För titta här vad jag fick igår när vi hade Ellenfamiljen på besök!
Så nu har jag, för första gången redan i februari, penséer på förstukvisten. Inga döa pelargoner. Inga unkna vissna hyacinter. Utan nya, varmgula, ljuvliga penséer! Ingen (läs: dottern) kan nu fnysa föraktfullt åt krukorna längre. Tvärtom känner jag att penséerna skänker glans och vårfröjd åt hela gatan.
Tror faktiskt jag ska gå och drömma lite till, om den där vårstädningen i trädgården. Skulle det råka vara så att jag drömmer om fel person som utövare så gör det alls inget, jag är inte så kinkig just på den punkten.
Just det, man är väl flexibel.
SvaraRaderaNämen titta, så söta de blev. Nu måste väl en kemisk dotter bli mera välvilligt inställd och med ett fryntligt leende (kan kemister frambringa sådana?) ställa sig och laga kulinariska hyllningar ur Jamie Oliver-boken åt sitt ömma moderskap?!
SvaraRaderaTänk att du besitter sådana färdigheter! Lite medial....hojta om det funkade med städningen också, där är jag spekulant. Ja inte på utförandet utan som "kund" ;)
SvaraRaderaBlommorna är riktigt ögongodis :D
Fabraholic; precis! Flexibel, det ska man ju vara, det är modernt det. (Än har det inte funkat, måste jag tyvärr säga...)
SvaraRaderaAnna-Karin; jag hoppas det. Än ser jag inte resultat, men det kanske tar någon dag?
Anki; jag lovar, funkar det så hojtar jag!
Åh, helt rätt gjort av den duktiga Ellenfamiljen!
SvaraRadera