Söndag

...och dagen tillbringas så här, under en filt, framför vinterstudion på tv och med en stickning på gång.

I ärlighetens namn blir det väl inte så mycket stickat, det sovs lite, det hostas lite, det kastas lite frolic runt i vardagsrummet (så att Huliganen får något att göra). Det är ungefär vad som orkas med och det känns ganska kontemplativt och batteriladdande.

Januari har varit en tuff månad. Ibland funderar jag på varför jag bloggar? En blogg speglar ju inte hela ens liv, och jag vill heller inte ha en navelskådande introvert litania över mitt liv och leverne, jag vill skriva om ögonblicksbilder ur mitt, vårt och hundens liv. (Och rosornas!). Det ska helst vara lite lättsamt, lite anekdotiskt, men också lite "ja just det, det var SÅ det var". För mig är bloggen en krydda i tillvaron och att det dessutom dyker upp kommentarer och hälsningar gör den ju ännu mer kryddig - typ basilika som är en favoritkrydda. Eller rosmarin? Timjan, kanske? Skitsamma, ni förstår principen. Bloggen är inte till för djupsinniga utlevelser, introverta betraktelser, utbrott över politik, mänsklighetens dårskaper eller något sånt.

Samtidigt speglar den ju ändå en del av mitt liv och livet just nu cirklar kring sjukhuset. Pappa har legat på sjukhuset sedan den 5 januari och min syster och jag tillbringar mycket av vår tid där i väntan på slutet. Senaste veckan har vi akut ringts in 3 gånger när krisen varit ett faktum. Livet krymps till de där stolarna bredvid pappa säng,  där vi lever i en bubbla där syrgas, vätskedrivande och morfin är de bärande ingredienserna. Där man kastas från totalt kaos till ett nästan normalt läge på några timmar. Där man är oändligt tacksam för att vi är två som hjälps åt. Där man håller i handen, tröstar, klappar på kinden och väntar. Där livet återgår till att handla om de basala sakerna; vara varm. Trygg. Ligga bekvämt på släta lakan. Kunna andas; in-ut-in-ut. Där vi emellanåt skrattat mycket. Pratat många minnen från när vi var små. Väntat. Lugnat. Stickat.

Idag är jag inte där. Idag är jag hemma och har feber och min syster är där själv. Jag skäms att erkänna det, men det känns faktiskt lite skönt att få en "ledig" dag så här emellanåt. För hur länge det ska vara, det vet vi inte. Vi tar en dag, ett andetag i taget.

Så nu sitter jag här och stickar strumpor! Jomen, helt plötsligt tänkte jag att äsch, vad sjutton, klart jag klarar det! En strumpa är redan klar, den har jag stickat uppe på avdelning 6. Den andra är på gång. Mina pappastrumpor.

P.S.

Det har ju inte enbart varit elände, ånej! Livet går vidare och det har varit en lycklig tilldragelse i syrrans familj. Mor och barn befinner sig väl och man har kunnat räkna in att alla delar finns på plats; tre svansar, 12 tassar och 6 små pluttenuttiga öron. Jag ser mycket fram emot att få hälsa på de här små filurerna så småningom!