Om vådan av att förlita sig på gamla klichéer

Maken är ju en praktmake på alla sätt och vis, det tycker både jag och Huliganen. Ja Huliganen tänker ju mer på honom som Husse, men ni förstår säkert principen.

Även solen har ju sina fläckar, så även maken, hör och häpna! I februari skrev jag till exempel denna lilla litania om makens bristfälliga blomsterutdelande. Han säger ju med manlig överlägsenhet att han hellre överraskar med blommor "en vanlig dag", än faller till föga för Alla Hjärtansdagmasshysterin.

Blir någon förvånad om jag säger att ännu har denna "vanliga dag" inte inträffat? (Här kan man tänka sig att bloggerskan ler ett litet bittert och desillusionerat leende).

Nåväl: igår rände jag på ett högst kvinnligt sätt ut i trädgården och plockade en prunkande bukett av karamellskära Compassionnrosor och limefärgad daggkåpa - det blev finare än det låter, faktiskt. På ett likaledes kvinnligt och husligt sätt prydde jag köksbordet med denna bukett när vi sedermera åt vår kvällsmat i allsköns samförstånd och ro.

När vi tuggat på en stund sa jag belåtet "ser du vilken vacker bukett?".
- Äh, va? svarade maken då på sitt vanliga intelligenta sätt. Sen tittade han på buketten, noterade aha! rosor och inne i hans hjärna ryckte det spasmodiskt till i en hjärnsynaps.

- Jag tänkte köpa rosor till dig idag, meddelade han sedan lugnt. - Men sen tänkte jag att du har ju ändå trädgården full av dem, så jag struntade i det.

- ???!!! sa jag då. Sen gav jag honom en sval blick. En synnerligen sval blick.

Maken kände nog hur utropstecknen träffade honom som små hullingförsedda, giftdrypande pilar och huttrade lite i den svala blicken. Hjärnsynapsen började nu arbeta för fullt, ja den blev nästan rödglödgad av ansträngning. Men sen såg man hur han lättad kom på vad han skulle säga, också sa han: - det är ju ändå tanken som räknas.

Inte vet jag vem som kom på denna synnerligen felaktiga kliché, men det kan i alla fall inte ha varit någon som nyss nästan fått rosor, men sen sett dem slinka sig ur näven i sista stund. Prata om lama ursäkter!

Tänk om en chef till exempel kom och sa "jag hade tänkt ge dig 10% i löneökning och leasingbil, men nu får du en ny penna i stället med företagets logo på. Det är ju ändå tanken som räknas!". Hade man jublat av fröjd? Eller om någon sa "vill du ha lite makalöst dyr och snuskigt kaloririk choklad till teet - eller nej förresten du får en bit knäckebröd i stället så tar jag chokladen senare själv, det är ju ändå tanken som räknas!".

Nej, låt oss begrava denna kliché för evigt. Låt oss gräva ner den djupt och slutgiltigt, så att ingen kan komma med så fjöntiga undanflykter. Och när vi sedan dansar en glad jenka runt graven så kan den prydas av en makalöst prunkande rosenbukett.