söndag 12 februari 2012
Det har saknats något, känner jag
Så nu är det dags, nu när Huliganen och jag ränt runt mossen på vår vintriga morgonpromenad. Vad kan jag säga? Inte så mycket känner jag, utan det är lika bra att jag dänger till med Huliganen himself - och av en god sak kan man väl inte få för mycket? Va?
Huliganbloggen proudly presents: Den Flygande Vätten!
Man kan ju inte avsluta inlägget med en bild på rinnande vatten; så här kommer, som grädden på noset:
Det var ju för väl. Balansen är återställd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
Flying Dutchmen har man ju hört talas om, men flygande vettar är nya begrepp för mig.
SvaraRaderaDu....han är ju rätt snygg och graciös där han far fram som en tornado över det skånska vita landskapet <3
Visst är han - och det är ju tur att det är en i sällskapet som kan beskrivas så... graciös är inget som man kan beskylla matte för att vara!
SvaraRaderaInte visste jag att han kunde ta hoppsa-steg men det ser jag ju! ljuvliga bilder på en lycklig hund!!
SvaraRaderaGrädde på moset?? Jag tyckte mer att det såg ut som snö på nosen.
SvaraRaderaMen det är ju jag det...
Annika; det här är en MYCKET begåvad hund. I all synnerhet om han får säga det själv.
SvaraRaderaLarsson; hur läser du nu? grädde på Noset stod det ju! Om vi nu ska vara såna. Prosaiska och så där.
Jaa, hur läser jag? Egentligen??
SvaraRaderaJag lämnar frågan att bli besvarad i denna blogg. Kanske att Maken (eller Huliganen?) kan hitta svaret i någon, för länge sedan, både gömd och glömd kökkenmödding.
Larsson; du är förlåten! Jag tror egentligen ingen såg vad det stod.
SvaraRadera