En lugn kväll utan boll

...ska det bli ikväll.

Häromveckan meddelade jag stolt att jag minsann börjat hemsöka det lokala gymmet, eller rättare sagt ett av dem. Detta efter inspiration av dottern som förmodligen tyckte antingen a) mamma börjar bli lite lös i konturerna, eller b) det är roligt med sällskap, eller kanske c) ett gott skratt förlänger livet, och att se sin mor i gympatagen kan nog framkalla en eller annan munterhet.

Vi gick på step. Jag har beskrivit mina vedermödor med studs-och-sprätt-och-hopp-och-skutt så att svetten rann som ett Niagarafall i ögonen. Kul är det i alla fall! Förmodligen både för mig och eventuella åskådare. Möjligen med undantag för den medgympa:ist som jag sånär sopade till med stången när vi hade lite styrketräning på slutet. När man steppat sig fram i 45 minuter har man liksom inte så bra koll, i all synnerhet inte om man ser suddigt (pga den där svetten i ögonen). Denna dam duckade dock kvickt och elegant och undgick därmed att blod spilldes. Hon var säkerligen en rutinerad studs-och-sprätt:are.

Den här veckan sa den illistiga dottern att vi kunde prova på ett annat pass? Ett gympa-boll-pass? Nu är jag inte så våldsamt säker på att fånga bollar (jag tänker mig något i handbollsväg då). Jag förhörde mig således misstänksamt om storleken på boll? - Åh, de är så stora så! svarade dottern och log skenheligt.

Jag funderade febrilt. Stora bollar låter ju mindre våldsamt än små, tycker jag. I all synnerhet om man blivit dängd i knävecken när Huliganen leker med sin lilla boll-i-snöre som är synnerligen stenhård.

- Ållrejt, jag är på! sa jag och kände mig väldigt framåt och på hugget i största allmänhet.

Jag kan  nu meddela att stora bollar är inte ett dugg lättare än små. Inte om man ska kräla runt på dem och hitta balansen och hålla styr på alla muskler (som man upptäcker att man inte har). - Om ni vill göra det lite svårare kan ni sträcka ut ett ben, sa den ondsinta instruktören när man till exempel skulle balansera på knän och händer uppe på bollen. Sträcka ut ett ben? Herregud, hon är galen! väste jag till dottern, eller rättare sagt, jag skulle ha väst om jag bara hade orkat. Istället tänkte jag "instängd i en gympasal med en galen bollinstruktör, tänk att det skulle sluta på detta sätt. Ack och ve!".

Men efter 55 minuter undkom vi i alla fall, mer eller mindre med livet i behåll.

Jag har nu insett följande; a) jag har inga magmuskler, b) jag har ingen balans, c) jag har inga armmuskler heller och d) .... - just nu har jag glömt vad d) är, men det är i troligen ytterligare en brist hos mig, det är jag i alla fall säker på.

Det var ändå rätt kul, så jag kommer säkert att gå dit igen. Då tar jag med mig Huliganen. Han gillar bollar, och blir instruktören FÖR besvärliga med sitt "sträck ut ett ben" så bussar jag honom på henne. Så det så.

Men ikväll blir det lugnt. Stickning är också en bra sysselsättning, och kräver inte så mycket magmuskler.