Sjukstuga

Det är lite sjukstuga här hemma. Maken är den som är sjukast, och sitter nedbäddad i en fåtölj och tittar på gamla Åsa-Nisse-filmer i din missriktade tron att detta hjälper mot feber och snuva. Var denna villfarelse kommer ifrån vete fåglarna, men maken är totalt oemottaglig för sunt förnuft och vetenskapliga argument varför detta är totalt fel. Han verkar lite trött, vilket möjligen kan bero på att jag vaknade vid 5-tiden i morse och tyckte mig höra möss i köket. Alltså väckte jag maken och sa att här gällde det att raskt byta ut de ratade Japp:en mot ost, så att mössen gick i fällan! Maken vacklade snällt ut i köket och betade fällorna med ost, alltmedan han hostade ihåligt. (Varför jag inte gjorde det själv har jag faktiskt inget riktigt bra svar på). På morgonen hittade jag inga som helst spår efter möss och osten sitter orörd kvar i musfällorna. Det måste vara fantastiskt underbart att vara gift med mig.

Huliganen och jag flydde fältet ett tag, och det gjorde vi så gärna eftersom det faktiskt har varit ett strålande väder idag. Många minusgrader, lite snö och sol - således rymde vi ut i trädgården och tog kameran med oss.

- Vad ska jag fotografera? Vad-vad-vad?? funderade jag och tittade mig omkring. Sedan föll mina blickar nedåt... Inte behöver man undra när man har en sådan naturlig fotomodell i fotknölshöjd.

 Nu när jag lyckats så väl på låg höjd tänkte jag spana vidare. Jag traskade förbi växthuset, där man såg skuggorna av vinrankan genom frostrosorna på fönstret. - Håll ut! sa jag uppmuntrande, - rätt vad det är sitter vi därinne igen och dricker vin te och har det trevligt.

Bakom växthuset växer det en himla massa murgröna och i murgrönan ligger det en kruka och försöker se ut som en amfora som romarnna glömde kvar någon gång på antiken när de drog förbi Lund. Detta kan vara mindre troligt eftersom de, såvitt jag vet, inte hade vägarna förbi här. En som dock hade vägarna förbi, eller rentav igenom, murgrönan var Huliganen. Jag fnissade lite för mig själv och tänkte att för honom är det nog ungefär som en djungel av djungligaste slag.

Det är skönt att ha tak över huvudet - både vi och fåglarna. Jag skänker alla uteliggare en tanke och känner att man ska vara innerligt tacksam för att man har det så bra. Åsa-Nisse till trots.

Efter lunch gick jag upp till syrummet. Inom parantes sagt; lunchen var en mager historia. Vår våg har haft dåligt batteri över julen, så när man ställt sig på den sa den bara "low" och det kändes ju bra. Nu har maken bytt batteri, och helt plötsligt sa den vanartiga apparaten något helt annat än "low". Det där med jul sätter sina spår...

Jag har sytt färdigt en kjol. Just nu har jag problem med högerarmen och har lite svårt med stickningen. Förvisso försökte jag börja på en mössa igår, men när jag skulle prova om den blev lagom (hade bara hunnit med resåren) så sjönk den belåtet ner och la sig på axlarna. Uppenbarligen har jag ett mycket litet huvud. Det är jag och Nalle Puh, typ. Alltså sydde jag på min kjol och nu är den klar! Jag är ganska mallig, i all synnerhet över fickorna. Jag har nog aldrig sytt den typen av fickor förr, och därför råkar det bli en bild på en av dem. Blixtlåset däremot, kom inte med på bild. Nåja, det är ingen förlust, det hade aldrig vunnit Miss Blixtlås. Förmodligen inte ens kommit till finalen.

Sen plockade jag fram tyg till ett nytt projekt, jag ska sy mig ett förkläde till. Förkläden kan man inte få för många av, inte i den här familjen där vi är så glada i mat! Jag hann dock inte börja innan brevbäraren kom - och tänk nu behöver jag inte sy något förkläde, för det kom ett i julklapp från Sue! Och inte nog med det, jag fick flera fina julkort från bloggvänner; från Lori i Californien, Maja i Skövde och Sue i Bath - det gjorde mig verkligen alldeles väldigt glad! Den lilla julfågeln kom också från Sue. Har jag riktig tur, så kommer Sue i egen hög person hit nästa år, tillsammans med hennes Mark och det ser vi alla i Huliganfamiljen mycket fram emot

Tänk på vilodagen så att du helgar den

- Kom hit och fira jul! sa vi till sonen som ställde sig välvillig till förslaget. Förmodligen tänkte han naivt att det kunde vara skönt att komma med till mamma och pappa, ta det lite lugnt, få maten serverad och vila upp sig efter att ha fräst runt bland Karius och Baktus hela hösten.

Ha! Vi tycker att ett visst mått av lokalt barnarbete bara är bra, så sedan sonen har kommit hem har han fått baka, göra skinka, diska, laga mat och måla om biljardrummet tillskärningsrummet. Det är väl bara rätt för det var en gång i tiden hans rum och det var han som för en 15-16 år sedan målade det grått med ett svart ytskikt, så som det skulle vara när man ung och hipp i början av 2000-talet.

Nu ville jag ha det lite ljusare, lite fräschare. Man kan ju tapetsera... men då måste man förarbeta. Och är det något som jag skyr som pesten är det förarbete. Ja, jo, jag inser att även när man målar ska det förarbetas. Om man är en rekorderlig typ. Ja. Nog sagt om det.

Vi hade färg över från när vi fick hallen/syrummet ommålat och den tycker jag om. Milt grågrön. Den fick det bli. Sonen har maskeringstejpat (vem sa att det inte förarbetas i Huliganhemmet, vavava??), målat och hängt i krokig arm i diverse akrobatiska vinklar för att komma åt.

Nu var det jag som fotograferade, så det syns inte att även jag målade. Jodå, man är väl ingen slavdrivare heller. Jag målade. Och sonen gick diskret efter och bättrade på där jag hade missat. Det är en mycket snäll son jag har.

Nu är det klart och jag är mäkta nöjd! Det blev så fint med samma färg i hallen och i rummet, milt och inbjudande.

Jag tror sonen tänker åka tillbaka till Göteborg imorgon. Förmodligen för att vila upp sig.

Jul

Hur mycket jag än önskar att jag vore en cool typ, en som liksom bara glider igenom helger och middagar och organiserande och tar det mesta med en klackspark, så är det inte alltid så. Det har hänt att jag stått och svurit på det mest o-juliga vis över såväl julmiddagar som julpyntande. Man vill ju mest bara sprida julmys och gamman och ho-ho-ho:ande kring nejden, inte svära som en borstbindare.

I år har jag dock inte svurit alls. Kanhända att stressnivåerna varit lite väl höga ändå även om jag egentligen inte begriper varför, för det finns faktiskt ingen anledning till det. Framför allt inte eftersom sonen och maken har gjort en stor del av förberedelserna.

Men nu är bordet dukat. Brasan är staplad. Maten är på gång. Och nu väntar det som jag tycker mest om; att träffa släkt och vänner kring ett bord, äta lite mycket,  leka med hundarna, kanske spela lite spel. Och prata! Nu känner jag mig helt klart mogen för lite ho-ho-ho:ande. Julgläde och julgamman; nu är det dags!

Särskilt vill jag önska dottern och svärsonen en riktigt god jul - de firar i Småland och kommer säkert att få en toppenjul där!

God Jul!

Blandade karameller

Perioder när man inte hinner blogga så där jättemycket, ja då vill man ju ännu hellre skriva bra och gripande blogginlägg, blogginlägg som griper tag om läsarnas själ och vrider ur den, som får folk att gråta! Att våndas! Att skratta! Man vill inte bara låta fingrarna tramsa runt bland tangenterna och se vad som blir utfallet på ens vanliga ometodiska vis.

Därför grubblade jag ihärdigt; ska jag skriva ett känslosamt inlägg? Ett folkbildande? Ett glädesprutande? Ett kulinariskt? Hm....

Det får helt enkelt bli lite av varje. Jag kan ju till exempel börja med det djuplodande psykologiska. Igår, t'exempel så kom jag hem från jobbet tämligen trött till både kropp och själ. När jag släpade mig över tröskeln kom maken galopperande och tjoade hej! hur är läget? - Jodå, svarade jag. Sen tänkte jag att det lät kanske lite väl enstavigt och kylslaget så jag la till "för all del". Så är det ofta i december, det är både roligt men också ganska tröttsamt och ibland tänker jag hädiska tankar om att det vore bättre om julen låg i maj, typ. Sen kom jag ut i köket. Där hade den rekorderlige sonen gjort skinka. Griljerat den och sådär. Jag snodde ihop lite köttbullar och sen satt vi vid köksbordet och åt skinkmacka med skånsk senap, köttbullar och drack julmust. Och tänk, då började nog ändå julkänslorna pysa som ett litet champagnesprutt inom mig. Detta visar med önskvärd tydlighet att mat, omtanke och att få sitta ner med familjen i lugn och ro kan få den mest trötta själ att dra på sig dansskorna och skutta runt i en jenka igen. Huliganen håller med, framför allt tycker han att skinka är högst befrämjande för välbefinnandet.

Och därefter kastar vi oss raskt över till det folkbildande. I vårt hus bor en husse, en matte, en huligan och emellanåt lite blandade barn och svärsöner på besök. Dessutom flyttar det med jämna mellanrum in lite möss, som vi då brutalt tar kål på så fort vi hinner. Mest springer de runt med trätofflor och väsnas på vinden, men igår morse när jag kom ut i köket och drog ut skafferilådan, vad såg jag väl då? Att mössen haft kalas, de hade tuggat sig in i såväl mjölpåsen som potatismjölet. Fullt av små fotavtryck i mjölet var det också. Ganska söta föralldel, men man vill ändå inte ha möss bland specerierna. Huliganen har man inte längre någon nytta av i sådana här lägen (har man någonsin haft det?). Han skulle inte höra om så en hel armé av möss klampade runt i köket, än mindre jaga dem.

Sonen, som är rutinerad musjagare (har man bott i ett fallfärdigt hus så lär man sig många nyttiga saker) rekommenderade musfällor apterade med dumlekolor. Det var ett rykhett tips från coachen och maken och sonen for iväg och inhandlade godis till mössen. Dock var det slut på dumlekolor så de köpte japp i stället. Idag står fällorna där, och japp-bitarna sitter kvar. Av detta lär vi oss att möss gillar inte japp. Det gör jag, men så är jag ju inte en mus heller. Och det var allt på den folkbildande fronten för i dag. Kom ihåg; dumlekolor ska det vara till möss!

Nu går vi över till dagens huvudperson! Huliganen fyller 12 år idag, hurra, hurra, hurra! Han börjar få de grå ögonbrynens charm och hörseln är inte vad den borde. Han tycker sig (sedan länge) vara färdiguppfostrad och gör lite som han vill. Men faktum är att det egentligen är djupt orättvist att kalla honom för Huliganen längre, för han är faktiskt inte alls så huliganig numer. Att kalla honom för Gentlemannen vore kanske till att ta i... men ska jag övergå till att kalla honom Hampus, som ju faktiskt är det namn han lystrar till, eller gjorde på den tiden han hörde? Å andra sidan så är han ju min lille Huligan så det hade kanske känts lite underligt. Han har redan fått (och slaktat) en älg av sonen. Han har också varit inne i arbetsrummet där julklapparna väntat och försökt sno åt sig en eller annan helt orättfärdigt. Han har liksom lite svårt att tro att det är någon mer än han som ska få paket i det här huset. "Allt ljus på mig!" är hans paroll och så får det bli.

Det är kanske inte så mycket sprutt under tassarna längre, förr hade man ju ibland svårt att hänga med i svängarna när vi var på promenad. Nu traskar vi fram i lagom takt, men emellanåt far han ändå iväg en tio-femton meter i något som med god vilja kan kalla språngmarsch. Sen kommer han tillbaka och ser mycket nöjd ut. "Såg du så fort jag sprang?" ser han ut att tänka och då tittar jag ömt på honom och säger "skitsnabbt ju, du är som en vindil!" och då ser han nöjd ut och travar vidare.

Nu ska vi snart promenera hem till syrran och äta lite julmat, umgås med kusiner och Stinor och syrror och barn och Zoya och hela konkarongen. Det ska bli jätteroligt och jag är tämligen övertygad om att Huliganen kommer att få smaka både det ena och det andra - det är ju ändå hans födelsedag!

Inatt delade jag säng med två herrar

Nej, det är inte fullt så lössläppt som det låter. Det är inte den Svenska Synden som slagit till igen. Herregud, vem skulle dessutom orka vara syndfull så här när man är på upploppet mot jul efter en hård arbetsmånad? Inte jag i alla fall. När jag iklätt mig min rutiga flanellpyjamas vill jag mest bara snarka lite fridfullt.

Maken och jag har varit på ett kort besök i Göteborg hos sonen för att hämta hem honom till jul (och för att i förväg ge honom hans julklapp, en dammsugare. Säg inte att vi inte skämmer bort våra ätteläggar!).

När vi är hos sonen lägger vi prompt beslag på hans säng, så får sonen sova på soffan. Vi hoppas han sover i alla fall, själva slumrar vi på i godan ro.

Huliganen var också med. Till Huliganen hade jag medtagit en styck hemsydd dyna att sova på. En med stora fina prickar på. Huliganen fnös åt prickarna, och sedan satte han sig precis bredvid min sida av sängen och stirrade stint på mig. Nu har sonen en rätt så låg säng, så även en västgötaspets kan genomborra en med genomträngande blickar så att samvetet vrider sig i plågor.

Alltså lyfte jag upp Huliganen. Han placerade sig prompt på täcket och la beslag på en stor del av det. Därefter kom maken och la sig. Han studsade förvånat när han upptäckte en hund i sängen, men i sann juleanda fick hunden ligga kvar. Maken ryckte raskt åt sig en del av täcket. Av resterande del la Huliganen beslag på ca 80%, och den yttersta lilla resten tillföll mig. Men han sov ju så gott. Och var så söt.

Och varm om fötterna blev jag i alla fall, för det var där han till slut placerade sig. Jag medger; jag är en vekhjärtad matte. Om nu någon trodde något annat.

Låt oss låtsas att det inte är tisdag

För på tisdagar jobbar jag. Ihärdigt. Säkerligen nyttigt och bra för karaktären och allt det där, men hur kul är det att skriva blogginlägg om? Eller ännu mindre; hur kul är det att läsa om? Sen tänkte jag; har jag något hänförande vackert och fabulöst färdigt att visa upp av det jag handarbetar? Svaret är nog mest ett tveksamt näe... Jag har en snart färdig kofta. En snart färdig strumpa. En halvfärdig sjal. En delvis stickad vante som ska tovas. En halvfärdig kvilt. En mössa som inte ens är påbörjad. Jag tycker mig ana ett mönster här. En trend, liksom.

Eller också läser man bara in att i det här huset bor uppenbarligen en oförbätterlig icke-avslutare. En usel människa, kan man tycka. Även om hon är snäll mot make, barn och hund.

Ack ja. Men då kan man ju roa sig med att fundera på hur det var i söndags! Då var det betydligt muntrare, mindre jobb och mer skratt och sömnad. Jajamen, dottern och jag var hos syrran och sydde på våra väskor. Det tar sin lilla tid för det är ungefär en miljard bitar och blixlås och D-ringar och foder och fickor och allt vad det är. Men vad gör det? Förr eller senare blir vi färdiga, och till dess så har vi väldigt trevligt när vi träffas! Vi syr så det ryker! Och när vi inte syr, ja då pressar vi på mellanlägg, skär tygbitar, frågar: var det 9,5" gånger 4" eller hur var det nu igen? ungefär 14 gånger i följd. Mitt i alltihop står syrran och pekar och förklarar och läser och hjälper till och det är nog en himla tur det.

Syrran hinner inte sy på sin väska när vi är där, för dottern och jag kräver all uppmärksamhet. När hon inte måste reda ut diverse smärre hotande katastrofer ägnade hon sig åt att göra julhjärtan i spets och guld.

Ja det är trevligt med söndagseftermiddagar! Fler såna och färre tisdagar kan jag tycka. Dessutom så blev jag faktiskt klar! Inte med hela väskan, ånej. Och inte med hela axelremmen heller... men den är sydd och fodrad och struken och det är gott så!

Någon gång framåt sommaren är den nog förhoppningsvis klar. Och vem vet? Jag kanske rentav har stickat färdigt en socka eller en kofta då också. Inte för att man kanske behöver yllekoftor och dito sockar till sommaren (hoppas jag innerligt), men det kommer väl fler vintrar.

Och vips så var det lördag

Jag hinner inte med. Snart är det jul och det har jag inte riktigt fattat. Veckorna går i rasande fart, och som alltid när jag är lite stressad så börjar jag på många projekt och får inte klart något.

Lite har jag dock sytt på min kvilt - och jag tror det blir bra, även om det är en bra bit kvar.

Idag har vi ändå köpt gran så nu luktar det gran i hela huset och klädd är den också - då börjar trots allt julkänslan smyga sig på. Ja, förra året ändrade jag mig ju till att bli en tidig-gran-påklädare, och jag är nöjd med det.

Snart ska glöggen värmas. Brasan är tänd. En torta della Nonna är bakad och lammsteken puttrar på spisen. Maken är och hämtar dottern och svärsonen och jag ser fram emot en bra kväll.

Hade det inte varit för att jag råkade skära mig i fingret när jag hackade chilin så kunde jag skrivit mer, men nu är jag lite hindrad av plåster.

- Var måste du alltid karva dig i fingrarna? undrade maken förvånat och det är en högst berättigad fråga. Men blodvite eller ej, nu är det lördagkväll och det blir bra. Och snart kan nog normal bloggverksamhet återupptas.

Söndagsfrid

I alla fall nu. Det har funnit stunder under dagen när det där fridfulla har varit lite frånvarande. När jag skulle hänga ut en ljuskedja i en buske, det är ett ögonblick som osökt faller mig in. Jag tycker det är lite mörkt här på vår gata och  nu när det är advent kan det ju vara fint med lite ljus tänker jag. I all synnerhet som maken har hotat med att plocka fram sin vedervärdiga tomte och snögubbe, då måste jag ju anlägga lite moteld. Alltså for jag iväg och köpte mig en ljuskedja och sen klev jag ut i trädgården för att aptera densamma. Då började det raskt droppa små elaka iskalla regndroppar på mig. Sen blev kedjan snabbt kall och styv och trasslade in sig på det mest ondskefulla sätt. Då svor jag på ett sätt som inte alls framkallade någon julestämning. Efter att ha gått in och tinat upp lyckades jag dock få upp eländet kedjan och nu lyser det i mörkret.

Sen bakade jag lite saffransknutar och då blir man ju genast lite mildare till sinnes. Dessa bullar har jag längtat efter sedan förra julen ungefär och nu kunde det vara dags. De är så kaloristinna att man, som periodisk viktväktare, måste blunda när man läser receptet - men jag måste säga att de är värda det. Man får späka sig lite extra vid något annat tillfälle, men nu till jul kan man faktiskt behöva en saffransknut.

Jag har också stickat färdigt en socka. I restgarner och med istickshäl och allt och jag får nog säga att det blev ganska fint ändå. Lite pilligt att plocka upp hälmaskorna bara, det hade kanske gått enklare om jag valt att sticka i tråden till det som skulle bli häl så småningom i en avvikande färg och inte i vitt, när själva randen var mönstrat i vitt... ibland är man inte så smart. Sedan googlade jag ihärdigt och sydde ihop de sista maskorna med kitchener stitch, något som Ida-Karin visade mig igår på de pulsvärmare hon stickat. Jag tog google i hågen och lyckades också snörpa ihop något som med god vilja kan tolkas som kitchener stitch.

Nu har jag bara en sockhäl kvar. Men den får vänta ett tag till, nu ska de gås på hundpromenad i det kalla regnet. Då kan jag ju dock glädja mig åt att se vår ljustindrande buske när jag svänger in på vår gata.

Och sen går jag in och tittar på min lilla adventskalender - jag brukar inte ha någon sådan, inte sedan barnen var små. Men de här små husen, de gick inte att motstå.

Lördagsträff

Det är mycket som är bra med att blogga, men något som är allra bäst är ju att man kommer i kontakt med medbloggare som man kanske aldrig träffat annars - och hur synd hade inte det varit då?

Idag har jag haft en alldeles utmärkt eftermiddag, en sån som får en guldstjärna i kanten. Jag har nämligen på en och samma gång lyckats klämma in kanelbulle, garn, stickning, intressanta diskussioner och att få en fläkt från stora världen! Lund fick nämligen Wienskt besök av Karin-Ida, som lyckligtvis har en dotter som studerar här. Två handlingskraftiga kvinnor kommer ju raskt upp med en bra plan, nämligen att träffas.

Då behöver man ju en lämplig träffpunkt, så att man inte springer om varandra på stan. Var kunde vara en bra plats, funderade jag? Men sen, heureka, kom jag på det! Vi behövde ett landmärke, något stort, rejält, som sticker upp och som inte är svårt att hitta till. Alltså stämde vi plats utanför domkyrkan. Den är både stor och rejäl, svår att missa liksom.

För en gångs skull så var jag faktiskt i tid, man vill ju inte skämma ut sig genom att komma försent sådär vid första träffen. Medan jag cyklade som en vindil genom stan tänkte jag; - tänk om vi inte har något att prata om? Tänk om vi bara kommer att sitta och blänga på varandra? Tänk om hon inte förstår mina skånska diftonger?

Ha! Jag hade inte behövt oroa mig alls. Vi promenerade bort till Kulturen där det finns ett litet trevligt, stickvänligt café. Det finns förvisso många caféer i Lund, men vi behövde något där man ostört kan bre ut sig med garnnystan och kaffekoppar och sitta och prata utan att någon spiller caffe latte över en ideligen, ideligen och då fungerar Kulturen bra.

Väl på plats pratade vi oavbrutet och entusiastiskt ända tills de stängde - ja, jag tror vi var sist ut genom dörren. Vi pratade garn och mönster och språkinlärning och föräldrar och barn och musik och hundar och hästar.... ja det mesta faktiskt. Det kändes som om vi redan var bekanta, och det är ju det som är det finurliga med bloggar - man lär ju faktiskt känna en del av en annans människas liv så när man väl är på plats så är det bara att ta upp tråden (såväl bildligt som bokstavligt) och prata på.

Jag hoppas vi kommer att träffas fler gånger! Och det alldeles bortsett från att Karin-Ida hade med sig såväl te som Mozartkugeln från Wien...

Jag har lovat att dela med mig till maken. Och eftersom jag är en ärlig själ (och dessutom nu skrivit det på bloggen) så kommer jag att göra det. Lyckligtvis tål hundar inte choklad, så Huliganen får dock nöja sig med en eller annan frolic.

Torsdag

Det börjar bli kallt här i Skåne. Inte riktigt kallt som i snö och tomtar och Rudolf-med-röda-mulen-kallt, men precis över nollan. Alltså byltar man på sig fleecefodrade brallor, dubbla vantar och mössa ner till nästippen när man går på promenad. Det tar sin lilla tid att få på sig allt, så jag kastar avundsjuka blickar på Huliganen som otåligt står och stampar när jag fipplar med vantarna och kopplet och hela konkarongen. Pälsen, den sitter ju där den sitter. (Ja när han inte fäller förstås, för då ligger det drivor av underull i hörnorna här hemma, ack ja).

Dagen startade bra. Ibland träffar vi på eurasiertiken Sheeba och hennes matte när vi går morgonrundan. Vi går åt olika håll, och om vi då har tur så möts vi någonstans på mitten och när vi gör det så känns det alltid som en bra start på dagen. Huliganen låter sig villigt hälsas på av Sheeba som bara är 5 år och har lite mer fräs under tassarna, och Sheebas matte och jag utbyter djupsintheter om både det ena och det andra. Imorse, t'exempel, så pratade vi om strumpstickning, bara en sån sak! När Huliganen var liten ligistvalp så träffade vi på Sheeba's föregångare, en gammal kees-tid som hette Polly, och hennes husse. Då var det Huliganen som var liten och skuttig och gamla Polly viftade lite förstrött med svansen. Nu finns vare sig Polly eller husse längre, men Sheeba och matte finns! Det tog bara några år innan jag fick klart för sig vad matte heter; det är ju så, man känner varandra genom hundarna och jag är helt på det klara med att för de flesta i grannskapet så heter jag just Huliganens matte och inte alls Irene, som vissa envisas med att kalla mig.

Sen så var det jobb och sånt, det brukar det ju vara på torsdagar. Och vår husse, ja han fräste iväg till Malmö på kurs, tänk som vissa kommer runt och får se världen!

Jag tyckte då att det var synd om Huliganen att vara ensam hemma, så efter lunch tog jag med honom till vårt nya kontor, som i och för sig också är vårt gamla kontor, men nytt för mig. Typ. Det är där vi haft våra fikapauser och jag var lite orolig för att Huliganen skulle prata om ost hela tiden, men han var mest intresserad av att se hur folk hade det i sina nya rum. Dessutom lider han ju inte direkt av någon större blygsamhet, så när konferensrumsdörren stod öppen klev han in och deltog med liv och lust i ett synnerligen vetenskapligt möte som pågick just då. Då blev alla mycket glada (vem blir inte det av att möte en liten västgötaspets?) och Den Store Beställaren klappade raskt om honom, och om det är så att detta resulterar i fler och större beställningar till oss, ja då tycker jag det vore på sin plats med en liten bonus till Huliganen.

Trots allt tyckte jag ändå att det kanske vore bättre med lite färre västgötaspetsar med attityd under mötet, så jag halade ut honom och lockade in honom på mitt rum.... och stängde dörren! "Förrädare" sa Huliganens blick, och han lade sig med ryggen mot mig och tittade längtansfullt ut genom glasrutan mot köket där osten befann sig.

Nåja, så småningom blev det såväl fikapaus som ostbit, så jag tror nog ändå att det var helt ok att tillbringa en strävsam dag på arbetet.

Äntligen advent

Det har varit en arbetsam vecka. En sån där vecka där man vaknar fjorton gånger varje natt och tänker "har jag glömt något?!?". En vecka där man flyttat kontoret och drömt förvirrade drömmar om flyttkartonger som dansar en munter jenka och där man kånkat och packat och packat upp och mätt och funderat och slängt handlingar som man inte ens visste att man hade längre.

Klockan tre i lördags morse vaknade jag och insåg att jo, jag hade glömt något. Inte något av riksintresse precis, och inte något som egentligen spelar så stor roll. Men trots allt så mötte man lördagen med avgjort glåmig blick och utan större sprutt i kroppen.

Som tur var var dock en julmarknade inplanerad. Syrran, Birgitta och jag åkte till Bosjökloster i det kalla vintervädret, och tänk solen sken! Det har den inte gjort under november för övrigt, jag tror Lund haft sisådär 4-5 soltimmar men däremot en myckenhet regn, rusk och gråväder. Nu sken solen och vi ångade mot Bosjökloster. Ett gammalt nunnekloster (benediktiner). Sånt vet man om man är gift med maken. Nu var det fyllt med hantverk, små gosiga hästar, tomtar och goda matvaror. Vi gick ut hårt med att äta sillamacka, det tar på krafterna att gå på julmarknad tänkte vi, och dessutom insåg vi att det var klokt att fika innan den övriga hjorden av julmarknadsbesökare hemsökte caféet likt Egyptens gräshoppssvärmar, eller Attilas hunnerhär (stryk det som ej önskas).

När man är lite stressad och lider av sviterna av alldeles för lite sömn och alldeles för mycket flyttkartonger så finns det bara en sak att göra; shoppa bort lite ångest. Och eftersom det nu var så bra att det fanns massor av jättefint hantverk på Bosjökloster så lyckades jag mota ångesten rejält. Jag kom hem med ytterligare en borste från Onslunda borstfabrik i finaste gethår. Och en mycket fin handflätad  korg, jag är synnerligen svag för korgar. "Vad ska man ha i korgen?" undrade syrran intresserat och korgmakerskan svarade raskt att den var utmärkt att ha äpplen i. Äpplen är säkerligen ett gott alternativ, men jag vet nog jag; klart man ska ha garn i den! Alltså fick korgen följa med hem.

Utöver detta lyckades jag införskaffa några fina handstöpta ljus och en fårskinnshalsduk, eller boa, som man kan säga om man vill vara lite fin av sig. Det får vara hur det vill med den saken, jag kände mig väldigt fin iklädd boan/halsduken/whatever när jag idag var på adventsgudstjänst i Hyby kyrka där vi fick klämma i med Hosianna och Bereden-väg så att taket lyfte sig. Jag tycker om att gå på adventsgudtjänst, då kan man få bröla med i psalmerna och känna att nu, nu är det på gång.

Nog är det så att advent är en härlig tid? Med hyacinter, ljusstakar, glögg och goda kakor. Det behövs i vintermörkret, det gör det. Jag har till och med fått upp julgardiner i köket. Bakat lite chokladkolakakor. Varit inne hos grannen och druckit glögg och ätit adventstårta. Och tillsammans med maken cyklat i den bitande kylan ner till ytterligare en julmarknad, på Kulturen i Lund. Kulturen, det är ett friluftsmuseum i min smak. Och när det då vankas brända mandlar, julkransar och surdegsbröd, ja då är det ännu bättre. Idag ville jag nämligen låta kroppen få sitt, och kroppen, den ville ha just surdegsbröd, brända mandlar, skurna mandelpepparkakor och sånt. Och vem är jag då att protestera? Lika bra att ge efter, tänker jag och ger kroppen vad den vill ha.

Och tänk; jag tog en lott och vann! Jag som aldrig vinner. Nu vann jag en liten tomte, och han (jag tror det är en han, med tanke på skägget) står där bredvid amaryllisen som slagit ut och sprider julkänsla så det är en fröjd åt det.

Imorgon är det måndag igen. Men det är då det. Än är det fortfarande söndag. De brända mandlarna är ännu inte uppätna, men jag förutspår att de blir det inom en snar framtid.

Åsna? Hötappar? - Inte alls!

Idag började äntligen Vinterstudion på tv igen. Jag är, i princip, en icke-tv-tittande person. Inte för att jag har något emot tv i sig, men tiden! Herregud, är det något som man lider konstant brist på så är det väl tid? Det är så mycket garn som ska stickas och virkas. Tyg som ska köpas, och kanske rentav sys med? Så tv, det får liksom komma när det finns möjlighet.

Men så är det Vinterstudion, och det må vara något märkligt med mig, men jag gillar verkligen att titta på skidåkning och sticka till det. Det är avstressande, vilsamt och så känner man sig på något sätt lite sund och sportig. Fråga mig inte riktigt hur det hänger ihop, att man blir sportig av att sitta nersjunken i en soffa och se andra svettas, låt mig leva i min tro att så är det. Nu har jag gått där i flera veckor och väntat på att man ska få se svettiga karlar och kvinnor i färglada banlondräkter jaga varandra över de vita vidderna, så då kunde man ju tro att jag skulle sitta klistrad i soffan.

Så blev det dock inte - dottern och jag lyckades hitta en lördag när vi båda var ledig och tillbringade således några härliga timmar i stan där vi uträttade viktiga ärenden. Köpte några julklappar till exempel. En till henne och en till mig (från maken, så nu slipper han våndas). Sen råkade jag visst glömma att köpa en julklapp till maken från mig, men det är ju inte jul än, och det viktigaste är väl att det kommer att ligga ett set med Knit-Pro Cubics-stickor under granen till mig? Därefter tillbringade vi en god stund med att utöka dotterns förråd av julgransprydnader, numera har hon ju möjlighet att ha egen gran och en sån måste ju pyntas. Redan i Glasgow köpte hon ett litet flygplan och det är nog så bra, men det krävs ju mer! Därför köpte hon och svärsonen en i ärlighetens namn granska gräslig liten pippi i Amsterdam och idag vägde vi fördelarna hos a) en råtta, b) en fågelbur, c) en bil och en massa andra bokstäver i alfabetet mot varandra. Till slut landade vi på en galopperande guldglittrig häst och en liten blå bil. Sen var dottern nöjd och därefter ville hon ha kanelbulle.

Jag, som är en snäll och medgörlig mamma (som också gillar kanelbullar), följde godvilligt med till Brunius, som serverar stans bästa kanelbullar. Är det kardemumma, så är det S:t Jakobs Stenugnsbageri som gäller (fast där är caféavdelningen tämligen obekväm, vilket man kan ha överseende med när bullarna är så himmelskt goda som de är), men för kanelbullar ska man ställa sin kosa mot Brunius! Tro mig, jag vet.

Så då gjorde vi det, och tänk, jag saknade inte Vinterstudion alls!

Another one bites the dust

Ytterligare en arbetsvecka kan läggas till handlingarna. Nu är det bara en vecka kvar tills förste advent! Jag får behärska mig, lite principer har man väl ändå? Även om jag å det mest förbluffande har ändrat mig de senaste åren från att vara en sträng "inge´-julpynt-förrän-in-i-det-sista-och-hör-sen"-människa till att vilja lysa upp december med ljusslingor, snöflingor och en eller annan tomte redan i början av månaden, så tycker jag ändå att startsignalen inte går förrän förste advent.

Herregud, november har hittills varit så makalöst grå och trist att jag faktiskt har övervägt att kasta alla principer överbord - men med uppbådande av all min viljestyrka så har jag nöjt mig med att leta upp alla ljusstakar och adventsstjärnor och viskat snart är det dags! till dem.

Medan jag väntar roar jag mig med att äta kycklingsoppa. Väldigt god om jag får säga det själv. Soppan inmundigades i min ensamhet* eftersom maken rantat iväg till Göteborg. Men han kommer snart hem, redan om en timme bör han knalla in genom dörren, ja om nu SJ sköter sig och ser till att tågen rullar som de ska, sånt kan man ju inte så noga veta.

Nu kan det hända att den observanta bloggläsaren hoppar högt och förbluffat utropar "Sitter människan och dricker vatten en fredagskväll?!".

Lugn, bara lugn. När maken är här, då blir det lite ost, knäckebröd och hemgjord björnbärsmarmelad med timjan och portvin. Och då kan man faktiskt inte dricka vatten till, då får det nog bli lite rött.

*) - alltså ensam och ensam - Huliganen är hemma. Och när Huliganen är hemma får man inte äta kycklingsoppa ifred. Han tyckte också den var god.