Vid mina sinnens fulla bruk?

Ja man kan undra. Här har man slitit som liten galärslav med all den där köks- och matsalsrensningen som jag tröttat ut en tålmodig omvärld med. Så blir vi äntligen klara. Maken har kört det sista lasset till tippen/insamlingen och äntligen ska man få ha en alldeles lugn kväll.

Inget som ska torkas. Inget som ska sorteras. Det är bara maken, Huliganen, Zlatan och jag. (Ja Zlatan är på TV:n, ni ska inte tro att vi har så celebert besök). Zlatan spelar fotboll. Maken tittar på. Huliganen sover under min stol och jag stickar - ja alltså inte nu, för nu bloggar jag faktiskt och så god simultankapacitet har jag inte att jag kan skriva och sticka på en och samma gång.

Men innan jag började sticka/blogga/whatever - vad gjorde jag då? Jo, jag ilade upp på ovanvåningen. Där finns, förutom två rum som varit barnens, en hall. En hall med inbyggt skrivbord med utsikt över trädgården genom takfönstret, en bekväm stol, lite bokhyllor och en jädra massa hopsamlad.... ja jag tror att ordet skit är det som är mest ackurat om än ej så elegant.

Och nu har jag då börjat röja i denna djungel. Tanken är att det ska bli en samlingsplats för mina garner, akvarellfärger och eventuellt tankearbete - men man kan inte tänka stora tankar eller sticka eleganta saker i en salig röra så då måste det röjas. Jag har bara börjat. Men eftersom dottern och hennes sambo kommer på middag nästa helg och ska sova över måste jag vara klar då.

Just nu är jag inte klar. Långt ifrån. Man kan rentav säga att det ser värre ut än innan. Men som sagt, nästa lördag ska det vara klart.

Och därför vacklar jag nu mellan att tycka att jag varit oerhört smart som försatt mig i denna sits eller att tycka att jag är en nöt som inte kunnat nöja mig med Zlatan. Och maken och Huliganen såklart.