Äntligen!

Hade man lust att utbrista när man vaknade imorse. Det var absolut inte för att idag är dagen när dottern vänder åter till kiltarnas förlovade land, tvärtom känns det lite i mammahjärtat. Det var heller inte för att gårdagen var den dag när granen berövades såväl röda som guldiga kulor och hivades ut utan pardon.

Nej det där äntligen berodde på att man kunde förutspå att det skulle bli en solig dag. En dag när det rentav inte regnade! Det känns märkligt, för det är nästan så att det växt ut simhud mellan tårna och regnstället blivit en andra hud - men idag kunde man minsann fnysa innerligt åt såväl regnbyxor som dito - jacka.

Lite kallt var det minsann också! Och vad gör man då? Jo då ikläder man sig så klart sin, numera omstickade, gröna mössa och tvingar med sig syrran och Zoya ut i naturen. Huliganen medtvingades också. Jag får dock säga att alla var rätt lättövertalade.

Det fanns otvetydiga spår efter det ihärdiga regnandet. Jag får nog säga att regnet gör sig lite bättre i såna här glittrande pölar än när det strilar nerför min nacke, till exempel.

Vill man inte beundra glittret och känna sig lite poetisk, ja då kan man ju alltid dricka lite. Huliganen är inte mycket till naturromantiker, så han förfriskade sig i stället.

 För en del år sedan var syrran hundrädd. Det kan man inte tro nu när man ser henne och Huliganen ha dragkamp om en leksak. Och då är det ju inte så att Huliganen morrar lite försynt och drar lite försiktigt...nej här pratar vi rediga MORRRR!!!  och ett ihärdigt slängande och hängande i leksaken.

Trots oöm behandling ser den rosa larven lycklig ut ändå. Han är väl kanske glad att han överlevde åter en sejour i Huligankäftarna?

Soligt var det som sagt - men också lite blåsigt. De av oss som har lockar fladdrade lite med dem.

Huliganen älskar att springa fritt. Han är en fri själ och fria själar ska inte sitta i snöre tycker han. Jag är böjd att hålla med, i alla fall när det passar att släppa honom på grönbete.

 Och när man är fri, ja då blir det lite blandade skutt i obestämda gångarter. Tjolahoppsansteg tror jag att de möjligen kan heta?

 Sen kom vi hem igen. Hem till ett tomt hus. Eller rättare sagt, maken var ju hemma. Men eftersom han har sitt onda ben blir det inte så mycket tjolahoppsanskutt över honom, tyvärr. Han slet sig från sina riksdagsprotokoll från 1700-talet och sa begåvat "ääähhh.... är ni redan hemma?" innan han med en belåten suck försvann in i sin egen värld igen.

Själv gick jag ut i köket och kokte rabarber- och vaniljmarmelad. Den blev god. Men inte kan man stå där med nykokt rabarbermarmelad och inte utnyttja detta faktum? För att inte tala om att det stod en burk clotted cream i kylskåpet, en som inhandlades i the English Shop när vi var och hälsade på syrran.

Ibland blir jag själv förtjust över hur  min hjärna arbetar. Den lade raskt ihop "clotted cream", "rabarber&vaniljmarmelad" och tanken på lite gott och varmt te efter rundan och det här är lösningen på ekvationen;

Scones! Kan man säga något annat än "mmmmmm...."?