tisdag 10 januari 2012

Blimey!

Herregud, det är ju inte klokt! Vi är bara en liten, liten bit in i januari och jag har redan gjort klart ett garnrelaterat projekt. Milda matilda, var ska detta sluta? Jag medger, det är liksom inget direkt mammutprojekt, men ett litet halleluja moment var det nog ändå att se dem färdiga, yllevantarna som är ämnade till en oss närstående tämligen nybliven hundpromenör.

Men sen ville man ju hugga tänderna i något nytt. Något spännande. Något där man kunde använda det fantastiska garnet från Debbie Bliss som man fått av dottern. Baby alpacka och mulberry silke - det är så lent att man nästan går i spinn. Först tar man då härvorna...


...och sen nystar man. Nystar och nystar och funderar på vad man ska göra?



Och med vad? Fast där är ju svaret enkelt! Det är nämligen så att jag av min pappa fick Knitpros rundstickor med utbytbara spetsar i julklapp. Alltså, kan man motstå den här färgglädjen? Inte jag i alla fall, jag grep av ett akut och oemotståndligt habegär när jag såg dem första gången. De finns i enfärgat också, men när det gäller färger är jag av den fasta övertygelsen att more is more - och more is merrier. Inget avskalat återhållsamt tjafs för min del!


Jamen titta! Blir man inte lite lycksalig bara av att se dem? Dessutom är de väldigt sköna att sticka med, kan jag tala om. Och jag grips av en girig känsla! Mina - bara mina! Nu vet jag hur Huliganen känner sig i närheten av en pipande ko...

 Men vad skulle jag då sticka? På den frågan var svaret enkelt på sitt sätt. Svårt på ett annat sätt. Jag har länge närt en liten önskan om att sticka en moebiussjal. Känt att en moebiussjal liksom skulle förgylla mitt liv på ett konstnärligt sätt med en liten akademisk twist. Men det verkade så komplicerat? Så obegripligt? Men så läste jag en beskrivning som gjorde att jag kände att man kanske ändå skulle? Vara lite wild and crazy och kasta sig ut det okända, i moebius-land? När det kan stå såna saker som  att "stickningen ska se ut som att det är något som är fel", visst blir man sugen då? Visst känner man att detta kan tillföra ytterligare en dimension i ens liv?

Jag peppade mig själv under några dagar. Omväxlande gnolade jag på "vi ska klara av det, tralalalalala" och "Fame! we're gonna live forever!" för att intala mig mod. Jag växlade mellan att tänka näe, det går inte till kaxigt säga att klart det går!

Och nu är det gjort! Nu har jag lagt upp till min första moebiussjal. Så nu återstår det att se om det blir fel, eller om det blir lite halleluja moment av det här också så småningom.


6 kommentarer :

  1. Jag håller med dig! Mer färg gör människan glad!!!
    Kära nån, det är väl inte svårt att fatta att du bevakar de stickorna lika mycket som Västgöten gör med sin ko!!!!
    Kram och lycka till!!!

    SvaraRadera
  2. Glömde ju att skriva och fråga om du inte skulle vilja ha en syster till?
    Det finns en frivillig här i så fall;-0)!!!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Och "kors i taket" här också. Trodde väl aldrig att jag skulle ta på mig stickade vantar, det har jag nog inte haft sedan jag var liten. Men oj vad de är sköna och så varma de håller mina händer! Och färgen sedan! Härligt! 1000 tack syrran!

    PS. Maja: hon har fullt upp med mig :-) ! Möjligtvis kan jag låna ut en liten stortå eller så....

    SvaraRadera
  4. Den där sjalen är nog för hög matematik för min lilla hjärna.

    SvaraRadera
  5. Maja; systrar kan man nog inte få för många av! I alla fall inte i vuxen ålder - som barn var vi nog inte alltid lika goda vänner som nu, syrran och jag. Tycker mig minnas att pappa gick ut på balkongen emellanåt för att pusta ut när stridens vågor gick för höga!

    Annika; ...eller hur? ;-)

    Fabraholic; det visade sig att det hade den för min också. Jag har nu börjat om för tredje gången. När jag repat upp och startat gång nr 2 kom jag sen på att det var rätt från början...

    SvaraRadera
  6. Di har så rätt så rätt... Kram Syrran

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.