Hoppsan!

Det blev visst lite fel. "Kom i maj eller juni" sa dottern, "då är det som soligast och varmast här - resten av året är vädermässigt mest skit, men i maj och juni, då är det fint".

Alltså packade jag tunna bomullsblusar. Solglasögon. Sommarskor.

Jag har varit och shoppat. Yllekofta. Bomullsblusarna och solglasögonen, däremot, de kunde ha stannat hemma.

OK, det har ju inte bara regnat, ånej. Solen har skinit, den också. Men det är liksom väldigt omväxlande, det hinner regna ca 17 gånger per dag. Och blåsa så man håller på att ramla i river Kelvin. Men för alldel, lyckas man pricka in de där 2 minuterna mellan regnskurarna så kunde man nog ha petat solglasögonen på näsan... men det kändes liksom inte riktigt lönt.

Å andra sidan är lammullskoftan väldigt mjuk och skön.  Och röd. Så jag klagar inte!

Man ska inte ropa hej

I och för sig ska man inte det. Och man vet ju inte hur det går. Man har våndats. Slitit sitt hår. Utbrustit i känsloutbrott av avgjort icke-nordisk-tolerant-sammanhållningsnatur (kan de inte hålla sin förbaskade aska för sig själva? Måste de spy ut den över oss på detta ickesolidariska sätt? Va?!).

Men nu ser det ju ut att ordna sig. Hoppas man.

Kära skotska dotter,  duka fram haggisen! Nu kommer jag och hemsöker såväl dig som säckpipeland.

Huliganen får inte följa med. Det hade nog blivit för mycket för skottarna.

Något för kattälskare?

Huliganen, han är ju en trogen medarbetare på självaste Arbetsplatsen. Han vet hur en slipsten ska dras, han utför sina uppgifter med stor plikttrogenhet. I all synnerhet ostavsmakningen.

Vid varje fika sitta han där, först i kön, och han lämnar inte sin plats förrän alla tagit sin macka och kaffe (och nästan snavat över en kortbening). Vissa kastar en ostbit i gapet i rena förbifarten, andra förväntar sig en motprestation typ "sitt", andra återigen struntar komplett i honom (hur kan de??), och ytterligare en försöker ihärdigt muta sig till acceptans från Huliganen.

Huliganen låter sig mutas, men icke övertygas. Jag har en trevlig arbetskamrat. En som är en hedersprick på alla sätt och vis, men som (ja jag måste erkänna det) Huliganen mobbar. Han drar upp skosnören. Blänger surt. Knorrar. För att inte (jag skäms återigen att erkänna det) morrar lite lätt ibland.

Så fick jag en länk från medarbetaren, en man med humor. Som rubrik stod det: "Kattägare tycker i alla fall den här är rolig".

Kattägarens hämnd

Och jag måste erkänna, jag skrattade jättemycket. Maken skrattade jättemycket. Huliganen fnös.

Har jag en för lydig hund?

Nu kanske man  hickar till och sätter kaffet i vrångstrupen när man läser rubriken. Att huliganen skulle var för lydig brukar liksom inte vara ett problem. Möjligtvis förutom den gången när jag försökte få honom att inse att man FÅR ligga i soffan, men annars traskar han glatt på i ullstrumporna och lever livet enligt Huliganens Lag = allt som en huligan vill göra måste vara tillåtet.

Igår var det så dags för rallylydnadskurs igen, vilket vi båda tycker är väldans kul. Kul - men lite svettigt, man måste ju både framföra sig själv OCH hund OCH begripa vilket håll man ska snurra på UTAN att trassla in sig ohjäpligt i skyltar, koppel, hund och den ena med det fjärde. Här pratar vi simultankapacitet på hög nivå!

Vi fick träna på moment en och en, iakttagna av instruktören och träningskompisarna. Väldigt nyttigt! Huliganens och min svaga punkt (jaja EN av våra många svaga punkter om man ska vara ärlig) är framförsittandet. Det är där det liksom slår till, en svag rest av att vara lydig. Vi har ju trots allt tränat tävlingslydnad och uppenbarligen fastnade något, nämligen att sitta, det gör man vid vänster sida.

Men vi har tränat. Jajamen. Tränat och tränat och tränat, mest på det där med "sitt framför, höger ingång, framåt". Och det börjar väl liksom funka. Ibland i alla fall. Någon gång. Om man har ett tillåtande och förlåtande sinnelag så kan man i alla fall välvilligt tolka det så.

Nu slängde dock den illistiga instruktören in ett nytt moment; sitt framför - föraren backar ett steg, två steg, tre steg. Vi kastade oss in i momentet med den dumdristiges djärvhet. Efter diverse rockader, joxande, kommenderingar, pläderingar, bönfallande så fick jag hjälpligt in Huliganen framför mig. Sen backade jag ett steg och gjorde halt. Huliganen följde med, gled elegant in vid min vänstersida och satte sig belåtet och inväntade massornas jubel.

- nejnej, du ska sätta dig framför mig, påpekade jag då.
- nänänä, den lätte går jag inte på, sa Huliganen. - Man sitter vid vänster sida, jag vet det nog. Jag är lydig. Jag är nog helt enkelt bäst. Du är dum.

Jag bönade. Jag bad. Jag förmanande. Huliganen stirrade oförstående på mig och såg ut som Lydnadshunden hundifierad. Dvs den Lydnadshund som sitter vid vänstersidan. Till slut tyckte han dock att jag blev väl tjatig och tyckte att vi kunde enas om en kompromiss; han satte sig i 90 graders vinkel vid min sida.

Dödläge.

Instruktören ryckte in, tog över hunden, placerade honom framför sig, backade ett steg. Två steg. Tre steg. Huliganen följde med. Satte sig framför. Igen. Och igen. Och igen.

Jag får nog träna lite mer tror jag. Mig själv, alltså. Hunden kan uppenbarligen det här.

Uti vår hage...

...gnolade jag. Sen kom jag på att det är ju just precis så det är!!

"Kom liljor och akvileja..." (fast man får se lite vidsynt på det där med liljor)

 

"...kom rosor och saliveja..." (ingen sa väl att rosen behöver vara levande?)

 

 

"...kom ljuva krusmynta..." (okej då, kruspersilja. Krus som krus)

 

"...kom Hjärtansfröjd!"

 

Jadå, det är precis som i visan - och ljuvligt är det i trädgården den här tiden. Jag har ju andra saker där, som jag nu tänker visa upp, eftersom ni inte kan försvara er och säga nej. Jag har gott om exotiska växter. Gräslök, bara för att ta ett exempel i högen.

 

Och rikedomarna, de frodas, guldet det hopar sig i högar, åtminstone i humleform.

 

Sen så har jag luddiga växter av både oönskat och önskat slag.

 

 

Det blommar i diverse färger, helt utan ordning och sammanhang utan på ett totalt anarkistiskt sätt:

 

 

 

 

 

I min trädgård, där behöver man inte vara vältrimmad, slank och fräsch, nej man får gärna vara lite gammal och knotig, utblommad eller fräsch som en äppleblomsknopp.

 

 

Det växer andra saker också. Koner till exempel, de prunkar i gräsmattan! Den observante ser kanske de små tuggmärkena i främsta konen? Det är inte mina bissingar som lämnat spår kan jag ju säga.

Syndaren är förmodligen den här, min bäste hjälpreda som håller koll på omgivningarna!

 

 

 

 

Och så, så är det i min trädgård just nu. En ganska bra plats att vara på!

"Varför tar du inte bara med dig kartboken?"

Imorse la jag ner lite extra möda på min apparition; avgjort strikt skjorta och snörpigast möjliga frisyr. Maken hickade till lite när han såg mig och undrade lite försynt varför jag var så utstyrd? Då förklarade jag för honom att VD och jag under dagen skulle ha ett möte med fastighetsbolaget. Och fastighetsbolaget, det är liksom en ren och skär inkarnation av slemmiga och hala ålar. Alltså gäller det att liksom sätta ner foten från början och helt enkelt injaga lite skräck i dem.

Och då sa ma.... men nej vänta, jag måste nog förklara lite bakgrund här känner jag.

Tänk er en avsevärt ynge make och en avsevärt yngre matte som tillsammans med tvenne barn (dottern och sonen) åkte på en kombinerad tält- och bed&breakfastsemester till Skottland när ovannämnda tvenne ätteläggar var 2,5 och 4 år gamla. Tänk er att det regnade varje dag. Att det vältes ut mjölkglas över stora delar av Skottland. Tänk er "jag är kissig!", "är vi inte framme snart?" varannan minut, tänk er bilsjuka barn. Regn. Som sagt. Och ja, jag erkänner; jag klippte till maken med kartboken i bilen. Lika bra att inte hymla med det.

Om något barn mot förmodan läser denna blogg: Nej, det är INTE ok att slåss. Aldrig någonsin. Inte på makar, inte på andra människor heller. Inte ens med kartböcker. (Även om man ändå kan tycka att det har ett lite försonande pedagogiskt drag).


Sedan dess har jag faktiskt inte slagit maken. Men så åkte vi ju till Italien nyligen. Vis av erfarenheten hade maken införskaffat en GPS så någon kartbok behövdes ju liksom inte... men jag ville ändå se en kartbild framför mig och inte bara lyssna till "om 2 km håll till höger och sedan sväng direkt till vänster". (Faktum är att GPS-damen vid ett tillfälle blev helt wild-and-crazy och mitt ute på motorvägen upp mot Piemonte helt plötsligt tjoade "Gör en U-sväng!!". Då totalignorerade vi henne faktiskt, någon måtta får det ändå vara). I alla fall, jag vände mig om och tog kartboken från baksätet och tja, då råkade jag liksom dänga till maken. På ett helt icke-aggressivt sätt vill jag påpeka, men maken han hävdade ju med en gång att nu var jag på gång igen, att slåss med kartböcker.

Så det var väl därför han sa det. "Varför tar du inte bara med dig kartboken?".

Not: Kontraktet ska skrivas om. Om det beror på skjortan, frisyren eller det faktum att jag i min bokhylla på jobbet har en världsatlas av gedigna proportioner vill jag låta vara osagt.

Trädgårdslängtan

Hela dagen idag satt jag på jobbet och längtade efter att få komma hem och pyssla lite i trädgården. Eftersom jag är en kvinna och då per definition har simultankapacitet så kan jag nämligen både jobba och trädgårdslängta - på en och samma gång.

Äntligen var det dags! Jag dök upp i hemmet, hult leende och pussade på make och hund, släpade ut båda på promenad för att sedan dyka i de färgfläckiga tofflorna (jojomensan, man har väl hjälpt till att måla carporten - den mesta färgen hamnade väl i och för sig på tofflorna och maken målade väl 80% av det hela, men i alla fall, nu ska vi inte vara småpetigt knussliga här) och kastade mig med ett mentalt jubelrop ut i grönskan.

Planen var att finlira lite så där elegant - nypa bort en eller annan maskros, plantera rudbeckian som Ellenmamman så generöst hade med sig igår, vattna lite på pelargonerna. Helt enkelt pyssel på en kontemplativ och icke-svettig nivå.

Det gick sådär kan jag säga.

"Nypa bort en eller annan maskros". Jojo. Det var liksom inte bara maskrosor. Och när man väl låg där nere och kröp så såg man en himla massa annat jox som växte där det inte skulle växa. Något taggigt skit som jag inte vet var det var. Men man kan ju kalla det för Taggigt Skit, så ser det ut som om man visste vad man talade om. Och om man kursiverar det hela (Taggigt Skit) så ser det ut som om man kunde det på latin dessutom. Sen så var det klistrigt ogräs (Klistrigt Ogräs). Och överallt där det inte växte ovannämnda taggiga skit och klistriga ogräs växte det kirskål.

Det är då det liksom väger mellan att man ska få ett psykbryt eller att man ska intala sig själv att se det som en övning i tålamod. En lärdom att leva i nuet. En sak i sänder. En maskros i taget.

Det var inte lätt, men det gick. Jag rev och jag slet och jag grävde och jag svor. Trasslade in mig i honungsrosen. Jordade ner mig. Det eleganta gick åt fanders. Det osvettiga likaså. Men jag fick faktiskt inget psykbryt. Fin hjälp hade jag också av huliganen, som muntrade upp mig med lite kast med liten boll, lite jagande över gräsmattan, litet buffande med nosen.

Att sedan komma in och bli serverad kalvfärsbiffar med ugnsrostade grönsaker och dijoncreme av maken hjälpte avgjort till.

Kan jag ha blivit sansad och förnuftig på äldre dagar?

Bara för att förekomma

Ikväll ska Ellenmamman och jag hem till syrran för lite fika, lite prat och lite handarbete. Virkning står på agendan. Själv började jag virka nya rutor på en altan uppe i Piemonte... nu befinner jag mig inte i Piemonte, vilket främst märks på att det regnar som sjutton och är ca 8 grader varmt. Eller kallt, hur man nu väljer att se på saken.

Nu är det också så att vid kvällens flit kommer även 1 st Ellentös och 1 st huliganhund att närvara. Detta får mig att tvivla på att det blir så värst mycket resultat att visa upp, därför tänker jag nu förvåna omvärlden med att förevisa ytterligare ett färdigställt projekt!! Jajamensan, jag har slagit till igen.

Det blev ju aldrig någon grön schal stickad eftersom mönstret och jag liksom inte var kompatibla. Därför repade jag upp det som var stickat och virkade i stället en schal. Mot alla odds så har den nu blivit klar! Märkligt nog är den grön. Hur nu det gick till. OK, kanske inte klargrön. Mer liksom gråblåmelerat grön.



 

Alltså, blir man inte rent tårögd av beundran? Jag bjuder på en närbild också! Sån är jag, generös och sådär. Av en märklig slump så blir närbilden inte av något ställe där jag virkat fel... så kan det gå när inte haspen är på.

Fast nu undrar jag bara - hur kunde det komma sig att min hårdkokta huligan/ros/tulpan/makeblogg utvecklades till en handarbetsblogg? Är inte det märkligt, så säg?

Sen undrar jag också, som sagt, hur mycket som verkligen blir virkat ikväll...

Hur svårt kan det vara, egentligen?

Det finns höger. Också finns det vänster. Summa summarum två riktningar.
Sen så finns det helt om. Också lite runtom i varierande gradtal. Säg typ tre runtom.
Så har vi sitt-stå-ligg. Sisådäringen tre positioner.

Allt som allt så är det inte så vansinnigt mycket att hålla reda på kan man tycka. Om man nu är en normalbegåvad kvinna, och det är man ju. (I all tysthet tycker man ju självbelåtet att man är lite mer än normalbegåvad, men det kan man ju inte vara kaxig nog att säga).

Ändå så lyckas man trassla in sig så man nästan står på näsan och huliganen slår sig på knäna av skratt. Idag fick vi ändå börja med "torrsim", dvs vi gjorde momenten utan hund.

- Plättlätt! tänkte jag, - nu ska man väl kunna glänsa när man slipper trassla runt med hunden samtidigt som man gör momenten. Men nix, jag lyckades röra till det igen. Stackars hund som får släpa på en sån matte! Han har det inte lätt, han.

Fast roligt var det! Och när vi väl utförde övningarna i skarpt läge med hund (jojomensan, här backar man inte för något), så lyckades vi emellanåt få till något som i alla fall hade en avlägsen likhet med det som stod på skyltarna. Trots att den långbenta brunetten vid sidan om var i slutet av löpet - ja ni förstår vilka odds vi kämpade emot!

Det är verkligen så fruktansvärt roligt att vara igång med hundträningen igen! Sen är det ju det som alla säger att det är så bra att träna hund, jo för hundarna blir så trötta och belåtna efter ett pass. Och joföralldel det kan väl stämma - men framför allt så blir matte så trött och belåten.

Mot sängen, således. Med språng!

Hej-å-hå-vad-det-går

Redan söndag! Herregud, vart tog den helgen vägen? Fast jo, det vet jag ju! Men nu ska jag vara strukturerad. Ta saker från början. Redogöra metodiskt, gå från steg a till steg b till steg c - utan att skutta från a till f på att helt anarkisktiskt sätt.

Fredag, således. Ja den är ju redan avhandlad. Och uppdrucken. Kan redovisa att chateau Meursault visste vad det gjorde när man producerade denna eklagrade chardonnay. Hurra för dem! Sen, ja sen vill jag vagt minnas lite soffhäng och kvällspromenad.

Lördag; upp i ottan. Svinottan. Ut med hund. Förbluffas över att det förutom vi och ett annat hundekipage en lördagmorgon klockan sex är det enbart ett ekipage till ute. En luftballong? Alltså, vem farao åker luftballong klockan sex en lördagmorgon? Sen hem igen, peta i maken och hunden frukost, rafsa åt sig golfgrejerna och fräsa iväg till Rydö golfklubb för att spela golf med sonen. Nu ska man med "spela" förstå att framförallt sonen spelade, ävenså maken. Själv utförde jag diverse gymnastiska rörelser som ibland hade vaga likheter med golfens idé, men för det mesta var helt och hållet irrationella. I synnerhet i bunkrarna var det väldans irrationellt. Rydö har många bunkrar. Nog sagt om detta.

Huliganen? Nix, han fick inte följa med. Då såg han oerhört förorättad ut - men då visste han inte vilken lycka som väntade honom. Jo för syrran hämtade honom något senare så han tillbringade en salig lördag i hennes sällskap. Är det någon som Huliganen älskar så är det min hundrädda syster. Och Annika älskar  denne bufflige herre tillbaka. Nu hade det varit en hårresande vecka, faktiskt. Jo för i onsdags när Huliganen i allsköns ro spetade runt i trädgården dök hans moster upp - hos grannen!! Man kan ju bli konfys för mindre. Då måste man skälla "va' fan gör du inne hos Linus-hunden, kom HIT, du är MIN moster" gastade han. Sen blev det ännu värre, sen knallade även hans matte in till Linus och grannen och sen satt vi i deras orangeri och hade väldigt trevligt. Vid staketet stod Huliganen och stirrade stint på oss och lät omgivningen förstå att något var FEL när hans moster och matte var på ena sidan staketet och han själv på andra. Till slut fick jag ringa maken och be honom ta in mistluren, folk kunde kanske ville vila öronen? Därför så var det nu så bra att Huliganen fick rå om sin moster själv. Han fick gå på långpromenad. Hälsa på systersonen och kolla in alla hans macho verktyg. Tigga muffins. Käka upp syrrans kvällsskinkmacka - ja det var en lyckad lördag ur huligansynpunkt!

Själva spelade vi som sagt golf. Eller nåt. Sen hälsade vi på svärmor. Svärmor är väldigt gammal, men var för dagen pigg och glad. Vi pratade mycket. Kanske inte om så många saker, för minnet är kanske av det kortare slagt, men i god och positiv anda avhandlade vi samma ämne många gånger.

Sen bjöds vi på lammstek uppe hos sonen - ett utomordentligt sätt att få i sig lite näring på lördagskvällen, vad kan väl vara bättre än att tillbringa några timmar i oerhört trevligt sällskap och samtidigt få i sig näring av smakligaste slag?

Därefter vände vi kosan igen mot hemmet - dels för att vi var trötta, dels av omtanke om syrrans skinkmackor, att Huliganen inte skulle hinna äta upp allihop. Sen, ja sen tittade vi på schlagerfestivalen en stund genom mer eller mindre stängda ögonlock. Jag tycker mig dock minnas att det sjöngs. Dansades. Lät i största alllmänhet.

Nu har vi alltså kommit fram till punkt C på agendan. Om punkt C finns inte så mycket att rapportera ännu, den har ju börjat ganska så nyssens. (Eller "nyligen" om ni nu tycker att "nyssens" ser lite obegripligt ut). Huliganen och jag har dock ränt Monumentsrundan runt. Ätit frukost. Maken har sovit. Någon ska ju göra det. Och nu tänker jag mig ett program bestående av lite trädgårdspyssel. Lite bakande kanske? Kanel-å-kardemummabullar? Rabarbermuffins? Lite virkande. Lite rallytränad. Ja dagen känns full av möjligheter.

Vankelmod - men vi har en segrare!

Maken har grubblat. Vägt för. För att sedan väga emot. Undrat. Bedömt. Fundeliderat.

- Man kanske.... sa han, för att sedan raskt säga "... men å andra sidan..."

Men nu, nu har vi kommit fram till ett beslut! Spänningen är olidlig och den ligger och dallrar i luften så att man nästan kan ta på den.

Tadaaam!! Här är den, Segraren:

En vit bourgogne från Chateau de Meursault egenhändigt importerad av oss förra året! Jo för här ska firas, nämligen. Vi firar inte att jag äntligen, ja jag säger äntligen och i den skälvande elfte timmen fått petat lite fröer i jorden. Vi firar heller inte att jag planterat örter i den nya terracottakrukan jag köpte i Toscana. Inte heller att det är fredag, även om det ju är en utomordentlig firaranledning. Inte ens att jag bakat årets första rabarberpaj med egenhändigt skördad rabarber.

Nix, vi firar att maken i sommar ska svettas i sitt anletes svett, krypa på sina knän i gruset, stå på näsan i den skånska myllan; jo maken är antagen till sommarens grävkurs vid utgrävningarna i Uppåkra! Det fröjdar oss oerhört, mitt enda orosmoln är att någon ska ta honom för en arkeologisk kvarleva och stoppa in honom i ett dammigt arkiv.

Så nog är det värt lite chateau de Meursault 2004? För att inte tala om den där rabarberpajen. Och kanske lite ankbröst.

Tillbaka i selen

Okej, jag medger - det är färre olivlundar. Färre vinrankor. Mindre chianti classico och baroloutsvävningar. Lägre, för att inte säga obefintliga berg - men det har sin obestridliga charm att vara hemma igen och traska ut på morgonpromenad med huliganen! Att få knata ut i syrendoftande sommarmorgon, se blommande äppleträd och plocka bajs. Ja det där sistnämnda är kanske inte så väldoftande, men det hör ju liksom till.

Igår var första morgonpromenadsdagen, och jag hade ordentligt ställt klockan. Huliganen hade ställt sig själv, och tjugo över fem vaknade jag till av en känsla av att vara lite...tja... hypnotiserad? När jag öppnade ett försiktigt öga stirrade jag rakt in i ett par pigga bruna ögon, han hade rest sig mot sängen och försökte nu på alla sätt meddela att det var inte läge att ligga där och tryna bort livet. Så då gjorde vi väl inte det, då. En tidig morgonpromenad i det här vädret, det kan man inte motstå!

Igår kväll blev det lite övertid, det blir ju lätt det efter en vecka i sus och dus. Jag kom hem till en avgjort fnorkig (ett utmärkt ord som vi ärligen snott från den förträffliga Mullehästen) make. Han försökte ihärdigt fylla på olivolja ur en plastflaska i en snyggare i glas, och det ville sig liksom inte riktigt.

- Det tar en jävla tid! utbrast han irriterat. (Ja barn, om ni läser det här, jag måste tyvärr säga att er far -han svor! Håll för öronen och blunda när ni läser).

Jamen herredumilde, ska man behöva räkna ut allt? tänkte jag och påpekade att han ju kunde använda en tratt. Maken meddelade motsträvigt och osamarbetsvilligt att tratten inte fick plats, jo för det var liksom en liten plastmojäng i vägen i glasflaskehalsen. Sen återgick han till att dona med maten, och jag som är en rask, påhittig och kreativ kvinna greppade tratten, tryckte elegant och dådkraftigt den igenom plastmojängen och fyllde på flaskan. Hjälper det inte med list får man bruka våld - i alla fall mot döda föremål.

Maken gapade förundrat. Jag tindrade belåtet med ögonen. Huliganen såg ut att titta beundrande på sin matte (fast det kan ha varit en synvilla).

Längtan...

Egentligen sitter jag och jobbar. Men vem kan jobba när man vet att Maken i självaste nu:et förmodligen är på Panget och  hämtar hem en Huligan?

Vem kunde tro att man kan längta efter en så liten  hund så mycket? Så innerligt? Om man dessutom betänker att den lille hunden har ganska mycket attityd? Ganska mycket "kan själv"? Är väldans bra på att ge matte fingret?

Jag har fått rapport under vår frånvaro, en rapport som sa "...han är pigg, men något hes". Det kan jag så väl tro, det är mycket som måste skällas på när man är på Pang. En gång var han tyst en del dag när vi hämtat honom på pensionatet, det kändes onaturligt. Vilsamt för öronen, jovisst, men vi började definitivt fundera på om det var en alien som vi fått hem i stället.

Men snart. Snart ska jag åka hem till en gosse som kommer att korva ihop sig av förtjusning, som kommer att studsa, hoppa och gasta i högan sky...

Tänk att man kan längta så mycket!

Musikaliskt inlägg

..."jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner guuuuuuula..." sjöng jag gällt och innerligt för maken.

- Vi drar dit! sa maken raskt, om det var för att undankomma mitt ylande eller för att vi redan bokat biljetter vet jag faktiskt inte riktigt. Men sagt och gjort, vi drog! (Fast först packade vi. Jag avskyr att packa och funderar och gör högar och lägger dit och drar ifrån, jag grubblar och planerar och tänker hela tiden "tänk om det regnar?", eller "tänk om jag blir anfallen av en tjur som puttar omkull mig i leran och sen har jag ingen ren tröja, bäst att packa en till").

Först drog vi till Hamburg och körde på tåget. Inte jag. Jag fotograferade, för någon måste ju göra det. Sen åkte vi tåg och tåg och tåg. Vid lunch nästa dag var vi framme! OK, inte riktigt för vi skulle ju vidare ner till Toscana, till böljande kullar, vinodlingar och olivlundar.

 

 

 

Toscana är så vackert! Men kulligt. Och kulligt, ja det innebär serpentinvägar. Då blundar jag och håller i mig, så det är ju en himla tur att det för det mesta är makens tur att köra då.

Jag öppnar dock ögonen emellanåt för att insupa naturens skönhet. Och för att insupa lite vin också, om vi nu ska vara sådär skrupulöst ärliga. Jo för vin, det är var ju en av anledningarna till att åka; att prova, dofta, och handla hem till vår egen vinkällare. Ska jag förlita mig på egen vinproduktion så är nog den enda vinrankan i växthuset inte mycket att hålla i handen.

 

 

Är man i Toscana, ja då är det ju Chianti Classico som gäller och då är det den här lille tuppen som är herre på täppan!

Vi traskade runt, provade vin, tittade på folk, och lärde oss saker. Viktiga saker. Till exempel att man planterar rosor ihop med vinstockar, inte för att det är vackert (vilket det i och för sig är) utanför att rosor är så känsliga ("jag vet" suckade hon av bitter erfarenhet) så att om de blir angripna så vet man att nu är faran stor för vinstockarna. Fast det är ju vackert - också!

 

Fast man kan ju inte bara hinka i sig rödtjut hela tiden! Ånej, man måste ha annan spis också!

Näring i mer hanfast form. Glass på Piazza del Campo i Sienna. När man styrkt sig med glass, ja då vill man ha andlig spis. Näring för själen! Man blir kulturell och går och tittar på kyrkor! Kyrkor som ser ut som bakelser och då blev man ju sugen på det... fast man behärskade sig, det vill jag ha fört till protokollet!

Florens fick ju också ha ett besök; det var hus och kyrkor, statyer och broar.

 

 

 

 

 

 

 

Ja hela Floren var liksom knökfullt av kultur, vart man än vände sig. Fast vissa brydde sig liksom inte så mycket om det...

 

I Florens parkerar folk hur som helst! I gathörn, dubbelt, på övergångsställen - men aldrig såg vi någon som fick en bot. Den enda parkeringsbot vi såg var faktist den som vi själva fick - där vi parkerat i anvisad ruta, på gratis plats MEN på en plats som skulle sopas på måndagsmorgonen varannnan vecka. Denna måndagsmorgon var varannan vecka, visade det sig. Information om detta stod att finna på skylt som enbart var på italienska. Jaja, byns polis skulle väl också ha något att göra, han hade ju i och för sig fullt upp med att cykla till skolan varje dag vid skolavslutningen och stanna trafiken med en spade så att barnen kunde gå över gatan. Sedan cyklade han hem igen.

Men i detta vackra landskap tar man såna malörer med en liten axelryckning. Då åker man till San Gimignano till exempel.

 

 

Man kan ju också styrka sig med en vinprovning på Castello Verrazzano, till exempel. Det mår man inte direkt illa av.

Sen åkte vi upp till Piemonte, vi måste ju prova lite Barolo och Barberesco-viner också! Piemonte har också många hårnålskurvor kan jag meddela.

 

 

I Barolo har man, förutom en utomordentlig risotto och ett utomordentligt vin, ett museum för korskruvar, som man liksom inte kan missa.

På själv castellet har man en vinutställning som var liksom extraallt; det var flum och mat och vin och information i en enda förtjusande röra;

 

Och sen, ja sen var det dags att tuffa hemåt igen på tåget. I Alessandria styrs biltåget av Maria Rosa, en bestämd dam som vet hur hon vill ha det. DSB tycker att man kan lasta bilen mellan kl 17.30 och 18 - Maria Rosa spänner ögonen i en och säger att det är incheckning klockan 14 och lastning kl 15, basta! Och då så blir det så. Man har en känsla av att det är bäst att göra som Maria Rosa vill, inte vad DSB säger.

Och nu är man hemma igen - hos sin egen vinranka och det är inte så dumt det heller.