Titta det snöar, titta det snöar

...åtminstone inomhus, och det är ju vackert så. Förra året virkade jag små snöstjärnor och hängde upp, och så fick det bli i år också. Lite fler skadar inte så man kan ha ett ymnigare snöfall, och det blev sju när sonen och vi tittade på Shutter Island igår. Märkligt nog höll jag mig vaken hela filmen och märklig är väl det minsta man kan säga om filmen - fast bra tycker jag.

- Inte direkt någon feel-good film väl? sa maken tveksamt när den var klart, och det var en väl underbyggd analys. Men suggestiv var den. Och lagom lång till sju virkade snöflingor.

Det är lite snålt att visa en (1), så jag slänger in en bild på alla sju. Trots att de är oblockade och jag inte har fäst trådarna.

Och vänta nu, vad är det som utgör bakgrund? Nej, det gick inte. Jag trodde jag var en reformerad och bättre människa, en som gör klart en sak innan hon börjar på nästa. Det gick nästan - lapptäcket är kviltat och väntar nu "bara" på att jag ska skära remsor till kantbanden, som ska sys på för hand. Det kommer att ske, inom en inte alltför avlägsen framtid, för jag vill ju triumferande kunna lägga ut en bild här. Men så råkade det slinka emellan en liten julduk... för det är ju ändå 1:a advent imorgon. Hoppsan, som det kan gå!

Den är inte heller klar. Än. Men jag hyser gott hopp, det gör jag.

En annan som sytt i helgen är dottern, som också köpt sig en symaskin. Hon och svärsonen-in-spe kommer hit ikväll för att äta med oss och sonen som kommit på besök och det ska bli underbart att ha hela familjen omkring sig!

Dottern ringde för en stund sen och väste upphetsat i telefonen till maken. Budskapet var att det kunde behövas vin ikväll, för hon hade gått en match med ett par blivande sovrumsgardiner, och såvitt jag förstod hade gardinerna fått ner henne för räkning, men hon hade kommit upp på tio. Det blir nog gardiner, och vin blir det också. Fattas bara annat. Det blir ett sydamerikanskt vin som ska passa till springbock om jag förstod det hela rätt. Det blir nog bra; springbock eller hjortstek kan nog gå på ett ut?

Och på tal om det, så ska jag nog traska ut i köket och röra lite i kastrullerna nu.

En lugn kväll utan boll

...ska det bli ikväll.

Häromveckan meddelade jag stolt att jag minsann börjat hemsöka det lokala gymmet, eller rättare sagt ett av dem. Detta efter inspiration av dottern som förmodligen tyckte antingen a) mamma börjar bli lite lös i konturerna, eller b) det är roligt med sällskap, eller kanske c) ett gott skratt förlänger livet, och att se sin mor i gympatagen kan nog framkalla en eller annan munterhet.

Vi gick på step. Jag har beskrivit mina vedermödor med studs-och-sprätt-och-hopp-och-skutt så att svetten rann som ett Niagarafall i ögonen. Kul är det i alla fall! Förmodligen både för mig och eventuella åskådare. Möjligen med undantag för den medgympa:ist som jag sånär sopade till med stången när vi hade lite styrketräning på slutet. När man steppat sig fram i 45 minuter har man liksom inte så bra koll, i all synnerhet inte om man ser suddigt (pga den där svetten i ögonen). Denna dam duckade dock kvickt och elegant och undgick därmed att blod spilldes. Hon var säkerligen en rutinerad studs-och-sprätt:are.

Den här veckan sa den illistiga dottern att vi kunde prova på ett annat pass? Ett gympa-boll-pass? Nu är jag inte så våldsamt säker på att fånga bollar (jag tänker mig något i handbollsväg då). Jag förhörde mig således misstänksamt om storleken på boll? - Åh, de är så stora så! svarade dottern och log skenheligt.

Jag funderade febrilt. Stora bollar låter ju mindre våldsamt än små, tycker jag. I all synnerhet om man blivit dängd i knävecken när Huliganen leker med sin lilla boll-i-snöre som är synnerligen stenhård.

- Ållrejt, jag är på! sa jag och kände mig väldigt framåt och på hugget i största allmänhet.

Jag kan  nu meddela att stora bollar är inte ett dugg lättare än små. Inte om man ska kräla runt på dem och hitta balansen och hålla styr på alla muskler (som man upptäcker att man inte har). - Om ni vill göra det lite svårare kan ni sträcka ut ett ben, sa den ondsinta instruktören när man till exempel skulle balansera på knän och händer uppe på bollen. Sträcka ut ett ben? Herregud, hon är galen! väste jag till dottern, eller rättare sagt, jag skulle ha väst om jag bara hade orkat. Istället tänkte jag "instängd i en gympasal med en galen bollinstruktör, tänk att det skulle sluta på detta sätt. Ack och ve!".

Men efter 55 minuter undkom vi i alla fall, mer eller mindre med livet i behåll.

Jag har nu insett följande; a) jag har inga magmuskler, b) jag har ingen balans, c) jag har inga armmuskler heller och d) .... - just nu har jag glömt vad d) är, men det är i troligen ytterligare en brist hos mig, det är jag i alla fall säker på.

Det var ändå rätt kul, så jag kommer säkert att gå dit igen. Då tar jag med mig Huliganen. Han gillar bollar, och blir instruktören FÖR besvärliga med sitt "sträck ut ett ben" så bussar jag honom på henne. Så det så.

Men ikväll blir det lugnt. Stickning är också en bra sysselsättning, och kräver inte så mycket magmuskler.

När man glömmer att fotografera

Syrran, en vän och jag åkte på julmarknad i Landskrona. Vi var där förra året, då regnade det och var räligt väder så då var det inte SÅ mycket folk. Idag, däremot, var det kallt men strålande sol, och voila! resten av mänskligheten bestämde sig också för att åka till Gamla Kassan i Landskrona för att gå på julmarknad.

Det var med andra ord ganska trångt, men det är vackert och fint och inte en massa tingeltangel. Däremot en hel del matnyttigheter (eller möjligen -onyttigheter, men är det jul, så är det). Jag gillar mat. Så då blev det några inköp, det blev det.

Däremot blev det nästan inga fotografier, för jag glömde liksom bort det i trängseln. Det blev tre bilder, varav den ena var synnerligen suddig (nej, jag hade inte smakat på glöggen, den blidde det liksom av sig själv). Alltså är det två kvar. Frikostigt slänger jag in båda. Den ena är på något ätbart. Nähä?!

Den andra är julig. Det är ju tur det, eftersom det var julmarknad som stod på programmet.

Ingen snö, men det var kallt och doftade juligt av brända mandlar, nybakade lussebullar, glögg och allt vad det var. Jul handlar mycket om dofter, tycker jag. Med mig hem till maken hade jag såväl vildmarksglögg, som ost, som brända mandlar. Maken vägrade nämligen att följa med. Maken gick på julmarknad senast 1984, och fick sitt lystmäte då, påstår han.

När det var dags att åka hem höll solen på att gå ner ute över havet. Och då kom jag minsann ihåg att jag hade en liten kamera med mig! Ibland går hjärnan på högvarv, det gör den. 

Landskrona by the sea, således. 

 Sen åkte vi hem och jag har galopperat runt med hunden. Och nu har jag inte tid att blogga, för nu ska det ätas lammgryta. Sen ska det bli lite glögg och lite brända mandlar. Nästa helg är det advent - jag är redo.

När man följer en plan

Jag vaknade och hade en plan! En mycket bestämd plan, en som icke skulle ruckas på. Den bestod av (inte nödvändigtvis i denna ordningen):

a) hundpromenader
b) garnrelaterade aktiviteter
c) sy
d) pussa på maken
e) mat
f) ingen städning (denna punkt tänkte jag i all synnerhet inte rucka på!) samt
g) vinterstudion (jo, jag gillar att titta på längdåkning)

Nu börjar det närma sig kväll och hur har det gått? Ganska bra, får jag säga. Här har gåtts! I ett ganska fint väder, dessutom.

Det har stickats! Lite på julklappar, lite på annat. Bland annat har jag lärt mig att göra en icord-avmaskning, bara en sån sak. Det ser lite ojämnt ut, men det beror på att jag stickat i Noros Silk Garden, och säga vad man vill om det garnet, men särskilt jämnt är det inte.

Pussat på maken har jag också gjort, flera gånger! Skulle han ha önskemål om fler, så går det så bra att säga till. Han är dock djupt försjunken i Lund på 1000-talet, och märker möjligen inte en fru på 2013-talet.

Idag har också Vinterstudion börjat. Jag tycker som sagt om att titta på längdskidåkning. Det känns så vilsamt att slippa åka själv. Det är avkopplande. I all synnerhet om det snarkar en liten hund bredvid en i soffan, en som är nöjd efter en lång promenad.

Jag är också mycket nöjd, nämligen nöjd med att kunna meddela att jag inte städat! Ja, jag lyckades hålla mig. (Det var inte svårt).  Däremot har jag tillbringat mycket tid i mitt syrum på ovanvåningen. Jag trivs däruppe, trots knöliga snedväggar och tomatröda väggar. Faktum är att jag gillar det tomatröda, men det är dags för något annat, och jag hade hoppats kunna visa bilder på ett nymålat syrum. Tyvärr får nog dock detta vänta tills i januari, men det kanske är bra? Januari är en sån tråkig månad, så den kan behövas muntras upp lite. Eftersom jag inte städat har jag sytt. Rätt vad det var, tog undertråden slut. Då får man ju helt enkelt spola på lite mer, det inser man ju. Men vad hände? Trådeländet snurrade sig runt den lilla pinnen, i stället för runt spolen.

- oj så förargligt, sa jag då.

Det kan hända att jag sa det rätt så högt. Det kan också hända att jag inte uttryckte mig i exakt dessa ordalag, utan lite mer svavelosande. Anledningen till att jag tror det, är att både maken och och hunden kom löpandes uppför trappan och undrade hur det stod fatt? Jag löste dock problemet, när jag insåg att om man petade på den lilla mojängen som ska hålla trådrullen stadigt fast på den andra lilla grunkan, ja då gick det mycket bättre. Sen sydde jag så att symaskinen glödde!

När jag syr har jag sällskap. Ibland av en hund (som man får bära uppför trappan), men för övrigt av diverse fåglar.

Bland annat denna lilla knubbiga råka, som keramikern Annika Österlind gjort. Den hänger precis ovanför symaskinen och håller ett öga så att allt går rätt till. Vid syfåtöljen har jag dels en prickig långbent sak som jag köpt i en Fair Trade-butik här i Lund, dels en uggla som flugit hit hela vägen från Kalifornien!

Det är Lori som skickat ugglan, och jag är jätteglad för den! Egentligen är det en nåldyna, men vem kan tänka sig att sticka nålar i denna charmiga pippi? Inte jag i alla fall!

Och det jag sydde på (som ju faktiskt syns här ovan), ja det är mitt lapptäcke. Nu är själva toppen klar. Granskar man den alltför närgånget (varför man nu skulle göra en sån dum sak), så ser man att det inte är helt perfekt sytt. Och? säger jag då som den värsta tonåring, och rycker på axlarna. Det är rutigt. Det är rött. Det är gjort av mig, och jag är än så länge helt förbluffad över att jag kommit så pass långt, och dessutom väldigt nöjd. Jag gillar att veta att stora delar av familjen varit iblandade i att stå och vända på blocken. Jag ser fram emot att den blir klart och ska ligga i min syfåtölj. Det är ju en del kvar; vadd och baksida och quiltning och en kant runtom. Men det kommer, det kommer! Vem som mer kommer är syrran, som imorgon dyker upp, full av goda quilt-råd. Det känns tryggt. Sen ska vi åka på julmarknad. Blir bra.

Nu är det bara en punkt kvar på min lista; nämligen mat. Ja, jo, visst har vi ätit lite idag, men inget särskilt sådär. Men snart vankas det ankbröst med rökt sidfläsk och örtolja. Lite pinot gris. Sen kan man bocka av den punkten också.

Det börjar bli lite kallare, jag tror inte det är några rosor kvar i trädgården. Men det gör inget, för inne i huset har jag andra rosor, lite helleborus som jag fick när jag hade middag för tjejgänget i veckan. Underbara, man kan inte säga annat. Dessutom fick jag vin, god choklad, en bra bok och en vacker keramikskål - jag har nog världens bästa vänner?

Känns skönt att veta att jag målmedvetet hållit mig till min lista. Inget vimsande runt helt planlöst, nänä. Någon hundpromenad till får det bli. Och skulle maken vilja ha en puss till, ja då ställer jag upp!

Fredagkväll

Det känns skönt. Det har varit en lång vecka. Egentligen förstår jag inte hur veckor kan vara mer eller mindre långa, en vecka är en vecka. Typ. Eller borde vara. Det kan ha något att göra med relativitetsteorin? Eller gummibandssyndromet? Eller också har det något att göra med den mekanism som alltid gör att det bara är de äckliga bitarna kvar i chokladasken? Hur jordaxelns lutning är i förhållande till Jupiter? Det kan har något att göra med Golfströmmen? Vad vet jag, jag är bara en enkel hund- och garnnörd. Med litet tygeri på köpet. Hur som helst, något av ett mysterium är det.

Men nu är det kväll. Det blir stearinljus, kalvlever Anglaise, lite vin och massa prat. Huliganen får dock inget vin, han är ju faktiskt godtemplare. Lite kalvlever blir det dock, det är fortfarande synd om honom, i alla fall i de lägen där sådant kan löna sig.

Fortfarande äts det penicillin. Och fortfarande får han lite specialkost av matte, eftersom penicillinet är lite osnällt mot magen. Det blir kokt ris med kyckling. Kokt ris med lax. Och idag lär det då bli kokt ris med lever. Huliganen är inte den som klagar. Tappert petar han i sig såväl kyckling, som lax och (förmodligen) lever. Häromdagen fick jag för mig att han kanske ändå skulle klara sin vanliga (dyra) specialkost. Dumt. Mycket dumt. Maken fick torka hundspyor på bästa mattan där Huliganen pricksäkert hade placerat dem. Och matte (inte mattan) kastade sig över riskokandet igen.

Dottern framkastade en teori som gick ut på att Huliganen vankande fram till sin matskål, såg de torra kulorna och tänkte att "jamen vad fanken?! Kulor??!! nu ska jag minsann lära dem ett och annat!" och att han sedan petade i sig kulorna och snabbt som sjutton stoppade tassen i halsen. Så kan det vara. Och i så fall kan jag ju meddela att det var en framgångsrik taktik.

Den hunden är inte tappad bakom en vagn. Han struntar dessutom totalt i jordaxlar och relativitetsteorier, i alla fall om det inte har med något ätbart (som i icke-kulor) att göra.

Den observante inser att detta är en gammal bild, eftersom det sitter en rad små tänder i underkäken där det numera gapar tomt. Spelar ingen roll. Är man bäst, så är man. Oavsett hur många tänder man har.

En vetenskaplig approach

Igår tillbringade jag en stor del av förmiddagen med att flytta runt, vrida på, sortera, lägga ut och i största allmänhet försöka bringa ordning ur kaos när det gäller mitt lapptäcke.

Jag försökte vara metodisk. - Vi drar ett streck över det hela.
Jag försökte vara artistisk. - Vi hoppas att detta faller i glömska med det snaraste.
Jag försökte liksom kasta mig över blocken och sprätta runt och hoppas på det bästa. - Detta var ett fåfängt hopp.

Då blev jag hungrig och gick ner och morrade åt maken "ska du ha en macka"? Maken, som är en klok make, insåg att morrandet egentligen inte var menat åt honom utan att det säkerligen var ett handarbetsrelaterat morr, så han frågade vänligt vad som stod på? Kunde han vara till hjälp, månne?

Han fick en lång klagolitania till svar (och önskade möjligen att han inte frågat). Kort sagt gick den ut på dessa "###!!?)&%!!! block!

Maken övergav de medeltida kyrkorna i Lund som tidigare upptagit hans dag, galopperade uppför trappan, överblickade kaoset, sorterade upp alla blocken och angrep problemet som vore det ett excelark. (Jag har nog nämnt att maken är en excelmatador av första rang?). Jag förklarade problemet; de mörka rutorna skulle spridas ut, och så även de ljusa batikrutorna. De mer neutrala skulle omge dem och ingenstans ville jag att samma tyg skulle mötas.

Jag såg att maken tänkte "lätt som en plätt!", och kastade sig över rutorna. Först gick det rätt så lätt, men sen stötte han på patrull; batik mot batik?! Nej minsann. Kunde man byta ut den rutan mot den? Nähä. Men den då?Rätt vad det var så var det trots allt klart! Vi tittade misstroget på varandra och tänkte att jominsann, det ser rätt ut. Sen lämnade vi tyget åt sitt öde och gick ner och åt lunch.

På kvällen kom dottern och hennes pojkvän och tömde vår vinkällare åt middag. Innan de fick efterrätt tvingade jag upp dem att titta på Lösningen! Men herredumilde vilka petimetrar; tror ni inte de hittade ett par ställen där gråblått mötte gråblått? Så sen hade jag helt plötsligt a) en ingenjör, b) en kemist och c) en make som gav sig sjutton på att lösningen skulle hittas.

Jag tror vi är där nu. Jag ska snart gå upp och börja sy ihop blocken. Det känns lite nervöst, men jag litar på syrran som sa att "quiltar vill bli bra, det kommer att kännas rätt när du är klar". Jag litar på det.

När det är lite synd om någon

Nåogn har varit hos veterinären.
Någon fick dra ut fyra tänder.
Någon hade dessutom furunkulos på tassarna.
Ändå var Någon väldigt duktig och betedde sig nästan som en normal hund hos veterinären.
Någon tycker väldigt synd om sig själv. Det gör hans matte med.

Det blir lite mindre köttfärs till matte och husse ikväll. Någon behöver den bättre.
Lille plutt.

Beslut, beslut...

Veligheten firar nya triumfer här.

Så?

Eller typ så? Ungefär?

Och som om inte det vore nog att grubbla över så funderar jag på hur det ska gå imorgon. Huliganen och jag ska till veterinären. Huliganen för att få kollat tassar, sina skruttiga bakben och få gjort vid tänderna. Jag för att öppna plånboken och betala. Vi ska till en ny veterinär som vi hört mycket gott om. Jag ringde dit och bokade tid. Jag påpekade att Huliganen inte är den som tar veterinärbesök med jämnmod precis. Att han har synpunkter på både det ena och det andra. Att han rent ut sagt kan bete sig väldigt fjolligt.

- Inga problem, svarade den unga damen vänligt. - Vi tar det mycket lugnt, fortsatte hon sen.

"Ni, ja" tänkte jag då. Det är liksom inte deras lugn jag bekymrar mig över.

Novembersöndag

Det regnar. Det är inget att förvåna sig över, det är trots allt november och då brukar det ramla ner en eller annan regndroppe. Raindrops keep fallin' on my head sjöng Burt Bacharach om, och jag tror det måste ha varit i november han inspirerades till den låten? För här har de i alla fall fallit, på såväl mitt som Huliganens huvud i ganska stora mängder. Vi bryr oss inte om det, vi trotsar elementens raseri och traskar ut i det blöta. Sen är det så skönt att komma in igen. Om det nu inte vore för det där med tass-torkandet, detta djävulens påfund om man frågar Huliganen.

Men det gör liksom inte så mycket ändå; det är lite vilsamt med det där novembriga. Man känner sig inte manad att rusa ut och rensa en massa i trädgården, åka till stranden, göra utflykter och sånt. Det är inte det att man inte gör något, inte alls, men det är ett mer vilsamt tempo. Det är dags för böcker. För tedrickande. För stickande (för första gången i ett Noro silkegarn och jag känner mig lite lätt tveksam. Garnet är grönt, och bara det är ju bra. Det känns mjukt och fint. Det är dessutom inte bara grönt, utan blått och lila också. Men det känns liksom inte riktigt komfortabelt att sticka med? Jag tror resultatet blir skönt att ha på sig, men ännu har jag nog ändå inte insett Norons storhet).

Jag har faktiskt också tagit mod till mig och skurit mina block till lapptäcket! - Du kan göra det! sa jag till mig själv och svingade rullkniven. 12 av 18 rutor är skurna och klara och jag tror det blir bra. (Okej, jag råkade skära aningens snett i ett block. Men det tänker jag försöka fuska till, och sedan blåneka till att det var jag som gjorde det). Sen ska det ju en kant runtom. En ram utanför det. Och sedan en binding. Vadd. Baksida. Quiltning. Det lär nog ta ett tag, men det är bra. Man ska inte hetsa sig fram genom livet.

Huliganen och jag har också tränat lite. Förr tränade vi mycket, med varierande resultat. På senare år har det blivit lite si och så med det, och ibland får jag dåligt samvete, när jag ser hur ivrig den lille fyrbeningen blir när klicker och attiraljer kommer fram. Så vi har tränat i trädgården i eftermiddag, apportering och läggande och ställande och fritt följ och det ena med det andra. Vi har dock blivit lite mer släpphänta, ingen av oss tycker längre att det är så himla petigt med detaljerna. Bara det är kul! Och bara man får belöning, den detaljen tycker i alla fall den lille hunden att det är mycket noga med.

Maken och jag har testat lite olika färgprover också. Det som känns lite skrämmande är att maken helt bytte åsikt och tyckte att den färg jag föreslagit från början blev bäst. Så brukar det inte vara. Vi brukar tycka olika. En - vi kan kalla henne A- tycker rätt, och en - honom kan vi då kalla B- tycker fel, och sen diskuterar vi ihärdigt tills vi enas. Nu blir jag helt plötsligt väldigt osäker på om jag tycker rätt, nu när maken tycker som jag? Bara sådär? Hmmm.

Snart är det dags att sätta igång med maten. Det blir riktigt höstig comfort food, det blir dansk flaeskesteg med hemlagad rödkål, sås och potatis. Inte särskilt fancy, inte särskilt trendigt - men gott! Det blir nog en brasa ikväll. Lite mer stickning. Det är faktiskt inte så dumt alls med såna här novembersöndagar när raindrops keep fallin' on my head.

Med mod i barm

Har jag det? Ska jag? Vågar jag? Här känner jag mig lite velig, inte en känsla som jag gillar. Ja, jag får nog tänka till lite. Men innan jag tänker kan jag ju berätta att det regnar idag. Ihärdigt. Blåser gör det också. Alltså åkte Huliganen och jag ut i skogen för att gå promenad med aussien och hennes matte. Hundfolk är nog inte alltid riktigt kloka, tror jag.

Sen åkte vi hem igen, för att bums ge oss ut på nya äventyr! Åtminstone maken och jag, Huliganen fick stanna hemma. Vi tittade på färg, jo för nu ska hallen målas om. Ska den bli lite dimgrön? Grå? Vaniljgul? Inte lätt - och inte blir det lättare av att det finns i runda slängar 72 nyanser grått, lika många dimgröna och vi ska inte tala om de gula. Vi får se - men tomatrött ska det inte vara längre i alla fall.

Mörkt ute är det, men jag har i alla fall fotograferat min pyttipannaschal som det finns mönster till hos Garnomera. Det var en väldigt rolig schal att sticka, det gick fort, mönstret var lagom varierat och man tröttnade inte. Annars är tålamod inte min starka sida, så det här passade mig som handen i handsken.

På tal om tålamod; titta på galgen som schalen hänger på. Den gjorde min mamma (den listige räknar här ut att mamma hette Karin) 1947. Jag vet inte vad det är för teknik, men det ser ut som att lite tålamod behöver man nog. Det hade mamma. Det är ju synd att vissa gener inte går i arv kan man tycka.

Lite tålamod har jag dock haft, och det är nu frågan om mod kommer in! Jag håller på att sy mig en quilt, eller lapptäcke kan man väl säga om man känner sig lite svensk sådär. Den ska ligga i min grå fåtölj och inspirera mig har jag tänkt mig. Jag letade på internet (alltså, vad gjorde man innan internet fanns??) och hitttade mönster på disappearing nine-patch. Det såg fint ut och inte alltför komplicerat, jag är ju trots allt väldigt ny på det här syeriandet. Nu har jag sytt alla nio-rutorna, så nu är det då meningen att de ska skäras rent och sen delas i fyra kvadratiska delar. Och det är då jag känner att modet börjar svikta. Tänk om det bara blir pyttipanna av alltihop? Tänk om det blir snett och vint? Tänk om det blir förfärligt fult? Tänk om jag gör en enda mischmasch av alltihop? Samtidigt så vill jag ju ha en disappearing nine-patch. Det vill jag. Men tänk om jag skär fel?

- Då får du väl bara sy nya rutor, sa maken uppmuntrande. När han såg min blick påpekade han att han ju hade förstått att det ofta är själva skapandeprocessen som är det roliga, och det har han ju föralldel tämligen rätt i.

Jag har lagt ut alla rutorna och vägt för och emot. Sagt till mig själv att sluta vara en mespropp. Men sen gick jag ner och fikade med maken och Huliganen. Kaffe och äpplemuffins kändes som ett bra val i det läget. Så får jag se vad det blir. Medan jag väntar på inspiration i ena eller andra riktningen har jag också stickat färdigt ett par små vantar. Vantar som ska värma en liten frökens händer när hon för första gången kommer till kalla Sverige. Och det är något som vi verkligen ser fram emot!

Genomslagskraften hos bloggar

Nuförtiden har jag lite dåligt bloggsamvete. Det bloggas inte så frekvent, och det beror inte på att lusten saknas, tvärtom. Men tiden har på något sätt krympt, som en yllekofta man råkat slänga in i tvättmaskinen. Jag förstår verkligen inte; man kliver ur sängen på morgonen, full av arbetslust och planer, och innan man ens hunnit utanför dörren och börjat bocka av på att-göra-listan är det dags att ta sin varmvattenflaska och ramla i säng igen? Märkligt på min ära. Det känns som om man hamnat i någon slags tidsloop utanför vårt eget solsystem, där all tid sugs in ett svart hål.

Men svarta hål eller ej, lite handarbete hinns med. Bland annat har jag stickat klart och blockat min pyttipanna, och det kunde det ju ha kommit en bild på om det inte vore så mörkt. Det får bli imorgon. Sen har jag köpt lite mer tyg (ja, det är kört, jag kan nu sätta "tyg-fantast" på visitkortet). Jag har köpt mer garn. Mer stickor. Och - något som jag inte ens visste att jag saknade, förrän jag läste om det på en blogg; jag har köpt kolfiberstavar! Wow, tänker ni nu! Sen tänker ni "men varfördådå?? har människan blivit helt galen??". Inte mer än vanligt, och jag erkänner glatt och villigt att jag hade inte köpt någon kolfiberstav överhuvudtaget om det inte vore så att jag nu på en del bloggar läst om blockningsvajrar, och det är just för detta fantastiska ändamål folk har beställt kolfiberstav från Skåne Hobby. Aha tänkte jag, som inte ens insåg att jag saknat blockningsvajrar förut, men som nu tyckte att livet tedde sig som en öken om jag inte hade några sådana fiffiga anordningar i min ägo. Ännu mer beslutsam blev jag när jag insåg att Skåne Hobby huserar i en liten by i mitt närområde. Alltså tvingade jag syrran att köra mig dit, när hon ändå hämtat mig i Malmö efter seminarium som jag besökt därstädes. (På lunchen hann jag med en garnaffär, efter seminariet en quiltbutik och sedan då Skåne Hobby, prata om effektiv dag).

Syrran och jag klev in i affären och tittade oss storögt omkring. Detta var icke en affär för damer med garnliga böjelser, det förstod man snart. Detta var Hobbys för Karlar Med Hår På Bröstet, såna som bygger modeller i stor storlek och med mycket pilliga grejer. Affärsinnehavaren pratade i telefon när vi kom in och vi traskade runt och petade lite på sakerna. Sen letade vi efter kolfiberstavarna, utan att vara helt säkra på hur en sån såg ut??

- Jag måste lägga på, jag har två damer i affären och jag vet precis vad de ska ha, sa mannen i affären då till mannen (förmodar jag fördomsfullt) i andra änden. Sen traskade han raskt bort och sa "det är såna här du ska ha, för du stickar väl?".

Det kunde jag  ju inte neka till, utan tackade och betalade det löjligt låga priset (man är väl van vid att garnprylar kostar lite mer än 17 kr per meter).

Sen berättade mannen att han blivit så förvånad när en massa kvinnor rätt vad det var började köpa kolfiberstavar från  hans webbshop; det var Ullor och Evor och Brittor från land och rike runt och han hade kliat sig i huvudet och tänkt "men vofför?? Liksom??" innan han fått klart för sig att det hade bloggats i vida garnkretsar om hans kolfiberstavar och att det är därför de nu är spridda över stora delar av de nordliga länderna.

Så där ser man vad lite bloggande kan ställa till med. Nu måste jag bara sticka mig ytterligare en schal så att jag kan inviga dem.

I kreativitetens högborg

Efter den strålande inledningen på dagen med te och toast gick det bara uppåt! Okej, det regnade. Visst, föralldel. Det blåste också. Men vem bryr sig om sådana småsaker när skaparlusten griper tag i en?

Huliganen och jag har tillbringat eftermiddagen i syrrans syrum. Själv har jag sytt och Huliganen har väl mest varit i vägen om man ska vara ärlig. Och ska man vara det, helt ärlig alltså, så försvann han ut ur syrummet när syrran utbrast i ett förtretat "jamen det var väl själve den också!" (hon kan ha svurit här, det håller jag inte för otroligt). Huliganen visste inte att det som retade upp syrran var en trilskande symaskin, han tänkte att han nog gjort något dumt, så bättre fly än illa fäkta. Alltså fick syrran göra stor affär av honom och kuttra litet i falsett och då blev han glad igen.

Glad - det blev jag också. Det är jag som valt mönstret till det vi ska sy, nämligen ett pennskrin (fast mitt ska rymma mer syrelaterade grejer). "Enkelt" stod det på mönstret... men hade jag lämnats åt mig själv hade det blivit mer än en svordom som halkat över läpparna och inte hade det blivit något pennskrin heller. Jag håller inte för otroligt att jag hade slitit mitt hår och slängt tygbitar, tråd, vadd och blixtlås omkring mig.

Nu har jag dock syrran som guidar mig längs vägen, så en bit har jag hunnit. Jag har quiltat själva "kroppen" och titta här! Jag har sytt ett blixtlås. Med liksom både foder och utsida! Först visar jag utsidan. Visst är det makalöst tjusigt? Resten av pennskrinet syns inte, det får man se för sin inre syn.

Sen får man beskåda insidan. Självaste fodret. Nu är det här bara en liten bit, så det syns inte så bra att det faktiskt är ett rosenmönstrat tyg, som syrran mycket generöst donerade till mig. Tyget på utsidan köpte jag när vi var på symässa häromveckan. Ska vi fortsätta på den ärliga banan, så har jag faktiskt inte sytt blixtlåset helt och hållet. Jag har sytt ena sidan. En. Av två. Jag vet inte om det är så imponerande?

Jag tittar och beundrar mitt verk. Men sen grips jag av den där gnagande känslan av att om någon sykunnig tittar in här så kommer vederbörande att medlidsamt skaka på huvudet och tänka att "ockockock, det är mycket kvar!".

Alltså lägger jag in en liten action-bild. Allt för att få folk andlöst intresserade! Voila!

Ett öppnat blixtlås!!

Wow, liksom. Stay tuned, som man säger. Har man riktig tur så kommer syskrinet att bli färdigt fram emot mars eller så. Och då kanske det kommer ett litet halleluja moment.

Frukost

Frukosten är dagens viktigaste mål sägs det emellanåt. Tja, jag vet inte. Jag gillar att laga mat, jag tycker om att testa nya recept och jag tycker generellt sett att mat är en väldigt viktig del för ens välbefinnande.
Jag äter också frukost varje dag, men det är inte så att jag skuttar med ett jubelrop ur sängen och sen kastar mig över kokböckerna för att hitta nya recept att åstadkomma dagens första matintag.

När det gäller frukost är jag pragmatiker. Purist. Vanemänniska. Ja man kan rentav kalla mig tråkig. Det är antingen yoghurt, hallon och smulat knäckebröd som gäller, eller, om jag känner mig lite wild-and-crazy havregrynsgröt med mjölk och äpplemos. (Obs! Detta gäller inte de frukostar som intags på hotell, där släpps alla hämningar). Puristandet gäller även helgmorgnar. Vi följer våra rutiner; ramla ur sängen, leta efter glasögonen, snava över hunden, duscha, gå lång morgonrpomenad, kasta oss över hallonen-å-yoghurten. Och knäckebrödet!

Men sen finns det helgmorgnar när regnet häller ner. När man kan sjunga som Povel att jag är så blöt om både skor och strumpor, tralala, när även Huliganen vägrar att gå längre och vill traska hem och bli torr och varm igen. Då vill man helt plötsligt ha något annat. Då känns livet som bäst om man får på sig torra strumpor. Hämtar tidningen. Och får avnjuta en kopp (och inte vilken kopp som helst, utan min fina rosenkopp som jag fått av Sue!) av Pu-Erh's Sweet Chai från The Tea Emporium i Bath (som utan konkurrens är det bästa chai-te jag druckit) och rostat bröd med hemlagad björnbärs/äpplemarmelad med portvin, kanel och timjan. Hade man varit katt hade man spunnit av välbehag.

Den som är observant ser nu att det är inte bara rostat bröd med marmelad som ligger på brickan. Det är väl så då. Att en viss Huligan föredrar ost framför marmelad. Att det dessutom ligger en liten bit ost där och ser omotiverad ut, det tycker jag vi kan förbigå med diskret tystnad.

Nej, Huliganen är inte bortskämd. Inte alls. Han är...är.... väldigt söt, det är han!

An apple a day

..keeps the doctor away, sägs det ju. Och är det bara äpplen det hänger på, så ska vi inte behöva släppa någon doktor över tröskeln under överskådlig tid.

Vi bor i ett gammalt hus. Med en gammal trädgård. Med gamla äppleträd. (Nu börjar det låta som den där sagan om den lilla lilla gumman, i det lilla lilla huset... fast vi har ingen katt, utan en hund och det är ju också bra).

Äppleträden må vara gamla, men de producerar äpplen som vore de kaniner. Eller ja... ni förstår vad jag menar. Det är äpplen högt som som lågt, och vi vet inte alltid vad vi ska göra med dem. Man kan äta dem. Men det finns gränser för hur många äpplen man kan peta i sig utan att få ont i magen.

Man kan baka äpplekaka - en utmärkt metod hur långt förslår 5-6 äpplen när vi pratar 100-tals kilon äpplen?

I början när vi flyttat in i huset och var unga och idealistiska var vi så ordentliga och gjorde äpplemos. När vi hade fyllt en frysbox med äpplemos för tiden fram till nästa istid ungefär hade vi ändå ytterligare 4 äppleträds skörd att ta hand om. Barnen flydde så fort vi bara andades ordet "äpplem...". Marknaden för äpplemos kunde anses mättad.

Så ja... det må vara slösaktigt och slarvigt, men vi har slängt äpplena i komposten. De som vi inte ätit upp eller gjort äpplepaj på i alla fall.

I år fick dock maken en snilleblixt! Han lyssnade på sina unga medarkeologer när de låg med näsan i leran och grävde och pratade om att göra äpplecider.

- kom hem till oss och plocka! utropade maken generöst och snillrikt. Sagt och gjort, inom kort klängde det runt fyra arkeologer i våra äppleträd och plockade åt sig en 100 kg äpplen. Jag gapade beundrande, både åt deras smidighet och akrobatiska färdigheter och åt makens snabbtänkthet. Här slogs minsann en kopiös mängd flugor i en och samma smäll.

Sen satt vi på jobbet en dag och där har vi också en ung man, en som nyss köpt en andel i en äpplemustningsmaskin. Nu saknade han bara äpplen. En äpplemustningsmaskin utan äpplen, det är ingen bra kombination förstod vi.

- Du ska inte behöva sakna längre! sa jag och vips! så klängde det ytterligare en yngling i våra träd och det försvann ytterligare en 50-60 kg äpplen.

De som gömt sig längst upp i träden blåste ner i stormen tillsammans med två träd. Nu har vi lagom mycket äpplen kvar som faktiskt lagrats i makens vinkällare! Jajamen, vi fick med viss tvekan tillstånd att lagra något så plebejiskt som Ingrid Marie och Cox Orange bland pinot gris:er och bourgogner.

Cox Orange; det är mitt favoritäpple! Maken gillar Ingrid Marie. Ja vi är lite så, som Yin och Yang, vi kompletterar varandra. Han gillar skalbaggar. Jag gillar hästar. Han gillar fotboll. Jag gillar choklad. Han gillar mig. Jag gillar honom. Ja vi kompletterar varandra, jag sa ju det.

Nu har vi dessutom fått ta del av bytet; dels har vi fått några flaskor cider, men eftersom den unge mannen glatt sa att den var "potent" så får den ligga till sig till en vacker dag när det inte gör något om man blir lite rund under skosulorna, dels har vi fått äpplemust. Den är alldeles alkoholbefriad, en IOGT:are hade gråtit av förtjusning. Och den är väldigt, väldigt god.

Jag känner hur doktorn kan fortsätta att keepa sig away. Men om man skulle behöva något ytterligare för välbefinnandet, så kan man snusa lite på rosorna som jag idag, den 2 november, plockade in från trädgården. Det är två Pilgrim och en Kalmar. Nästan lika bra som äpplen för ens välmående.

Och skulle det inte räcka, så har jag också en älgstek på lut för ikväll. Med vinbärsgelé, svampsås, pressgurka och syltlök. Bättre än så blir det nog inte.