Det känns tidigt?

... men icke desto mindre välkommet. Jag är egentligen en ros-människa. För att inte säga lavendelmänniska. Pioner, aklejor, rudbeckior, småblommig tagetes får mig också att tindra med ögonen. Tusenskönor brukar jag väl inte direkt falla i trans över. Söta, jodå, men de sprider sig som små vitblommiga ogräs i gräsmattan, inte så att man sliter sitt hår och utstöter verop och förbannelser - men jag brukar inte heller bry mig så mycket om dem.

Utom när det är årets allra första. När inget mer än snödroppar och vintergäck blommar - när man då ser den första lilla tusenskönan, ja då ilar man som en gasell i röd vinterjacka in och hämtar kameran och kryper runt på knäna för att föreviga underverket, helt utan att ta hänsyn till att man blir lerig på knäna.

Men man kan ju inte ta hur många bilder som helst på en tusensköna - söt jodå, men kanske inte superspännande? Så mycket mer finns just nu inte att fotografera i trädgården.... men vänta nu... jag har ju världens bästa motiv tillhands!

- Nu ska vi fotografera! sa jag uppmanande till Huliganen och Zoya.
- Jaså minsann? sa de och var inte samarbetsvilliga alls, där de traskade runt bland murgrönan.

- Skärp er! sa jag lite strängare, det där blir väl inget att visa upp på bloggen. Sätter nu och se stiliga och imponerande ut!

Zoya stirrade stint på mig och såg söt ut som vanligt, medan Huliganen såg ut som... ja jag vet inte vad, men särskilt stilig var han inte. Så jag försökte med individuella bilder.

Bättre. Men jag ville ju ändå ha en liten gruppbild, nu när vi ändå var på g så att säga.

- kan ni sitta fint tillsammans och säga "omelett" frågade jag. Då reste sig Huliganen och gick. Nu var han färdigfotograferad lät han meddela, och nu ville han gå på promenad och sen ville han ha frolic. Skulle det fotograferas något mer så fick jag göra det själv och hör sen.

Så då blev det väl promenad då. För det är ju uppenbarligen inte jag som bestämmer över Huliganen, det gör han så bra själv tycker han. Och jag är en mesig matte.