Blimey!

Herregud, det är ju inte klokt! Vi är bara en liten, liten bit in i januari och jag har redan gjort klart ett garnrelaterat projekt. Milda matilda, var ska detta sluta? Jag medger, det är liksom inget direkt mammutprojekt, men ett litet halleluja moment var det nog ändå att se dem färdiga, yllevantarna som är ämnade till en oss närstående tämligen nybliven hundpromenör.

Men sen ville man ju hugga tänderna i något nytt. Något spännande. Något där man kunde använda det fantastiska garnet från Debbie Bliss som man fått av dottern. Baby alpacka och mulberry silke - det är så lent att man nästan går i spinn. Först tar man då härvorna...

...och sen nystar man. Nystar och nystar och funderar på vad man ska göra?

Och med vad? Fast där är ju svaret enkelt! Det är nämligen så att jag av min pappa fick Knitpros rundstickor med utbytbara spetsar i julklapp. Alltså, kan man motstå den här färgglädjen? Inte jag i alla fall, jag grep av ett akut och oemotståndligt habegär när jag såg dem första gången. De finns i enfärgat också, men när det gäller färger är jag av den fasta övertygelsen att more is more - och more is merrier. Inget avskalat återhållsamt tjafs för min del!

Jamen titta! Blir man inte lite lycksalig bara av att se dem? Dessutom är de väldigt sköna att sticka med, kan jag tala om. Och jag grips av en girig känsla! Mina - bara mina! Nu vet jag hur Huliganen känner sig i närheten av en pipande ko...

 Men vad skulle jag då sticka? På den frågan var svaret enkelt på sitt sätt. Svårt på ett annat sätt. Jag har länge närt en liten önskan om att sticka en moebiussjal. Känt att en moebiussjal liksom skulle förgylla mitt liv på ett konstnärligt sätt med en liten akademisk twist. Men det verkade så komplicerat? Så obegripligt? Men så läste jag en beskrivning som gjorde att jag kände att man kanske ändå skulle? Vara lite wild and crazy och kasta sig ut det okända, i moebius-land? När det kan stå såna saker som  att "stickningen ska se ut som att det är något som är fel", visst blir man sugen då? Visst känner man att detta kan tillföra ytterligare en dimension i ens liv?

Jag peppade mig själv under några dagar. Omväxlande gnolade jag på "vi ska klara av det, tralalalalala" och "Fame! we're gonna live forever!" för att intala mig mod. Jag växlade mellan att tänka näe, det går inte till kaxigt säga att klart det går!

Och nu är det gjort! Nu har jag lagt upp till min första moebiussjal. Så nu återstår det att se om det blir fel, eller om det blir lite halleluja moment av det här också så småningom.