lördag 1 mars 2014

Lördag med förhinder


Maken är mitt inne i något arkeologiskt litterärt skapande, och således inte direkt att tala med. Jodå föralldel, visst kan man tala till honom, men man ska inte förvänta sig att få något svar som har något som helst att göra med det ämne man själv håller sig till. Lika bra att låta honom skriva i fred, tänkte jag och cyklade ner till stan. Jag hade en hel lista med ärenden, men det ville sig liksom inte?

Jag skulle till Erikshjälpen för jag har funderingar på ett quiltprojekt till växthuset. Nähänä, de hade inte öppnat än.

Utan att tappa modet cyklade jag då till den lokala garnaffären för att köpa nya strumpstickor, nämligen karbonz som jag vill prova. - Vi har dem bara i storlek 1,5 sa expediten beklagande. Och eftersom jag inte är en självplågare så vill jag inte sticka med så tunna stickor - jag vill ju bli klar med mina saker innan domedagsbasunen skallar.  Det är svårt nog ändå att färdigställa projekt utan att använda sig av miniatyrredskap. Oförtrutet cyklade jag vidare, jag skulle inom bokaffären eftersom det är bokrea nu och jag ville köpa mig en bra sybok på rea. Man reade kokböcker. Deckare. Biografier. Trädgårdsböcker. Inredningsböcker. Säkerligen schackböcker och böcker om ollonborrarnas kärleksliv också. Men reade man syböcker? Nix. Äsch. Misslynt lämnade jag bokhandeln och passerade en second hand-affär som skyltade med en fantastisk 60-talsklänning i fönstret. Jag tittade intresserat på klänningen, som liksom kallade på mig. "kom in och köp mig!" sa den. Och det kunde jag väl ha gjort om den inte var sydd i storlek 36 med getingmidja. Mycket kan man kalla mig, men en storlek 36 är jag inte, och ännu mindre har jag getingmidja.  Klänningen och jag vinkade sorgmodigt farväl till varandra.

Nu började jag känna mig lite moloken. Skulle det vara så här svårt att göra av med pengar?? Jag försökte mig på att gå in på Press Stop för att köpa en mönstertidning, men de skulle slå igen och det var tämligen utplockat och inget som lockade. Till slut lyckades jag mot förmodan dock köpa mig ett par promenadskor och styrkt av detta cyklade jag bort till torget för att titta på torghandeln. Lund brukar ha en livlig torghandel, men nu har något hänt. Några få sorgliga stånd, det såg ensamt och ödsligt ut. Fast det blev tulpaner ändå, årets första! Sen cyklade jag hem. Rätt nöjd med mina skor och med tulpanerna trots allt.

Så det blev en årspremiär - ja det har faktiskt blivit flera här de senaste dagarna. Årets första bröd, till exempel. Nu tror man kanske att jag är en sån där utomordentlig husmor som bakar bröd och är nyttig dagarna i ände, men då tror man fel. Däremot vill jag ju gärna påtala när så har skett, så att jag ändå kan sola mig lite i glansen.

Sen har jag plockat in årets första trädgårdsblommor, och där vill jag ändå hävda att jag är rätt ihärdig; jag gillar att plocka blommor, men det är ju lite svårt under vintertid eftersom vi nu har det klimat vi har. Därför känns det extra bra att nu äntligen kunna plocka in lite snödroppar. Innan man vet ordet av kommer det rosor och pioner också!

När jag kom hem med så magert byte från stan fanns ju inget annat att göra än att baka en kaka för att lugna nerverna lite. Och det kan jag inte direkt påstå var årets första kaka. Gillar man att baka, så gör man och då vore det ju faktiskt väldigt dumt att vänta ända tills mars med att baka. Däremot blev det premiärbakat med ett nytt recept, nämligen en madeira cake enligt Nigellas recept. Den innehåller citron, och det vet ju vem som helst att citron, det är rackarns nyttigt. Fullt av c-vitaminer och sådär. Alltså väljer jag att betrakta kakan som hälsokost, man kan väl inte se det på annat sätt?
Eftersom jag stickat färdigt min kofta, så måste det ju till ett nytt projekt! Det får bli en ny pyttipannaschal, den här gången i tunt mullbärssilkesgarn, ett garn som jag köpte för säkert två års sedan. Nu ska det komma till användning, tänker jag mig. (Milda Matilda, nu är jag sådär rekorderlig igen! Använder mig av garn som jag redan har, istället för att ränna iväg och köpa nytt!) Jag känner dock att den där ordentliga ådran, den som fick mig att så ihärdigt sticka färdigt koftan först, ja den börjar liksom mattas av. Det kan hända att jag snart måste lägga upp till ett litet nytt projekt till. Nu börjar jag känna igen mig själv!


2 kommentarer :

  1. oh goodness this is a delicious post, these are some of my favorite things. i'd love to cycle to town and visit the bookstore, yarn store, and shoe store! and your baked bread, looks like it would soothe any lingering anxiety. can't wait to see what you are making next!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I have an extra bicycle, so if you come to Lund, we could do just that!

      Radera