Kära barn

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här på ett skonsamt sätt, så det är väl lika bra att jag liksom bara slänger det ur mig. Allt enligt principen att det är lika bra att kasta sig i på den djupa änden direkt i stället för att tassa i försiktigt, försiktigt medan det kalla vattnet stiger centimeter för centimeter och man håller in magen för allt vad man är värd. (Precis som om det skulle hjälpa mot kylan som äter sig in mot ens stackars skelett)

Nej, jag vill verkligen inte dra ut på pinan. Hur tufft det här än blir för er att läsa - för vi vet ju vem som kommer att få ta hand om eländet en vacker dag, eller hur? - så måste det ut. Det går inte att dölja. Man kan inte bara låtsas som om inget hänt och man kan inte heller förneka faktum.

25 kg böcker, det märks.

Ja, ni har gissat rätt, nu har han shoppat loss igen, maken. Andra köper böcker i lagom mängd, en-två-tre, kanske rentav fyra-fem åt gången. Böcker som ligger på läslistor, som recenseras i tidningarna, som skyltas i bokhandeln. Inte så maken. Han köper 25 kg böcker på ett bräde.

Sveriges Riksdag. En jubileumsskrift i 17 band från 1934. I halvfranska band.

Förstår ni nu varför jag älskar maken? Vem, om inte han, skulle liksom förbarma sig över ovanstående verk, ge dem ett hem, omhulda dem, älska dem och - mest otroligt av allt - läsa dem?

Maken hittade detta praktverk hos ett antikvariat på nätet och skyndade sig att maila iväg en förfrågan? Kunde det möjligen vara så att de fanns kvar? Efterfrågan måste ju vara så enorm, så risken att de var väck var stor, det förstod man ju. Antikvariatet trodde inte sina ögon. De har sedan mailbombat maken de senaste dygnen och i sin iver att sprida kulturen över landet (och måhända även i ivern att bli av med denna jubileumsskrift...) prutat med sig själv i rask takt så det till sist blir så att maken kommer att bli en lycklig ägare till en himla massa halfranska böcker till ett rimligt kilopris.

Lyckan är total. Trots ett vrenskande ben sprider maken harmoni, glädje och gamman omkring sig. Som ett barn på julafton väntar han nu på att böckerna ska anlända. Plats måste göras i bokhyllorna (och här har jag strängt påtalat att mina rosenböcker, mina hundböcker och mina trädgårdsböcker står där jag placerat dem - "ställd bok står!" säger jag strängt och värnar mina fjuttiga hyllmeter och påtalar att han ju kan omplacera några hyllmeter olympiaböcker, till exempel).

Jag förmodar att lyckan även härskar hos antikvariatet.

Men jag kan kanske lite skänka en medlidsam tanke åt barnen, som i en avlägsen framtid ska ta hand om makens alla efterlämnade skrifter.