Det är något som är konstigt

Med tid. Det är ibland som om det vore parallella universum. Eller också sitter det någon liten tidsätande gubbe ute i ett av de där universumen och käkar tid. Och inte äter han måndagar direkt, det är lördagar och söndagar som ryker. För nog är det lite märkligt att helgerna bara svoosch! försvinner som ett nysande?

Dagen idag har tillbringats på bästa sätt, nämligen i närheten av tyger och hundar och syrran. Ja också maken, men han lever, som jag nog skrivit tidigare, just nu i ett synnerligen eget och mycket parallellt universum. Alltså traskade Huliganen och jag hem till syrran idag, för att fortsätta det syprojekt som påbörjade i höstas men som sedan legat i träda av diverse olika anledningar.

Huliganen älskar att gå hem till sin moster. Han blir så upphetsad att han rentav måste skälla lite. Till slut, när jag blivit lagom lomhörd blev jag arg och skulle säga åt honom ordentligt, och då vill jag att han ska sitta framför mig och lyssna uppmärksamt. Huliganen är inte dummare än att han begriper att matte blev lite tjurig så han satte sig snällt, men sen var han tvungen att knata bort till syrran och försöka smila in sig hos henne. "Du är en schysst prick" såg man att han tänkte, "en sån som inte skäller på små värnlösa västgötaspetsar". Han viftade på svansen och försökte på alla sätt ställa sig in, så att hon skulle försvara honom mot Hemska Matte. Då bet syrran sig i läppen för att inte skratta, för ska det uppfostras så ska det. Gudskelov var det snabbt avklarat så att vi kunde gå över på viktigare saker. Äta skinkbitar till exempel. Sen skulle vi upp i syrummet och då måste vissa bäras i trappan. Fast de inte vill och försöker gömma sig under köksbordet. Å andra sidan vill han inte vara kvar ensam på bottenvåningen heller, så matte halade raskt ut honom och kånkade 13 kg västgötaspets upp till andra våningen.

Det är himla praktiskt att sy hos syrran! Eftersom jag är en godtrogen natur och inte begrep något alls, så hade jag ju valt ett mönster som det stod "lättsytt" på, då i höstas. Naivt, jag vet. Men nu har jag ju god hjälp, listig som jag är så låter jag syrran ligga lite före mig, så kan hon klura ut trixigheterna innan jag kommer dit.

Det är inte bara praktiskt, det är väldigt mysigt också att sitta där och småprata om ditten, för att inte säga datten, sy lite, sprätta lite, svära lite, skratta mycket och lyssna på det stillsamma tuggandet från golvet... men vänta nu här! Vem är det som tuggar? Och på vad?! frågar man sig förskrämt.

Det var Huliganen, som provtuggade på den blixtlåsdel som syrran just lagt ner en himla massa möda på. Snabb som en panter kastade jag mig över marodören och lyckades rädda projektet. Lite blött och lite skrynkligt, men inte värre än att det gick att rädda. Oj förlåt! sa jag och skämdes å hundens vägnar, för han hade inte vett att göra det själv. Syrran var dock mest tacksam för att det inte suttit några knappnålar kvar, hon är nämligen lite svag för små fyrbenta marodörer, vilket vi är innerligt tacksamma för.

Så småningom traskade vi hem igen, bärandes på syprojektet som kommit lite längre mot sin fullbordan och flera quiltböcker som syrran generöst donerat; hon hade nämligen läst om mina vedermödor med att hitta något sevärt i stan igår. Tack! säger jag, och nu har jag ägnat resten av eftermiddagen åt att titta och fundera och klappa på hunden och dricka te och virka små prästkragar att hänga i syrenkvistarna som jag plockat in från trädgården.

Tja, det var nog vad som hunnits med hittills, och inte hade jag klagat om det funnits en väldig massa mer helgtimmar framför mig - men det kommer ju en ny helg om en knapp vecka, som tur är.