Huliganen och jag, vi har gått på många kurser. Fler än man kunde tro när man ser hur Huliganen beter sig (sa hon lite lätt vemodigt). Det har kanske inte fastnat så där rysligt många kunskaper, men kul har vi haft, nästan hela tiden! Ja om man bortser från den kursen där jag efter varje gång grät hela vägen hem från Veberöd och kände mig färdig att skänka bort min valp, för oduligare matte kunde väl knappast uppbringas? Nåja, oduglig eller ej, skojigt har vi haft, och skojigt har vi fortfarande.
Men en sak som liksom fastnat från alla dessa kurser är kommentaren "man ska veta vad man har i snöret!". (Här kan jag ju tycka att det självklara och uppenbara svaret är "en hund", men så är tydligen inte fallet, nej man ska i all ödmjukhet inse att man själv är en mes och ens hund en självsäker kaxig nisse).
Nu är det så här, att i närheten av mitt jobb så ligger det ett dagis. Detta dagis passerar Huliganen och jag på vår dagliga efter-jobbet-promenad. Då möter vi ibland små barn, och emellanåt vill dessa klappa på Huliganen. Det vill inte Huliganen som är av åsikten att små barn är ena oberäkneliga rackare.
Häromdagen såg jag en gosse som hämtats av sin pappa. Gossen tittade på oss och pratade ivrigt med sin pappa. Pappan såg lätt tveksam ut och verkade ha en eller annan invändning, men gossen blev mer och mer ivrig och när jag passerade i rask takt med tummen i ögat på den huliganiske ordningspolisen hörde jag honom utbrista "ser du nu, tanten har VISST en varg!".
Jag bortsåg från det där med tant och kände mig ungefär som Fantomen som var ut och gick med Devil. Både Huliganen och jag växte märkbart och jag gav gossen en vänlig blick. Det har nämligen hänt att folk har tagit Huliganen för såväl schäfervalp som räv som - vilken nesa! - TAX!!! Men varg, det är grejer det.
Sen försökte jag för min inre blick se för mig hur jag gick där, iklädd i Fantomens åtsittande blå sparkdräkt, men synen blev mig övermäktig, jag blev väldigt fnissig vid tanken på en liten rund Fantom på 1.59.
Men sparkdräkt eller ej - nu vet jag i alla fall vad jag har i snöret och vad jag kan svara på sådana fåniga kommentarer. Det är ingen hund, det är en varg.
God Morgon! Ja tax har han ju blivit kallad isällskap med sin moster - kanske har det då något att göra med den som var i andra änden på snöret, d v s mostern?
SvaraRaderaHälsa honom att jag funderade på att strunta i fottvätten i morse, men sedan kom jag på att välslickade (av hund) fötter kanske inte var så rent i alla fall :-) . Men gapskratt och fniss mår man ju heller inte dåligt av hälsar den kittliga.
En varg, hahaha! Ja jag tackar jag, av barn och fulla får man höra sanningar. :)
SvaraRadera(Jea tror att det i sådana fall handlar om en dvärgvarg, för när jag har träffat vanliga vargar har de haft MYCKET längre ben faktiskt...)
Annika, ett gott skratt förlänger livet - även för den kittliga!
SvaraRaderaJea; dvärgvargen är en väldigt sällsynt och väldigt unik vargart. Mycket exklusiv!