Sent omsider...

...vill jag tacka Maja för den fina utmärkelsen jag fick! Jag skriver min blogg för att jag tycker det är roligt med ord, tycker det är kul att uttrycka mig, för att skapa någon form av virtuell dagbok, för att dokumentera Huliganens liv och leverne.  Men samtidigt så är det ju otroligt roligt när man hör att andra uppskattar ens utgjutelser - så tack igen, Maja!

Nu är det ju inte bara så att man bara kan sitta på sin rumpa och håva in utmärkelser samtidigt som man käkar praliner och kliar hunden bakom örat, ånej, vissa regler finns det allt!

Reglerna för utmärkelsen är:

1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den

2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar

3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg

Jag läser en del bloggar, vissa regelbundet, andra orgelbundet och alla i mån av tid. Jag tycker att det är lite av en ynnest att få hälsa på hos någon annan, få en liten blick av andras liv och leverne.

Fem favoritbloggar? Hmm....

Självklart gillar jag Mullebloggen, det går liksom inte att göra något annat. Jag känner mig befryndad med Mulle, trots att han har fyra ben och är vit och jag bara har två - en skön grabb, helt enkelt! Och hans matte har en fabulös förmåga att lägga sina ord. Ja jag säger bara att om alla vore som Mulle, då vore världen en bättre plats!

Sen så tycker jag mycket om Sues blogg - hon är en fantastisk fotograf, en underbar vän och skriver en väldigt engelsk blogg. Och engelskt, det är bra, det! Nu kan man tro att hon inte kan läsa vad jag skrivit, men jag tror att denna eminenta kvinna kör google translate så det går nog bra - right, Sue?

Och sen så har vi ju Karlsson! En charmerande man i lagom format, med en matte som tar jättefina bilder, och som är mycket mer strukturerad och ambitiös i sin träning än vad jag är... men det är ju intressant att läsa om, även om man själv numera inte direkt nöter ut appellplanen.

Dessutom har vi ju syrran - Huliganens älskade moster och Zoyas matte - det är syrran som håller koll på mig. Syr mina gardiner. Promenerar med min hund när jobbet tränger sig på för mycket, som hänger med ut på hundutflykter och intresserar sig för mina garnrelaterade äventyr.

Nu är det dags för kvällskaffe så nu blir det slut för idag. Okej, jag inser att jag bara hunnit räkna upp fyra, och jag kan faktiskt räkna till fem (om jag får tänka lite), men nu är det så att till kvällskaffet vankas det en shortbread, och är det något jag är väldigt svag för så är det just shortbread. Nu har jag ju en dotter som nyligen kom hem från Skottland och som känner sin mors svagheter, alltså hade hon med sig ett paket med dessa fenomenala småkakor. Och de ligger där ute i köket och ropar på mig, det gör de. Går icke att motstå.

So I'll love you and leave you - mot shortbreaden (eller kortbröden som man också kan säga).