Mitt i prick!

I januari skrev jag ett inlägg om mina fina KnitPro-stickor som jag fått av pappa i julklapp och om det ljuvliga Debbie Bliss-garnet som dottern så omtänktsamt förärat sin mamma (som säkerligen var värd både det ena och det andra vill jag i all blygsamhet påpeka). Jag skrev också om att det skulle nog bli en moebiusschal av det hela. 

Och i beskrivningen stod ju så kloka saker; det ska se fel ut. Dra inte upp.  Ja så stod det bland annat. Nu har jag ju alltid haft svårt för att låta mig begränsas av instruktioner och begränsningar så nog drog jag upp alltid. Blev schalen inte för liten, så blev den för stor. Och jag är ju så svensk av mig, så jag utropade Lagom är bäst! och drog upp och gjorde om. Till sist blev jag dock nöjd med omfånget och stickade på. Otroligt nöjd med att jag stickade en moebiusschal, jo för jag tycker det låter lite fräckt. Så i alla möjliga sammanhang, oavsett om det passade eller ej flikade jag in något om "och den där moebiusschalen jag stickar..." så folk började fly så fort jag närmade mig.

Emellanåt stack jag emellan med lite strumpstickning. Lite mormorsrutevirkning. Men moebiusen, den låg mig varmt om hjärtat. Ända tills... (här kan man med fördel tänka sig lite ödesdiger musik)

...en kväll när maken, dottern och jag bänkat oss för att koppla av efter dagens slit och släp. Dottern stickade på sin Kaffe Fassett-kudde och jag plockade fram min omhuldade schal. Men helt plötsligt for det maskor som vilda loppor! Flipp-flopp rasslade de upp sig och jag gapade bestört. 

Men sen såg jag:  mina fina stickor, kabeln hade lossnat från fästet!!! Alltså inte i skruvfästet, det hade jag väl kunnat förstå, men kabeln hade helt enkelt lossnat från sin skruvmojäng.

!!!! Temperaturen sjönk drastiskt. En melankoli och förtvivlan som i ett ryskt ödesdrama från den Sibiriska tundran bredde ut sig. Maken insåg att han behövde säga något tröstande och grubblade frenetiskt. Sen sa han

- oj då.

- så förargligt! la han till när han märkte att det där ojdå:et liksom inte riktigt hjälpte.

- min moebius!! kved jag och greps av domedagsstämning som höll i sig flera dygn. Men det var inget att göra. Det var till att repa upp hela konkarongen under avgrundsdjupa suckar.

 Så vad skulle man göra? Begår harakiri, det kändes väl ändå som lite väl drastiskt? Nej jag beslöt mig för att maila till Torgstenen där jag köpt stickorna. "Ska de' va' på det här viset?" undrade jag - ska man inte kunna lita på sina fina KnitPro? undrade jag vidare. Jo för jag gillar de här stickorna skarpt, inte nog med att de är färglada och roliga, de är väldigt sköna att sticka med också. Sen utbredde jag mig lite om min moebius också när jag ändå var på gång så att säga.

Och nu visar det sig att det finns människor som är generösa. Som är schyssta. Som är såna som förstår vidden av en garnkatastrof. Så inte nog med att jag fick en ny kabel (och en försäkran om att det var väldigt få reklamationer just på de här stickorna, så jag vågar nog använda dem i fortsättningen också).

Nej dessutom fick jag två härvor av det fantastiska, ljuvliga, underbara Manos Silk Blend också, i underbara färger!

Så nu kan maken andas ut; Huliganhemmet andas åter harmoni, gamman och glädje! Jag har ännu inte bestämt vad jag ska sticka med det här garnet (först ska jag nog lägga upp till den där moebiusen igen och sticka den), men sen ska det bli, bli, bli.... ja något kommer jag säkert att hitta på!

Tyvärr kan jag inte sticka just nu, det var nämligen något annat som stack igår. Nämligen en doktor som stack en cortisonspruta i armbågen på mig.
- Du har fått tennisarmbåge, upplyste han mig och och viftade med sprutan.
- Haha, det har jag inte alls det, för jag har aldrig i mitt liv spelat tennis sa jag, men lät mig besprutas ändå.

Alla som fått cortisonsprutor vet precis hur ont det gör ett tag efter, så just som jag satt i fåtöljen och tyckte oändligt synd om mig själv kom maken in med posten och slängde garnpaketet i knäet på mig.

Så nu  kan jag på empiriska grunder hävda att en få vacker garnpresent, det är ett fantastiskt botemedel mot cortisonmelkankoli. Tack Torgstenen!