Det är ju inte höst

Än. Men rätt vad det är viner höstvindarna runt kinderna på en och då kan man behöva värma sig med lite merinoull. Så då är det ju en rackarns tur att jag fått stickat klart min gråa dominoschal. Ja, jag har ju faktiskt fått stickat den klart TVÅ gånger eftersom jag fick dra upp hela rasket

Denna lilla malör tog jag ju med okarakteristiskt lugn, förmodligen beroende på att jag hamnat i semestermode och vägrade att låta småsaker hetsa upp mig. Maken stirrade förbluffat på mig och sa försiktigt - men tänker du inte bli arg?

- Jag blir väl aldrig arg för såna små världsliga saker, sa jag osannfärdigt då och log blitt.

Alltså är schalen stickad både i Danmark (version 1) och sedermera i Göteborg (version 2), ja för att inte tala om att den följt med till vikingaläger både i Tyskland och hemmavid.

Vad ska man säga? Jag är nöjd. Det är en sån där liten sak som man trasslar runt halsen med själva spetsen framåt.

Men än så länge får den vänta i garderoben. Än så länge behöver man inte svepa in sig, som tur är. Så det var enbart av illustrativa skäl som jag svepte den om halsen tidigare idag för att kunna lägga ut en bild här. Detta trots att det är rejält varmt på ovanvåningen hos oss, men vad gör man inte för att kunna ha bilder i bloggen?

En flicka kan väl ändå inte få för många schalar? Jag tror inte det i alla fall, så därför har jag redan börjat på en till. En virkad en, den här gången. Det är tunt garn och det lär ta tid. Jag är ju dock så tålmodig nuförtiden, så det tar jag med jämnmod. Eller också får jag fnatt och drar upp den. Ikväll hade jag virkningen i alla fall med mig när jag och Ellenmamman var hos syrran och drack te och åt scones. Där upptäckte vi att jag virkat fel ett antal varv tillbaka, men vi enades om att det spelade nog ingen roll. Eller rättare sagt, när jag spände ögonen i dem och frågade om det syntes mycket, skyndade både Ellenmamman och syrran sig att säga att det gjorde då rakt inget alls. Trevliga flickor, det där.

Sen har jag ju fler ofärdiga projekt på gång, men ett projekt i taget. Eller möjligen två. Eller kanske tre.

Blått som blått?

Jag vet att jag förut skrivit att maken är en färgglad person, en som gillar färg på kläderna! Färg. I singular alltså, helst. Och inte vilken färg som helst, blått ska det vara. Andra kan traska runt i grönt och gredelint och orange, maken bara skakar vänligt på huvudet åt såna villfarelser och myser i sin blåa prakt.

I veckan var vi och handlade nya byxor till maken. Mycket riktigt, ett par blåa blev det. Sen blev han i och för sig spritt språngandes galen och inhandlade sig ett par mullvadsfärgade också. Jodå, maken tar man inte där man sätter honom, så att säga. Färgsprakande som aldrig förr klev vi ut i solskenet igen.

Då ville maken gå och titta på glasögonbågar. För det mesta använder han kontaktlinser, men ibland behövs ju ändå ett par brillor.

Vi klev in hos optikern. En ung man tog hand om maken på bästa sätt och kom löpandes med ett antal bågar för provning. I synnerhet ett par tyckte jag var mycket snygga. Fin form. Vacker färg. Gråblå. De satt som en smäck och maken såg synnerligen distingerad ut.

Men sen såg jag att han såg lite bekymrad ut. Fundersam sisådär. En liten tveksam rynka dök upp i pannan och jag frågade vad som tryckte honom? Var problemet låg?

- Färgen, kved maken då. De är ju inte bruna. De är BLÅ!! sa han och såg ut som att det var det mest anarkistiska man kunde tänka sig. Blåa glasögonbågar, vart är världen på väg?! Typ.

- Men du gillar ju blått? sa jag och förstod ingenting. Det var ju inte direkt så att expediten kommit ångandes med ett par ceriserosa eller ett par hellilagröna.

- Inte på glasögonbågar, svarade make och såg ut som att det begriper väl vem som helst att blått, det är en färg för kläder.

Och glasögonbågar ska uppenbarligen vara bruna. Själv har jag ett par bågar som är såväl lite blå som lila som gröna, så jag har nog missförstått det där. Å andra sidan är jag ju också en sån som helt hämningslöst klär mig i alla färger. Utom möjligen blått.

Kultur?

De sista skälvande timmarna av semestern. Vädret är varmt och lite kvalmigt och man vill utnyttja ledigheten innan det är dags att tackla excel, siffror, bokstäver och att sprätta papper omkring sig som en administrativ geysir.

- Vi får göra en utflykt! sa jag till maken.
- En intellektuellt stimulerande, lärorik och minnesvärd utflykt fortsatte jag sedan entusiastiskt.

Men tja, det var ju varmt som sagt. Soligt, typ. Och då räckte orken till att cykla ner till den lilla museibutiken som några timmar varje helg hålls öppen av vänliga och entusiastiska damer i sin bästa ålder som arbetar på frivillig basis.

Där satt vi ute på den lilla bakgården och drack kaffe och åt hembakt vinbärspaj till ett löjligt lågt pris (närmare bestämt 30 kr, vilket väl är knappt hälften av vad man fått betala på en av de mer globala kaffekejdorna), alltmedan museitvätten (rejäla underbyxor och präktiga korsetter) lite dekorativt hängde på tvättlinan.

Och det var nog faktiskt precis lagom med intellektuell och kulturell stimulans.

Jag passerade torget

... och torghandeln var igång. Det var inte meningen. Men vem kan motstå?

Jag älskar körsbär.

När solen inte skiner

Jag är inne på upploppet av min semester nu, och jag får ju säga att som semester betraktat har den här varit alldeles utmärkt; vi har rest runt lite och tittat på mycket, vi har ätit (för) mycket god mat, vi har umgåtts med vänner och solen har skinit generöst på oss i stort sett hela tiden. Varmt har det varit, och egentligen gillar jag inte värme alltför mycket, men med den oerhört långa och oerhört kalla vintern i färskt minne beslöt jag mig för att (nästan) inte klaga över värmen.

Idag vaknade jag dock upp till mulet - det kändes ovant men ändå inte oangenämt. Vad ska man göra en mulen dag kanske man undrar, men inte jag! Nix, planen var redan lagd. Jag kastade mig på min turkosa cykel och ångade iväg till stationen där jag placerade mig på ett tåg. Sedan möttes jag av en god vän och vi tog bussen ner till Foteviken, vikingamuseet vid Höllviken. Bussen stånkade och pustade och lät synnerligen motsträvig, så vi undrade lite om vi skulle komma fram, men det gjorde vi.

Vi betalade vårt inträde och kom sen in i vikingabyn. Mannen i kassan tyckte att vi skulle börja vår rundvandring genom att gå och titta på den instruktiva filmen om vikingar. Vi nickade vänligt, men tittade sedan på varandra och bestämde raskt att vi faktiskt inte var så läraktiga just idag, vi ville mest strosa runt och njuta av sällskapet, miljön och i största allmänhet känna oss lediga. Så skam till sägandes skolkade vi från den pedagogiska filmen. Jaja, man kan ju inte alltid vara på sin intellektuella toppnivå.

Men vi fick ju sett en hel del ändå, och hade turen att få en alldeles egen guide som visade oss hur man flätade band och täljde skedar och gjorde svärd. Vi tittade också på getter och höns och krokar och älgskinn som låg i blöt för att sedan så småningom garvas... men det var faktiskt för räligt, för att tala på ren skånska, så det blir ingen bild på vare sig älgskinnet eller mulen som låg och och liksom småjäste för sig själv.

 Man bli ju hungrig och törstig av att traska runt så sen drog vi oss ner till stranden och hade picknick, med en bräda till bord och med sittunderlag att sitta på. Och sen satt vi där i några timmar och pratade om livet och  meningen med det hela. Om garn och Sartre och rosor och renoveringar och det ena med det andra. Om Carl Larsson och hans Karin. Om krukor och tyg och symaskiner. Man kan bli rätt så pratglad när man sitter där och äter paj och dricker lite riesling, det kan man. Nästan lite filosofisk. Märkligt nog lyckades vi sedan trassla ut benen och komma på fötter igen, man är ju inte direkt smidig längre, det gnisslar i maskineriet emellanåt. Utsikten vi hade gick inte av för hackor, och då kom jag på att stickningen som jag håller på med just nu, den passar ju precis in i dagens färger; mjuka gråa nyanser som kändes vilsamma för ögat.

 En mycket bra dag var det - och det kan rent av hända att stickprojektet faktiskt blir klart så småningom. Prognosen ser lovande ut i alla fall.

Semesterfundering

Det är varmt. Det är soligt. När det är varmt och soligt är det brukligt att man doppar sig i havet. Alltså klättrade vi upp på våra velocipeder och cyklade ut till Långa Bryggan i Bjärred. Det är 12 km dit och den som är lite slug kan då räkna ut att det är 12 km hem också. Dit var det motvind, och jag får väl i och för sig medge att då var det inte motvind hemåt. Däremot var det lite uppförsbacke om vi nu ska vara småpetiga.

Men man blev lite lätt svettig när man trampade på. Det kändes i benmuskulaturen för att inte tala om i ändalykten om ni nu ursäktar att jag drar in såna kroppsliga saker i bloggen.

När vi trampade på där i motvinden och med svettdropparna rinnandes ner i ögonen utbrast maken plötsligt:

- vi kan inte vara kloka som ger oss ut i värmen och trampar kilometer efter kilometer för att bada - vi som inte ens är några badfantaster!

Det har han ju i och för sig rätt i, men det som lockade och drog, det var ju faktiskt inte badet (som i och för sig var rätt så skönt när vi väl kommit fram), utan glassen som blev belöningen innan vi cyklade hem igen.

Det är så vilsamt med semester

Klockan är halv elva och maken har målat runt fönsterna. Han har grävt en ny rabatt och tänker lägga kantsten runt den. Just nu klipper han gräset.

Jag tycker han kunde visa lite mer hänsyn, herregud jag blir ju trött bara av att titta på.

Jag får nog också gå och aktivera mig lite så att jag inte blir övertrumfad i flitighet. Jag tror jag går ut och plockar några rosor och sätter i vas, det känns som en lagom aktivitet.

Storstadens puls

Vi kände att man kan ju inte bara ranta runt och titta på vikingabyar och slott och klia myggbett och glida in i sommarlättjan när man har semester.

Här krävdes action! Här krävdes storstadspuls!

Men vart skulle vi åka? Stockholm? Göteborg? Göteborg? Stockholm? funderade vi och la pannorna i djupa veck. Veliga och obeslutsamma. Till slut fick vi helt enkelt bestämma oss - och då blev det både och! Smart, eller hur?

Vi tog helt enkelt tåget till Stockholm tillsammans med syrran. Och det måste jag säga, att SJ har helt klart spottat upp sig vad gäller tågservice - tågvärden löpte som en snabbfotad gasell och serverade frukost och kaffe, och när det blev muffins över i bistrovagnen blev vi helt sonika bjudna på dem. All heder åt SJ! Goda var de också, muffinsen.

Så det var ju en evig tur att vi traskade runt en himla massa i Stockholm! Vi var på Waldemarsudde - det måste man, när man är i Stockholm.

Det är så vackert, och det var fina utställningar (Eva Bonnier, Bruno Liljefors och Tyresögruppen), det var lunch i Prinsens kök och det var pelargoner. Kan man bli annat än nöjd?

Sen tog vi spårvagnen tillbaka in mot stan där vi bodde på båt! Jodå, man har ju fått sjöben, ända sedan vi bodde på pråm när vi var i Bath i våras. Men dessförinnan mellanlandade vi på Svenskt Tenn, där jag aldrig varit. Det var också fint. Dyrt, men fint. Maken, som inte gillar att gå i affärer tyckte det var helt ok, eftersom det fanns omtänksamt utplacerade soffor för medföljande äkta män att vila i. Syrran och jag shoppade vilt! En tändsticksask och en necessär, det var väl vad jag hade råd med. Fast vi passade på att äta lunch i deras the-salong också och det var både gott och trevligt.

Sen blev det lite Hallwylska palatset. Fascinerande - men inte direkt mysigt. Jag hade blivit spritt språngande galen av att bo bland så mycket träpanel och bladguld tror jag. Och inte hade jag behövt 6000 kvadratmeter för mig och maken heller... men att Wilhelmina Hallwyl var en driftig kvinna kan nog ingen förneka.

Vi tittade inte bara på själva palatset utan även på utställningen som handlade om underkläder och lite om kläder i största allmänhet. Jag känner att jag är rätt nöjd som slipper trycka in mig i en korsett - även om de var rätt så fina ändå.

Vi hade ett par riktigt bra dagar i huvudstaden, soligt och vackert var det, och glada var vi. Till och med fötterna var glada eftersom vi förtänksamt, men kanske inte så himla modemedvetet, traskade runt i våra eccoskor dagarna i ände. Ibland får nog bekvämligheten gå före det snygga, trots allt.

Det var roligt att bo på båt också, även om jag var rädd för att maken skulle ramla ur sin säng i vår trånga lilla kabin. Han fick nämligen sova i överbädden. Dock klarade han pärsen med livet i behåll och det var (och är) jag mycket tacksam för!

Sen hann vi inte mer än hem och hämta Huliganen från hundpensionatet igen, innan vi drog till Göteborg där vi hemsökte sonen och tvingade honom att sova på soffan medan vi snodde hans säng.

Vi använde oss av gps när vi åkte dit, eftersom sonen envisas med att bo, i och för sig trevligt, men lite svårframkomligt med bil. Eller om det möjligen är vi som är lite vilsna av oss när vi kommer till Göteborg och ska tampas med spårvagnar och annan trafik.

- Tag av från motorvägen här! sa gps-damen vänligt.
- Nä minsann, sa maken då, här har hon nog fel!
- men, men... sa jag, som vet hur maken är när han Fått En Idé (eller Vanföreställning, som man också kan kalla det). Rätt vad det var befann vi oss i Gårda och där skulle vi då rakt inte vara. Gps-damen hade med stigande upphetsning försökt få maken att ta reson, utan större framgång.

Till slut var vi dock ändå på rätt väg.
- Jag undrar varför det alltid är kvinnliga röster i en gps? sa maken fundersamt.
- För att ingen man skulle ha tålamod med någon som så uppenbarligen skiter i instruktioner, tänkte jag, men sa det inte, eftersom jag ändå älskar maken varmt. I alla fall sa jag det inte så högt. Och inte mer än ett par, tre gånger i alla fall.

Men fram kom vi, och sonen lagade jättegod mat till oss. Och sen spelade vi golf. Sonen hade förhört sig på sin golfklubb om man fick ha hund med sig, och det fick man "om man har pli på den" sa dem. Och det har vi ju. Någon form av pli i alla fall. Så Huliganen traskade med och skällde nästan inte alls. Han var nog duktigast av oss alla, tror jag!

Sen blev det lite Gatenhjelmska reservatet också, innan det var dags att styra kosan mot Lund igen.

Så jominsann, nu är nog mitt behov av storstadspuls tillfredsställt för ett tag framöver.

Just nu sitter jag i trädgården på altanen och bloggar. Solen håller på att gå ner. Fåglarna kvittrar. Huliganen snarkar under stolen. Maken surfar. Tvätten torkar på linan. Det är bra med semester, det känner jag lång in i benmärgen.

Nu blir det rosor. Och vikingar. Och en eller annan kyrka.

Just det, lite slott också, får inte glömma dem.

Om man nu inte tycker om gamla saker, rosor, vikingar etc, och dessutom inte vill se alldeles för många foton på ovanstående saker tycker jag man ska gå och gör något annat nu. Något nyttigt. Krusa örngottsband till exempel. För nu drar det igång!

Som sagt, vi bodde i Gråsten, alldeles bredvid slottet. Nu har danskarna en väldigt avslappnad och gemytlig inställning till sina slottsträdgårdar, så när inte kungafamiljen bor där står trädgården helt öppen så att man kunde ta sin kvällspromenad där medan man smälte lite av den goda och rikliga traditionella danska maten som man med stor aptit petat i sig på Den Gamle Kro. Låt mig uttrycka det så här; det var inte direkt någon bantningsresa, det här. Vi pratar inte en liten minimal köttbit med två korslagda salladslökar ovanpå, snarare två korslagda flaeskestegar. Det var tur att man kunde galoppera runt bland rosorna i Gråstens slottsträdgård i skymningsljuset och skaka ner flaeskestegen lite.

Till och med maken, som annars inte brukar falla i trance inför trädgårdar och rosor, tyckte att det var jättefint och hittade en röd ros som han nu har bestämt att vi ska ha i vår trädgård, nämligen Ingrid Bergman-rosen. Och jag, som är en snäll och medgörlig fru, tycker som han. När han vill köpa rosor är jag helt med på noterna! Nu ska vi maken "bara" gräva rabatt också. Fru Bergman måste ju bo ståndsmässigt.

Jag såg att även en kunglig trädgård kan ha bekymmer med mördarsniglar, men för övrigt var den mycket välskött med sammetsgröna gräsmattor. De hade ju i och för sig medarbetare som jobbade på övertid och klippte flitigt hela kvällen.


Ett kungligt slott måste ju ha vaktkurer! Men nog är det lite rart när titthålen är hjärtformade? Då känns det inte så krigiskt, och jag tror ju nog att Drottning Margarethe II är rätt så fredlig av sig.

När vi gick förbi den lilla sjön stod det en fågel blickstilla där ute. - Så konstigt att de satt en konstgjord fågel i sjön, är det inte lite kitschigt? sa jag. Då blev hägern förnärmad och flög sin kos. (Det kan ju hända att någon kunnig fågelskådare nu säger att detta inte är en häger utan en sillgrissla eller pilgrimsfalk eller något, och gärna för mig. "Fågel" kan vi väl enas om?)

Sen blev det dock lite mer krigiskt, för då besökte vi muséet vid Dybböls Mölla, där det stora och avgörande slaget stod 1864 mellan danskar och tyskar, och där danskarna fick på tafsen och i ett svep blev av med en rejäl bit av danmark. Vi fick bland annat se när de fyrade av kanonen.

- Håll för öronen, för nu blir det dunder och brak! uppmanades vi. Men vi, som är vana vid att ha en västgötaspets i hemmet tyckte nog att värre dunder och brak har man hört.

Innan vi åkte till Dybböl var vi dock på regionmuséet på Sönderborgs slott. Det blir ingen bild där ifrån. Där blev jag lite matt, herregud vad mycket hertigar och prinsar och kusiner och fan och hans moster det finns att redogöra för och när dessutom södra Jylland farit som en ping-pongboll mellan Danmark och Tyskland, ja då blev det lite rörigt med härskarlängderna. Jag kan nog säga att konstmuseet i Ribe med sina delikata smörrebröd slog Sönderborgs slott med hästlängder. Mycket mindre - men så mycket roligare!


Vi hade dock inte avstyrkts från slott än, utan åkte till Augustenborg på Als. Ja, jo, det var ju vackert och slottskyrkan var rätt rolig med prediktstolen rakt ovanför altaret och med orgeln ovanför predikstolen... men herrminje, här rabblades det hertigar igen så att man blev rakt konfys. Och alla hette ungefär likadant bara för att förvirra begreppen ännu mer.

Jag nöjer mig med att presentera en, han som kallades den lärde hertigen. Han kan ha hetat August Fredrik. Eller Christian August. Eller möjligen något helt annat. Han och hans fru var i alla fall både lärda och frisinnade republikaner, även om den gode hertigen med tilltagande ålder blev rätt konservativ. Hans fru förblev dock republikan livet igenom.

Men nu lämnar vi raskt hertigar och även Danmark och drar oss ner till Tyskland, till Hedeby och vikingamuseet där. Eller Haithabu, som det tydligen hette, då när det begav sig. Denna lilla sömniga plats på den tiden en folkmyllrande knutpunkt där det drällde av vikingar. Nu hade man byggt upp några hus och en eller annan highland cattle glodde högtidigt på oss och vi såg en eller annan liten viking traska runt. Även vikingarna ägnade sig åt handarbete kunde man se. Själv ägnade jag resan åt att sticka en liten scarf. När jag hade en liten, liten bit kvar tog garnet slut. Hoppsan som det kan gå. Sånt hände säkert inte på vikingatiden, då knatade man väl bara ut till sitt får Rosa-Stina och klippte sig en ulltuss till och stickade klart.

 Maken var mycket nöjd, men kvoten för Gamla Saker var ännu inte helt fylld - vi åkte till Danewerk, försvarsmuren som byggdes redan på 600-talet för att håller germanerna stången (och vi vet ju hur det gick med den saken (se Dybböl ovan). Det byggdes och grejades och en eller annan Waldemar murade också. Vi traskade runt och tittade på allt som bjöds. "Archäologisches Denkmal" stod det en skylt vid Thyraborg och maken nickade belåtet. Arkeologi, det är grejer det!

 Det började dra ihop sig mot hemfärd - man började sakna den lille Huliganen något alldeles ofantligt, samtidigt som man insåg att man kunde inte fortsätta äta dansk husmanskost hur länge som helst om man ville undvika att rulla fram. Men ett litet slott till ville vi ändå klämma in; Glücksburg fick det bli! Och det var ett trevligt slott! Visserligen fick man hasa fram i ylletofflor i storlek 47,5 för att inte skada golven, men det var det värt. Rart, liksom. Och med en trevlig slottsrestaurang! För att inte tala om att slottet hade sin egen fina brevlåda, det var tider det. Rejäla brev på papper, inget fjolleri med email och sms och sånt modernt trams.

Dessutom fanns där ett rosarium! Där strosade vi runt och doftade på rosorna så att näsvingarna fladdrade som segel i stormbyar. Det var nog den finaste rosenträdgård jag någonsin sett. Tänk vilken tur att vi kom dit nu, och inte i november. Då blommar det nog inte så mycket och inte vill man sitta ute vid vallgraven och dricka vin heller.

Sen körde vi hem mot Sverige igen. En liten bonuskyrka fick det dock bli på vägen, nämligen Ringsteds domkyrka (eller om det nu är en domkyrka? Nu blev jag osäker här, och maken är för tillfället inte tillstädes och kan bringa klarhet i det där med "dom-" eller ej. Vi får helt enkelt leva i okunnighet. Eller också kan man googla, om man nu orkar det). I alla fall är en himla massa Waldemarer begravda där. Och när man väl är begravd, ja då spelar det väl mindre roll vilken kyrktyp det är?

Jag ser nu att jag fick med fel gravsten, det är inte Waldemars utan hans fru Dagmars.. men äsch det går väl lika bra? Och dessutom är detta denna Dagmar som gav namn åt hotellet i Ribe där jag en gång tänker bo, så då går det nog bra ändå tänker jag.

Det var den Danmarkstrippen det - men det lär bli fler framöver. Danmark är ett fint land att semestra i!

När man väntar på något gott...

Huliganen och jag har varit ute på morgonpromenad. Nu ligger han här och väntar förhoppningsfullt. På ovanvåningen sover nämligen dottern och hennes fästman. De kom igår och hade med sig en present till Huliganen. I julklapp fick han ju en pip-säl som han älskade högt och innerligt. Denna säl var av onaturligt seglivad art och överlevde tämligen länge Huliganens bryska omvårdnad. Till slut gick den dock hädan, till makens och min lättnad. Tystnaden var ljuv.

- Vi tyckte grabben behövde en ny leksak, sa Dottern och Fästmannen (vi kan kalla dem DoF) och log sataniskt.
- Det blir dock ingen säl den här gången, utan en kyckling som har ett bra och synnerligen ihärdigt och genomträngande efter-pip när luften kommer in i kyckligen igen efter det att hunden bitit tag i den, meddelade de.

- Tack. Tror vi. Sa vi och log falskt och hycklande.

Huliganen var i sjunde himlen. Medan vi satt i växthuset och åt for han runt som en torped i trädgården och kyckligens klagorop genljöd över sju häraden. Och jo, nog var såväl pipet på såväl inblås som utblås synnerligen vemodigt, klagande och genomträngande.

Kycklingar är tydligen av vekare slag än ankor. Efter en (alltför lång) stund blev det saligt tyst. I gräsmattan hittade man utspridda kycklinglikdelar; en näbb, två fötter, en massa stoppning.

- Så synd! sa vi och log minst lika falskt som tidigare.

- Min kyckling! sa Huliganen längtande.

Och nu ligger han här förhoppningsfullt och väntar. Det kan ju hända att DoF kommer dinglandes med fler pipsaker när de kommer nerramlandes för trappan. "Om man har tur", tänker han.  "Gör de det blir det ingen frukost" tänker jag lite mer bistert.

Danmark, var det ja

Närmare bestämt Jylland, och ännu närmare bestämt södraste Jylland. Jo för vissa av oss vill ju titta på gamla saker, och andra vill också det. Plus sticka, ta det lugnt, lukta på rosorna, äta god mat och dricka vin. Och ja, då är Jylland ett väldigt gott alternativ.

Vi hade bokat Bed & Brekfast i Gråsten, en liten sömnig ort nästan så långt söderut som man kan komma och dit begav vi oss. Efter ett tag så blev vi ju dock hungriga så då fick vi göra matstopp i Haderslev. Haderslev var väldigt sömnigt en söndagseftermiddag kan jag ju säga, men mycket pittoreskt. Och kan man annat än gilla ett land där det lokala ölet heter fågelsång? Själv drack jag vatten. Jo minsann. Men lugn, bara lugn! Tro inte att jag blivit sjuk eller bortbytt eller godtemplare - det bättrade sig på dryckesfronten framöver. Såja, nu kan ni andas ut igen.

Styrkta av öl, vatten och lite till gick vi sedan på upptäcktsfärd. Haderslev har en domkyrka, och finns det en sån, ja då hittar man snart oss inne i den.

Sedan var det dock dags att fara vidare, till Gråsten. Det kommer mera om Gråsten framöver, och i synnerhet slottsträdgården. När jag var där med mamma, pappa och syrran 1968 tog jag ett (1) foto i svartvitt över en del av en rabatt. I år tror jag att jag i samma trädgård tog uppemot 200 bilder. Så ni kan lugnt förvänta er lite trädgårdsbilder.

Dagen därpå for vi till Ribe. Varför det? undrar kanske vän av ordning. Måhända för att det är Nordens äldsta stad, från 700-talet. Med en domkyrka, knökfull av fina målningar, korstolar, och det ena med det andra. Maken log förnöjt och strosade belåtet runt.

 Ändå tills jag föreslog att vi skulle traska upp i kyrktornet.
- I ett torn? Klättra i en trappa? Balansera på stegar? Komma ut högt uppe och få dödsångest och ramla ner och slå ihjäl sig? frågade maken och tvärvägrade. Alltså klättrade jag själv och tog lite foton för att maken skulle få se vad han hade missat. Kyrkklockorna till exempel. Rejäla doningar, det får man ändå hålla med om.

 Utsikten över kyrktuppen och marsklandet och det gamla klostret gick heller inte av för hackor!

Kloster? Aha! Ännu en kyrka! Vi traskade raskt dit, och nog var Sankta Catharinas värt ett besök! Rosor fick man liksom på köpet, det var spisning både för näsa och själ.

Spisning, var det ja... vi hade hört att det lokala konstmuséet var värt ett besök. Dit styrde vi vår kos och kände då att det liksom sög lite i magen. Då var det så finurligt att när man betalade inträde så kunde man beställa danska smörrebröd till en löjligt billig penning, och när de var färdiga kom museitjänstemannen löpandes och hittade oss just när vi stod och beundrade Skagen-målarna och sa att nu, nu var smörrebröden färdiga. Det är service, det! Och i all synnerhet när man kunde sitta ute i trädgården och njuta. Och nu blev det ett glas vin, det blev det. Det var ju tur.

Ribe är otroligt idylliskt. Om jag någon gång ska bo där, ska det vara här; hotell Dagmar. Visst ser det ljuvligt ut? Låter rejält liksom, istället för något Holiday Inn eller någon annan jättekedja med anonyma hotell som ser likadana ut.

Sen blev vi helt wild and crazy:a och åkte till Römö och badade i vågorna. Sist jag var där var 1968 och då fick pappa hålla i mig. Jag var en liten mager speta och orkade inte stå emot vågorna och strömmarna. Och tro det eller ej, trots att jag är betydligt bastantare nu, så fick maken ändå ta ett stadigt tag i mig, så strömt var det. Men blött! Och liksom härligt, fast vi först höll på att fega ur, för det kändes väldigt kallt. Men är man av vikingablod, så är man och då doppar man sig när man nu bestämt sig för det.

Det kommer mer, om vikingar och möllor och rosarier och Gråstens slottsträdgård - man vill ju inte trötta ut sin omvärld med hur många danmarsbilder som helst på en och samma gång. Fast jag måste ju visa att Danmark är ett land i den tekniska fronten - miljövänliga solur till exempel. Fast de hade gömt att ställa om solen för klockan var faktiskt inte fyra. Men vem bryr sig när man har semester?

Det är fortfarande ett yndigt land!

Vi har varit på turné
och vi har kommit lätt på sne´

... nej det har vi inte alls! Vi kom inte alls på sned, vi åkte till Danmark på en liten semester, maken och jag. Och det var lika vackert som förra året. Vi hade ett underbart väder och har njutit av vikingabyar, slott, rosenträdgårdar, museéer, mat, vin och sol!

Inte minsta lilla fnurra på tråden, fast jag har svart bälte i konsten att vara världens sämsta packare och alltid lyckas stressa upp mig i förväg, för att jag är säker på att jag kommer att glömma 14 absolut nödvändiga och 73 mindre nödvändiga saker. (I år kom jag iväg utan tunna strumpor och mascara, fast den dök sedan upp i necessären av alla märkliga ställen).

Nu ikväll kom vi hem igen. Imorgon tidigt ska jag hämta Huliganen från hundpensionatet och jag längtar så att hjärtat hoppar jämfota i bröstkorgen på mig. Jag har plockat in rosor från trädgården, vi har hunnit äta kvällsmat i växthuset och jag ska bara gå igenom 488 foton (från fyra dagar...). Sedan kommer det nog något inlägg av danmarkskaraktär i bloggen. Ganska säkert kommer det.

Men först ska som sagt Huliganen komma hem, det är prioritet 1A!

Argumentativ morgonpromenad. Och hatt.

När man vaknar till en solig sommarmorgon vill man inte ligga kvar i sängen och tryna. Inte heller vill man hasa sig runt på sin vanliga morgonpromenad. Nix, då tar man den lilla Huliganen och åker ut till det lokala strövområdet. När vi gick där i ensamt majestät på hundslingan, där hundar alltså får vara lösa (även vildsvinen, fast dem bryr vi oss faktiskt mindre om och skulle gärna se att de vore kopplade) såg jag att brukshundsklubben satt upp skyltar med rallylydnadsstationer.

- så trevligt! tänkte jag och vandrade vidare. Men sen slog det mig!
- men vänta nu här, vi gick ju kurs för något år sedan....om man skulle....hm....

"Föraren vänder åt vänster och hunden åt höger bakom föraren" stod det på en skylt. Jag funderade länge. Höger....vänster... jo det är åt det hållet... och då blir ju det andra åt andra håller. OK!
- Huliganen, kom hit! beordrade jag. - nu ska vi rallyträna. Du ska gå åt höger och jag åt vänster, ok?

- Varför det? frågade Huliganen, måttligt imponerad.
- För att jag säger det? sa jag lite osäkert, men insåg att det var ett dåligt argument.
- För att du får en liten bit frolic? frågade jag sedan förhoppningsfullt.
- Fnys. Sa Huliganen.
- En stor bit ska det vara. Annars får det vara. Inflationen, du vet.
- Och vad vet en bortskämd hundracka som du om inflation? muttrade jag, men bara tyst, för den hunden, han har bra hörsel.

Nåja, vi trasslade oss igenom höger-och-vänster-och-bakom-ryggen utan att snava på varandra. En storartad succé med andra ord. Så då körde vi igenom de andra skyltarna också.

Sen kom vi till hoppet.

- Vänta här! instruerade jag, - och sen hoppar du över så fotograferar jag.

- Ållrejt, sa Huliganen och sprang runt om. Så då fick jag ju peka och instruera och fotografera på en och samma gång. Och då blir det som det blir. Och vad det är för en ormliknande sak på sista bilden, ja det vete sjutton.

Roligt hade vi i alla fall även om allt inte blev utfört enligt regelboken. Förmodligen inget, men vem bryr sig. Man kan vara glad ändå! Nöjd med sig själv, och det är något som Huliganen alltid är.

Sen åkte vi hem till maken. Jag knatade in och utropade - det är hattväder! Nu cyklar vi ner till stan och går på torget och köper jordgubbar och har hatt på oss.

Maken vägrade hatt, men följde godvilligt med. Det blev lite Lions loppis också, och ett par böcker som maken förbarmade sig över, och några tallrikar som jag ville ha.

Och sen blev det jordgubbar och rödbetor och potatis. Och lunch på torget i solskenet.

Jag får ju säga att det finns sämre sätt att tillbringa sin första semesterdag!