" för maken. Maken bleknar, han hinner tänka att det har varit översvämning i vinkällaren, innan jag berättar vad jag sett.

Och vad har jag sett? Jo detta! (Här varnas känsliga läsare, bilden kan upplevas som otäck):

En gul tagetes!!!

- Ja vaeremededå, undrar maken som inte förstått vidden av katastrofen, du gillar ju tagetes?

Jamen herredumilde, jag gillar ju småblommig tagetes! Småblommig och krydd-doftande och söt. Inte illgula tråktagetes förklarar jag. Maken verkar märkligt opåverkad utan tycker att "då får du väl reklamera tagetesen då".

- Jaha, säger jag upprört, så du tycker jag ska gräva upp tagetesen och skicka dem till Hammenhögs och ampert påtala att de sålde en påse som var märkt med "småblommig tagetes" och som dessutom hade en bild på denna ljuvliga tagetes på framsidan, och sen så visar det sig när jag sått, vårdat, omskolat och utplanterat att det var en tråktagetes i fårakläder? Tror du att de kommer att rycka ut och omplantera hela min trädgård med småblommig tagetes? Va??!!

Sen inser jag att hos maken är föga tröst att finna, så jag vänder mig till min trogne vapendragare, Huliganen.

Han ligger där och ser ut som en liten sfinx. En klok och genomskådande sfinx. Han begrundar min vånda.

Sen säger han att han förstår min upprördhet. Att jag är ur balans. Men - säger han sen - det är nog bäst att du tittar på lite rosor och sånt, då blir du lugn igen. Gud så klok han är, den hunden!

Jag tittar på Coniston och känner redan att jag blir lite lugnare:

Sen tar jag mig en titt på Compassion, och förutom färgen då, som faktiskt gör mig lite, lite upprörd igen, så förstår jag ju att den här rosenterapin, den är bra för trassliga tagetesnerver:

För säkerhets skull tar jag mig en titt på Eden rose

och Iceberg också

Sen så är det bara en liten, liten sak till som krävs för att jag ska ta det här tageteshaveriet med jämnmod, nämligen att sniffa lite på lavendeln (eller lavendelen som vi säger här i skåne) som nu är på gång att börja blomma:

Så! Nu är jag åter mitt blida, saktmodiga jag. Mild och vän som en västanfläkt strosar jag genom trädgården.

Och den kloke hunden, han får såklart lite kli på magen för att han hittade lösningen på bryderiet.

Det får inte maken.

Det är ju inte därför

...som jag älskar rosor precis.

Svartfläcksjuka - detta gissel. Är man nu renlärig och ordentligt så ska man plocka vartenda angripet blad med sina små liljevita fingrar (som blir blodröda efterhand som man river sig på taggeländena) och sedan stoppa dem i en påse (nej inte fingrarna!) och slänga dem, allt för att svampsporerna inte ska ligga kvar i marken och besmitta rosen i efterföljande led allt intill domedagens ankomst.

Kommer jag att göra detta? Tja knappast. Antingen gör jag inget alls, eller så sprutar jag något ohyggligt giftigt och antagligen ohyggligt dyrt på dem.

Men nu villade jag in mig i svartfläcksjuka och let's face it; ju mindre man pratar om det, ju bättre är det.

Nej det är ju för det här som jag älskar rosor!

Crown Princess Margareta - henne kan man inte få för mycket av! 

 

Och här har hon minsann fått den mogna kvinnans charm. Precis som hennes matte (försöker jag intala mig i alla fall)

 

Skulle man mot förmodan få tillräckligt av henne så har även min Ghislaine de Féligonde börjat blomma. Hon är oemotståndlig som knopp, men där får man nog säga att hon blir mer och mer bedagad vartefter hon slår ut - dålig hemmablondering av knopparna tycker jag nog. Alltså visar jag bara henne i det sötaste och knoppigaste stadiet.

Sen så är det ju också för det här som man vill ha rosor i sin trädgård:

För en gång skull har man lite nytta av sin kirskål