När solen inte skiner

Jag är inne på upploppet av min semester nu, och jag får ju säga att som semester betraktat har den här varit alldeles utmärkt; vi har rest runt lite och tittat på mycket, vi har ätit (för) mycket god mat, vi har umgåtts med vänner och solen har skinit generöst på oss i stort sett hela tiden. Varmt har det varit, och egentligen gillar jag inte värme alltför mycket, men med den oerhört långa och oerhört kalla vintern i färskt minne beslöt jag mig för att (nästan) inte klaga över värmen.

Idag vaknade jag dock upp till mulet - det kändes ovant men ändå inte oangenämt. Vad ska man göra en mulen dag kanske man undrar, men inte jag! Nix, planen var redan lagd. Jag kastade mig på min turkosa cykel och ångade iväg till stationen där jag placerade mig på ett tåg. Sedan möttes jag av en god vän och vi tog bussen ner till Foteviken, vikingamuseet vid Höllviken. Bussen stånkade och pustade och lät synnerligen motsträvig, så vi undrade lite om vi skulle komma fram, men det gjorde vi.

Vi betalade vårt inträde och kom sen in i vikingabyn. Mannen i kassan tyckte att vi skulle börja vår rundvandring genom att gå och titta på den instruktiva filmen om vikingar. Vi nickade vänligt, men tittade sedan på varandra och bestämde raskt att vi faktiskt inte var så läraktiga just idag, vi ville mest strosa runt och njuta av sällskapet, miljön och i största allmänhet känna oss lediga. Så skam till sägandes skolkade vi från den pedagogiska filmen. Jaja, man kan ju inte alltid vara på sin intellektuella toppnivå.

Men vi fick ju sett en hel del ändå, och hade turen att få en alldeles egen guide som visade oss hur man flätade band och täljde skedar och gjorde svärd. Vi tittade också på getter och höns och krokar och älgskinn som låg i blöt för att sedan så småningom garvas... men det var faktiskt för räligt, för att tala på ren skånska, så det blir ingen bild på vare sig älgskinnet eller mulen som låg och och liksom småjäste för sig själv.

 Man bli ju hungrig och törstig av att traska runt så sen drog vi oss ner till stranden och hade picknick, med en bräda till bord och med sittunderlag att sitta på. Och sen satt vi där i några timmar och pratade om livet och  meningen med det hela. Om garn och Sartre och rosor och renoveringar och det ena med det andra. Om Carl Larsson och hans Karin. Om krukor och tyg och symaskiner. Man kan bli rätt så pratglad när man sitter där och äter paj och dricker lite riesling, det kan man. Nästan lite filosofisk. Märkligt nog lyckades vi sedan trassla ut benen och komma på fötter igen, man är ju inte direkt smidig längre, det gnisslar i maskineriet emellanåt. Utsikten vi hade gick inte av för hackor, och då kom jag på att stickningen som jag håller på med just nu, den passar ju precis in i dagens färger; mjuka gråa nyanser som kändes vilsamma för ögat.

 En mycket bra dag var det - och det kan rent av hända att stickprojektet faktiskt blir klart så småningom. Prognosen ser lovande ut i alla fall.