Storstadens puls

Vi kände att man kan ju inte bara ranta runt och titta på vikingabyar och slott och klia myggbett och glida in i sommarlättjan när man har semester.

Här krävdes action! Här krävdes storstadspuls!

Men vart skulle vi åka? Stockholm? Göteborg? Göteborg? Stockholm? funderade vi och la pannorna i djupa veck. Veliga och obeslutsamma. Till slut fick vi helt enkelt bestämma oss - och då blev det både och! Smart, eller hur?

Vi tog helt enkelt tåget till Stockholm tillsammans med syrran. Och det måste jag säga, att SJ har helt klart spottat upp sig vad gäller tågservice - tågvärden löpte som en snabbfotad gasell och serverade frukost och kaffe, och när det blev muffins över i bistrovagnen blev vi helt sonika bjudna på dem. All heder åt SJ! Goda var de också, muffinsen.

Så det var ju en evig tur att vi traskade runt en himla massa i Stockholm! Vi var på Waldemarsudde - det måste man, när man är i Stockholm.

Det är så vackert, och det var fina utställningar (Eva Bonnier, Bruno Liljefors och Tyresögruppen), det var lunch i Prinsens kök och det var pelargoner. Kan man bli annat än nöjd?

Sen tog vi spårvagnen tillbaka in mot stan där vi bodde på båt! Jodå, man har ju fått sjöben, ända sedan vi bodde på pråm när vi var i Bath i våras. Men dessförinnan mellanlandade vi på Svenskt Tenn, där jag aldrig varit. Det var också fint. Dyrt, men fint. Maken, som inte gillar att gå i affärer tyckte det var helt ok, eftersom det fanns omtänksamt utplacerade soffor för medföljande äkta män att vila i. Syrran och jag shoppade vilt! En tändsticksask och en necessär, det var väl vad jag hade råd med. Fast vi passade på att äta lunch i deras the-salong också och det var både gott och trevligt.

Sen blev det lite Hallwylska palatset. Fascinerande - men inte direkt mysigt. Jag hade blivit spritt språngande galen av att bo bland så mycket träpanel och bladguld tror jag. Och inte hade jag behövt 6000 kvadratmeter för mig och maken heller... men att Wilhelmina Hallwyl var en driftig kvinna kan nog ingen förneka.

Vi tittade inte bara på själva palatset utan även på utställningen som handlade om underkläder och lite om kläder i största allmänhet. Jag känner att jag är rätt nöjd som slipper trycka in mig i en korsett - även om de var rätt så fina ändå.

Vi hade ett par riktigt bra dagar i huvudstaden, soligt och vackert var det, och glada var vi. Till och med fötterna var glada eftersom vi förtänksamt, men kanske inte så himla modemedvetet, traskade runt i våra eccoskor dagarna i ände. Ibland får nog bekvämligheten gå före det snygga, trots allt.

Det var roligt att bo på båt också, även om jag var rädd för att maken skulle ramla ur sin säng i vår trånga lilla kabin. Han fick nämligen sova i överbädden. Dock klarade han pärsen med livet i behåll och det var (och är) jag mycket tacksam för!

Sen hann vi inte mer än hem och hämta Huliganen från hundpensionatet igen, innan vi drog till Göteborg där vi hemsökte sonen och tvingade honom att sova på soffan medan vi snodde hans säng.

Vi använde oss av gps när vi åkte dit, eftersom sonen envisas med att bo, i och för sig trevligt, men lite svårframkomligt med bil. Eller om det möjligen är vi som är lite vilsna av oss när vi kommer till Göteborg och ska tampas med spårvagnar och annan trafik.

- Tag av från motorvägen här! sa gps-damen vänligt.
- Nä minsann, sa maken då, här har hon nog fel!
- men, men... sa jag, som vet hur maken är när han Fått En Idé (eller Vanföreställning, som man också kan kalla det). Rätt vad det var befann vi oss i Gårda och där skulle vi då rakt inte vara. Gps-damen hade med stigande upphetsning försökt få maken att ta reson, utan större framgång.

Till slut var vi dock ändå på rätt väg.
- Jag undrar varför det alltid är kvinnliga röster i en gps? sa maken fundersamt.
- För att ingen man skulle ha tålamod med någon som så uppenbarligen skiter i instruktioner, tänkte jag, men sa det inte, eftersom jag ändå älskar maken varmt. I alla fall sa jag det inte så högt. Och inte mer än ett par, tre gånger i alla fall.

Men fram kom vi, och sonen lagade jättegod mat till oss. Och sen spelade vi golf. Sonen hade förhört sig på sin golfklubb om man fick ha hund med sig, och det fick man "om man har pli på den" sa dem. Och det har vi ju. Någon form av pli i alla fall. Så Huliganen traskade med och skällde nästan inte alls. Han var nog duktigast av oss alla, tror jag!

Sen blev det lite Gatenhjelmska reservatet också, innan det var dags att styra kosan mot Lund igen.

Så jominsann, nu är nog mitt behov av storstadspuls tillfredsställt för ett tag framöver.

Just nu sitter jag i trädgården på altanen och bloggar. Solen håller på att gå ner. Fåglarna kvittrar. Huliganen snarkar under stolen. Maken surfar. Tvätten torkar på linan. Det är bra med semester, det känner jag lång in i benmärgen.