Vilken helg!

På något sätt har jag hamnat i en annan tidsdimension - det var ju bara för någon timme sedan som det var fredag lunch och helgen började, så hur det nu kan vara söndag kväll, det övergår mitt förstånd. Men en rackarns bra helg har det varit, som gått i 190 knyck. Bra knyck, absolut!

Först har maken och jag planlagt och funderat och filosoferat. Konsulterat kokböcker. Rotat runt bland skåp. Letat på nätet. Lagt pannorna i djupa veck, och när det kändes som att pannorna inte kunde bli skrynkligare och när det började ryka lite ur synapserna, ja då skred vi till verket.

Vi handlade rosa plyschhäst. Blå smurf. Liten råtta (plast). Liten bok. Lammfilé. Saffran. Lax. Avokado. Prickiga ballonger. Livets nödtorft i ett nötskal. Lite av det ena och mycket av det andra, jo för vi skulle ha en liten gratulationsmiddag för dottern. Vi är nämligen av den fasta övertygelsen att om det finns något att fira, ja då ska man göra det och det rejält!

Så hela lördagen gick åt till ett intensivt matlagande och maken botaniserade i vinkällaren och hämtade upp den ena flaskan efter den andra.

Det blev så mycket vin och så många glas att vi, trots att vi bara var fem, fick dra ut matsalsbordet till fulla längden för att få plats med alla glas... och då serverades champagnen ändå nere i vardagsrummet.

Det är verkligen så himla roligt att ha barnen hemma igen! Inte minst eftersom sonen, som inte varit hemma på ett tag, presentade sin mamma med lite fint Rowan Tweed-garn i försenad födelsedagspresent, det är ordning och reda med den sonen!

Däremot vet jag inte riktigt hur mycket ordning och reda det är på honom när han fotograferar? Som bevis framlägger jag bild 1A, den han tog på sin mor för att hon också skulle vara med på bild. Jag undrar om det inte vore bättre om jag inte varit med på bild? Herregud, det är ju så att man kan skrämma hästar i sken. Kanske inte de rosa i plysch, de verkar rätt lugna av sig, men andra?

Övriga deltagare verkade dock inte så lättskrämda av sig, utan vi hade det rätt trevligt där i vardagsrummet; den ickefotografiske sonen, dottern och hennes pojkvän och maken och jag. Och Huliganen, en viktig deltagare som dock inte fick någon champagne, någon måtta får det vara. (Däremot fick han både lax och lamm, men det är ju en annan femma).

Tja, och sen ägnade vi ca 5 timmar åt att äta upp all maten och dricka upp allt vinet, men tro nu inte att dottern fick sitta och smörja kråset alldeles utan motprestation. Nänä. Hon fick stå ut med att vi höll tal och drog upp alla pinsamma barndomsminnen (et var där plyschhästen etc kom in i bilden), dessutom fick hon bevisa att hon har doktorskompetens genom att bygga molekyler och svara på frågor och sno ihop såna där kluriga trämanicker som ska sätta hjärnan på prov. Och tänk, hon fixade det, trots att vi då klämt i oss flaska nr 4. Eller var det tack vare?

Hur som helst, en väldigt trevlig kväll blev det, och hunden blev också i gasen och försökte käka upp en molekyl och då blev det liksom lite suddigt på bilden... men tro mig, det som syns är en västgötaspets som försöker äta ut en metanolmolekyl. Eller om det var metyl? Jaja, den överlevde i alla fall.

Tja och sen ramlade vi i säng. Och halv sju ramlade jag ur den igen och traskade upp och handdiskade 30 glas. Alla sov. Utom jag, då, för jag diskade ju. Och Huliganen. Han diskade inte, det kan man inte påstå. När jag var klar vaknade maken och kikade försiktigt ut för att se om kusten var klar.

- Oj, är du redan färdig med disken? sa han med falsk förvåning. - Så synd, annars kunde jag hjälpt till.

Ja det var ju rasande synd, kan jag tycka. Fast han är så gullig, så jag låter honom komma undan med det. Sen ramlade den ena efter den andra ner för trappan och sen blev det brunch och sen körde de hem och jag och syrran och Zoya och Hampus rände runt Nöbbelövs mosse och sen hoppade vi i den blommiga finklänningen och åkte till Malmö Opera och såg Evita och sen blev det hundpromenad och sen blev det bloggande och sen gjorde maken te... och nu sitter jag här och är väldigt nöjd med min helg. Fast den var kort.

Sent omsider...

...vill jag tacka Maja för den fina utmärkelsen jag fick! Jag skriver min blogg för att jag tycker det är roligt med ord, tycker det är kul att uttrycka mig, för att skapa någon form av virtuell dagbok, för att dokumentera Huliganens liv och leverne.  Men samtidigt så är det ju otroligt roligt när man hör att andra uppskattar ens utgjutelser - så tack igen, Maja!

Nu är det ju inte bara så att man bara kan sitta på sin rumpa och håva in utmärkelser samtidigt som man käkar praliner och kliar hunden bakom örat, ånej, vissa regler finns det allt!

Reglerna för utmärkelsen är:

1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den

2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar

3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg

Jag läser en del bloggar, vissa regelbundet, andra orgelbundet och alla i mån av tid. Jag tycker att det är lite av en ynnest att få hälsa på hos någon annan, få en liten blick av andras liv och leverne.

Fem favoritbloggar? Hmm....

Självklart gillar jag Mullebloggen, det går liksom inte att göra något annat. Jag känner mig befryndad med Mulle, trots att han har fyra ben och är vit och jag bara har två - en skön grabb, helt enkelt! Och hans matte har en fabulös förmåga att lägga sina ord. Ja jag säger bara att om alla vore som Mulle, då vore världen en bättre plats!

Sen så tycker jag mycket om Sues blogg - hon är en fantastisk fotograf, en underbar vän och skriver en väldigt engelsk blogg. Och engelskt, det är bra, det! Nu kan man tro att hon inte kan läsa vad jag skrivit, men jag tror att denna eminenta kvinna kör google translate så det går nog bra - right, Sue?

Och sen så har vi ju Karlsson! En charmerande man i lagom format, med en matte som tar jättefina bilder, och som är mycket mer strukturerad och ambitiös i sin träning än vad jag är... men det är ju intressant att läsa om, även om man själv numera inte direkt nöter ut appellplanen.

Dessutom har vi ju syrran - Huliganens älskade moster och Zoyas matte - det är syrran som håller koll på mig. Syr mina gardiner. Promenerar med min hund när jobbet tränger sig på för mycket, som hänger med ut på hundutflykter och intresserar sig för mina garnrelaterade äventyr.

Nu är det dags för kvällskaffe så nu blir det slut för idag. Okej, jag inser att jag bara hunnit räkna upp fyra, och jag kan faktiskt räkna till fem (om jag får tänka lite), men nu är det så att till kvällskaffet vankas det en shortbread, och är det något jag är väldigt svag för så är det just shortbread. Nu har jag ju en dotter som nyligen kom hem från Skottland och som känner sin mors svagheter, alltså hade hon med sig ett paket med dessa fenomenala småkakor. Och de ligger där ute i köket och ropar på mig, det gör de. Går icke att motstå.

So I'll love you and leave you - mot shortbreaden (eller kortbröden som man också kan säga).

Lördagskväll

Friden sänker sig över huset. Vi har varit ute i det regniga höstvädret så det räcker och blir över för idag, nu blir det bara en kvällsrunda senare.

I ugnen väntar lammsteken. På diskbänken står vinet på luftning. Tvätten är tvättad. Hunden är nöjd. Maken pillar med något historiskt mojs och jag sitter här och känner att det varit en bra dag, trots regn.

Enda smolket är väl möjligen att jag i ett överilat ögonblick så här offentligt via bloggen utlovade att hallen på ovanvåningen ska vara färdigröjd tills nästa helg - hur jag nu kunde vara så dum? Men ena sidan är klar. Jag tittar på den och blundar ihärdigt för hur bokhyllorna på andra sidan ser ut. Och inte är det bara mina böcker vill jag tala om, ånej, de illsluga barnen har belamrat hyllorna med massor av böcker och jox. Det väntar dem en liten glad överraskning när de kommer hem nästa helg...

Maken och jag, vi är medlemmar i föreningen Gamla Lund. Vi tycker det är bra, dels för att vi ju är lundabor, dels för att vi är (tämligen) gamla. Voila! En förening för oss, således. Dessutom är det trevligt att de flesta är ännu äldre än vi, och då blir vi ju per definition raskt mycket yngre.

Idag var det en liten utflykt med Gamla Lund. Det är alltid spännande tillställningar, ska man komma hem med lika många gamla lundensare som man gav sig iväg med? Ska man ha full koll på kartan? Det kan vara lite si och så med den saken.

Idag var det dock ganska lugnt. Idag var det vandring i en av stadens koloniområden, ett av de äldsta. Jag gillar kolonier! När vi har sålt huset ska jag nog ha mig en sån tänker jag mig. Där ska jag odla morötter och purjolök och ha hur många blommor som helst i alla möjliga kulörer. Troligen ska jag traska runt i gummistövlar med huckle på huvudet. Sen ska jag dricka te ur blommiga koppar och njuta av livet.





















Men tills dess nöjer jag mig med att få följa med och strosa runt.

Och såvitt jag vet kom alla gamla lundensare med hela rundan runt, så det måste nog anses vara en lyckad utflykt?

Nu kallar lammsteken - så nu får det vara färdigbloggat för ikväll.

Ett inlägg som kräver utropstecken!!!

Alltid är sonen eller dottern gör något bra brukar jag raskt och självbelåtet påtala att "det är mina gener, det där!". Jag har ett väldigt rationellt tänkande och lyckas alltså på något sätt få till det så att till exempel sonens excellenta golfspel är mina gener, helt utan hänsyn taget till det egna harvandet runt banorna.

Likaså roffar jag åt mig äran för goda betyg, akademiska prestationer, matlagningsprestationer, motionsloppslöpande - ja säg det område som jag inte annekterar på något sätt.

Fram tills nu, vill säga.

Jag tror nämligen att dottern ska vara oändligt tacksam att hon inte fått några av mina kemistiska gener, ja jag vill nog sträcka mig till att kalla dem för anti-gener.

Så därför är det med en okarakteristisk blygsamhet och sanningsenlighet som jag idag vill påtala att det faktum att hon idag med bravur har disputerat vid Glasgow University och numera är en alldeles tvättäkta Ph.D. i kemi, det är helt och hållets hennes egna förtjänst!

Maken och jag, vi är faktiskt alldeles makalöst stolta!! Och vi vill ju såklart säga

GRATTIS, hörredu, det gjorde du bra!!!

Det kommer nog att firas lite i Huliganhemmet ikväll. Det kan hända att vi korkar upp lite vin, i alla fall när tummarna börjar vakna till livs igen efter att ha hållits ihärdigt under de timmar dottern hållit en oxfordprofessor stången. Jo för det är nämligen så fisigt anordnat att disputationer inte är offentliga i Skottland. Så här sitter vi, medan vi hoppas och tror att dottern med sambo och vänner är ute på en rejäl pubrunda ikväll. Cheers!! vill vi säga. Rumla nu om ordentligt, det är du innerligt värd! (fast den där friterade pizzan som vi förstått att utrumlade skottar stärker sig med på morgonkulan, den kanske du kan låta bli?)

Vem kunde väl tro att av denna lilla dam...

...skulle det bli en doktor i kemi?

Så nu förstår ni varför det krävdes ett gäng utropstecken här. Och till dottern vill jag bara säga grattis igen, du är helt enkelt bäst - och det alldeles på egen hand utan din mors inblandning.

Vid mina sinnens fulla bruk?

Ja man kan undra. Här har man slitit som liten galärslav med all den där köks- och matsalsrensningen som jag tröttat ut en tålmodig omvärld med. Så blir vi äntligen klara. Maken har kört det sista lasset till tippen/insamlingen och äntligen ska man få ha en alldeles lugn kväll.

Inget som ska torkas. Inget som ska sorteras. Det är bara maken, Huliganen, Zlatan och jag. (Ja Zlatan är på TV:n, ni ska inte tro att vi har så celebert besök). Zlatan spelar fotboll. Maken tittar på. Huliganen sover under min stol och jag stickar - ja alltså inte nu, för nu bloggar jag faktiskt och så god simultankapacitet har jag inte att jag kan skriva och sticka på en och samma gång.

Men innan jag började sticka/blogga/whatever - vad gjorde jag då? Jo, jag ilade upp på ovanvåningen. Där finns, förutom två rum som varit barnens, en hall. En hall med inbyggt skrivbord med utsikt över trädgården genom takfönstret, en bekväm stol, lite bokhyllor och en jädra massa hopsamlad.... ja jag tror att ordet skit är det som är mest ackurat om än ej så elegant.

Och nu har jag då börjat röja i denna djungel. Tanken är att det ska bli en samlingsplats för mina garner, akvarellfärger och eventuellt tankearbete - men man kan inte tänka stora tankar eller sticka eleganta saker i en salig röra så då måste det röjas. Jag har bara börjat. Men eftersom dottern och hennes sambo kommer på middag nästa helg och ska sova över måste jag vara klar då.

Just nu är jag inte klar. Långt ifrån. Man kan rentav säga att det ser värre ut än innan. Men som sagt, nästa lördag ska det vara klart.

Och därför vacklar jag nu mellan att tycka att jag varit oerhört smart som försatt mig i denna sits eller att tycka att jag är en nöt som inte kunnat nöja mig med Zlatan. Och maken och Huliganen såklart.

Nyttan med att städa i köksskåp

Ja förutom att det blir rent och sorterat, dårå - jo det är att man hittar saker! Både sånt som man tänker att "herreminje, varför slängde jag inte ut den här fula grunkan direkt?" men också sånt som man glömt att man hade.

Själv hittade jag almanacka från 2003 bland kokböckerna. Vad den gjorde där, det vete sjutton - den hade inte så mycket med bräsera, griljera, bryna eller sautera att göra direkt. Återigen ett av livets små mysterier - eller, som maken förmodligen tänker, återigen ett exempel på hur irrationellt Huliganmattens hjärna fungerar.

En almanacka, det är väl inget att hetsa upp sig för, tänker man kanske. I synnerhet inte en från 2003, och jag måste erkänna att jag själv höjde ett förvånat ögonbryn när jag fick syn på den.

Men sen slog jag upp den, och vad läste jag väl då?

Fredagen den 21 februari
"Vi hämtade hem Hampus på kvällen. Bilresan gick bra, men han mådde nog lite illa och saglade en del på slutet. Osäker först, men tittade sig sedan omkring. Fick lite mat och somnade gott i sin säng i vardagsrummet. Var vaken 1 gång på natten. Overkligt - nu är vi hundägare!"

Lördag den 22 februari
"...Han verkar rätt självständig och ganska kaxig - men söt och intelligent. På natten var det party - stön!"

Söndag 2 mars
"Besök i stallet. Första snytingen av stallkatten Anton som rev Hampus i örat".

Onsdag 5 mars
"..Det är en smart vovve. Han lärde sig att forcera stängslet ner i vardagsrummet så nu fick vi spika fast det!"

Fredag 7 mars
"Idag var Hampus med mig på jobbet. Han började med att kräkas på golvet, sedan avslutade han med att kissa inne i konferensrummet."

Onsdag 12 mars
"Var med på jobbet, det gick bra även om han bajsade under mitt skrivbord och åt upp en halv penna. Ganska skällig på kvällen, hur får man bort det?" (Ja det kan man fortfarande undra...)

Söndag 20 april
"Släktmiddag. Hampus blev nästan överväldigad av så mycket folk men skötte sig fint och nafsades bara lite (främst svärmor)"

Onsdag 30 april
"Hampus var bjuden på Valborgsfest och tyckte det var roligt. Visserligen jagade han katten Måns en gång och kissade tre gånger på hallmattan, men för övrigt skötte han sig utmärkt."

Måndag 26 maj
"Valpkurs igen. Att gå fint och dressyrlyda är inte lätt. Hampus blev dessutom arg på dobermannen Boris och ville ge honom på moppe" 

Herregud. Det känns som igår, och takterna tycks ju sitta i. Även om han numera vare sig käkar pennor och eller pinkar i konferensrummet när han är på jobbet, utan främst koncentrerar sig på att sno åt sig så mycket ost som möjligt på fikarasterna.

Jag kommer ihåg den där lille pirajan som satt som en blodigel på anklarna på en, som for runt som en speedad katapultlarv, som aldrig hade tid att gå fint, som hade synpunkter på det ena, för att inte säga det andra och det tredje också, som trots sin relativa litenhet tog så mycket plats och liksom var överallt hela tiden. Han har gett mig gråa hår. Han har lärt mig att ha ögon i nacken. Att hela tiden försöka ligga ett steg före. Och han har fått mig att skratta! Varje dag, alltid. Han har mig fast lindad om sin tass och jag blir fjolligt varm om hjärtat och mjuk i knäna av kärlek när jag ser honom.

Det var ju en ryslig tur att just han kom till oss, då i februari 2003.

Men jag undrar fortfarande hur jag tänkte när almanackan hamnade där bredvid Bonniers Stora Kokbok?

Nyttigt för själen

Imorse vaknade jag med en obestämd känsla av att vara iakttagen. Ja mer än så, nästan utstirrad faktiskt. Jag kastade ett getöga mot maken, som slumrade sött och innerligt ihärdigt. Sen såg jag Huliganen, upphovet och källan till de penetrerande ögonkasten.

- Jaså du är äntligen vaken? sa han sen ampert.
- Nu tycker jag det är nog med det där med städande av köksskåp, fortsatte han vidare.
- Skåp och skåp och städande och röjande - kan det vara bra för själen?! frågade han retoriskt därefter.

När jag tänkt efter en stund insåg jag att den lille kortbeningen ju hade rätt - nog måste det finnas mer i livet än att röja och städa och putsa?

- Vad tycker du vi ska göra då? frågade jag hushållets lille diktator.
- Vi ska vidga våra vyer matte! Vi ska utforska nya nejder! Tränga oss fram genom obanad mark!

Jag funderade lite. Sen tog jag med Huliganen till Skrylle, vårt lokala friluftsområde. Kanske inte så mycket obanad mark, men close enough. Om man inte är så himlans petig alltså. Vilt är det i alla fall, det kryllar av vildsvin där. Alltså brukar jag sjunga lite för mig själv när jag vandrar fram, enligt mottot att det är bättre att jag skrämmer vildsvinen än att de skrämmer mig. Idag blev det lite ur Jesus Christ Superstar, men det kan faktiskt vara både det ena och det andra - lika avskräckande räknar jag dock med.

Vi vandrade alltså fram längs obanad stig. Typ.

Det var höst, det kändes tydligt. Hade man varit kunnig i sånt, mossor och lavar alltså, hade man säkert sett att detta var en typisk höstlav. Eller dito -mossa. Mossiensis höstiensis tror jag säkert den heter.

Flytt... flytt... flyttfåglarna/ankorna/gässen/ejdrarna/pippifåglarna flög söderöver. Mot paraplydrinkar och solstolar och sololja.

Huliganen och jag, friluftstyper som vi är, vi besteg berg!

Höga berg, varifrån vi spejade ut över nejden med penetrerande blick.

Sen balanserade med dödsförakt vi på höga spänger över vilt forsande floder.

Oförskräckt hoppade vi över höga hinder i vår väg. Inget skulle stå i vår väg, framåt skulle vi, mot nya mål!

Rätt vad det var kände jag att det var dag förs för lite fototajm. Här skulle förevigas för omvärlden hur vi trotsade elementens raseri, hur vi kämpade mot vildmarkens faror!

- Titta hit och säg omelett! sa jag till Huliganen.

- Var'e hitåt?

- Eller ditåt?

- Men kolla, ett grässtrå!

Rätt vad det var försvann han en sväng. Det var moder Natur som kallade.

Men så, i ett lycksaligt ögonblick tittade han åt rätt håll! Världens bäste Huligan ute i den villande ödemarken (nåja).

Livsandarna

piggade på sig betydligt av det här igår.

Även golvet inspekterades och gavs ett ok; inte halt, inte glatt och behagligt varmt mot en liten vättemage.

Ännu inte Rigor Mortis

... men nästan, känns det som. Både bloggen och jag har känts mer eller mindre halvdöda den här veckan. Men det har varit just one of those weeks, och då syftar jag inte bara på det där att framleva sina dagar utan köksgolv och såna petitesser, nä det har varit slit och släp så att man liksom inte orkat med vare sig själv eller bloggen. Maken och Huliganen orkar man dock med, fattas bara annat.

Under veckan har det dock planerats för en helg i Bath framåt våren, och tänk, då ska Ellenmamman, syrran och jag besöka Sue, och tänk ännu mer, då ska vi bo på husbåt! Inne i Bath, alltså det är ju så fräckt att man nästan inte tror att man ska få vara med om det!!!  (Ja här krävs det utropstecken, det här är inte ett tillfälle att snåla in på dem). Sånt kan ju pigga upp vem som helst, mig själv till exempel.

Och ikväll är det ju fredag! Köksgolvet är på plats. Kylskåpet tronar sin plats. Diskmaskinen hukar under diskbänken. Ikväll blir det melon med parmaskinka. Lax med kräftstjärtar och dragon. Jag hyser fullt förtroende för att maken ska ila ner i vinkällaren och skramla fram någon gammal flaska som vi kan njuta av.

Ja livet, det är åter värt att leva!

PS: när vi nu piffat till köket lite tyckte vi det kunde vara på sin plats att städa och rensa ur i köksskåpen. Det är ju märkligt vad man hittar där, i alla fall om man, som jag, har svart bälte i konsten att trycka in saker-som-man-absolut-inte-vet-vad-man-ska-göra-med i skåp. Bland annat dök det upp en markeringsknapp för golfen bland ljusen. En liten liten korg fylld med saker som jag inte har en aning om vad de är bakom ölglasen (hur har den hamnat där, utropade maken förbluffat och tittade sen roat på mig), en liten, mycket intorkad Ahlgrens bil (vit) och ett gäng mycket gamla fådda julkort. Och detta var bara i ett skåp. Vi har några kvar. Man bävar lite.

Den bistra sanningen

Emellanåt publicerar jag ju en eller annan bild här i bloggen. Det kan hända att det förekommer en eller annan hund. En eller annan ros. Ett eller annat glas vin, lite mat, kustmotiv - vackra, tillgängliga, förtjusande motiv. I synnerhet västgötaspetsbilderna, låter Huliganen hälsa.

Men den bistra sanningen är ju att så ser det inte alls ut hos oss. Inte nu i alla fall. Det är diskmaskiner i vardagsrummet. Kylskåp i matsalen. Prylar och högar och damm överallt. Skruvar. Muttrar. Mera damm. Diskar gör vi i badrummet.

 Nämnde jag dammet? Och högarna? Man kan inte direkt kalla det en trivsam röra eller en eklektisk inredningsstil, en sån som man kan se i fina inredningsmagasin. Snarare något som skulle fått socialtjänsten att rycka ut. Inte hade jag hoppat högt av fröjd över att få oväntat besök just nu.

 Men det blir nog bättre. Tror jag. Snickaren jobbar på och maken står i detta nu uppflugen på en stege i köket och målar. Vi får nog golv vad det lider. Det tror vi på. Det måste vi tro på för annars blir jag galen. Och en galen Huliganmatte är inte det mest trivsamma världen kan skåda.

Tapeten är dock på plats som kan skymtas på nedanstående bild. Vi var helt eniga, maken och jag.

- Milt grön ska den vara, sa vi enhälligt och nickade belåtet mot varandra.
- Kanske randig? funderade vi sedan vidare och nickade minst lika enhälligt och belåtet mot varandra, nöjda med att motparten visade samma goda smak som man själv.

Tja... det blidde visst inte så. Vi råkade visst hamna i en pärm med engelska kökstapeter... och vi är ju lite anglofila av oss, maken och jag, så det blev visst en milt gul. Med citroner på. Den kändes välbekant och bra - och inte förrän idag när jag öppnade bloggen för att skriva insåg jag varför den känns så bekant. Hm. Jag måtte nog gilla citroner?

Snickaren som hjälper oss är en hyvens karl. En sån som gillar Huliganer. En kväll när jag cyklat hem från jobbet med Huliganen på släp, bokstavligt talat, skulle jag vidare ett ärende. Maken var ute i sina ärenden och jag frågade försiktigt om det gick bra att lämna Huliganen hos snickaren?

- Absolut! svarade denne praktkarl.
- Han är ju så lugn, sa han sen.

!!! Det är nog första gången något kallat Huliganen för "lugn" och jag studsade till. Men sen tittade jag på den lille marodören och insåg att jo, nu så här 10 år senare så har den galopperande pirajan utvecklats till en ganska lugn vovve. Lite filosofisk, så där. En hund av värld. En med erfarenhet, skrynkelöra och med god koll på tillvaron.

Fast om twittisen kommer fram och det är dags för lite dragkamp - ja då kommer de gamla takterna fram!